Snyftigt

När jag gick och lade Lillkillen för en stund sedan fick vi se ett fint fyrverkeri precis utanför vårt hus - riktigt mysig avslutning på hans år. När jag låg bredvid honom i sängen kom jag helt plötsligt på att det nog är sista gången jag får fira nyårsafton med Stora Killen. Nästa gång han är hemma på nyår är han femton år och chansen att han vill fira med oss då är väl liten antar jag...jag firade inte direkt nyår med mamma och pappa när jag var femton. Och då blev jag så vemodig och lite ledsen över att tiden går så oerhört fort. Det var ju bara nyss som jag firade hans första nyår! Nu är han nästan lika lång som jag, har fem skonummer större än jag och är bra mycket bättre på huvudräkning än jag någonsin varit. Så den här nyårsaftonen kommer jag ta till vara varje sekund och när vi skålar, jag och min förstfödde, på tolvslaget så kommer jag se djupt in i hans ögon och bara njuta över att han är där!

Och mitt nyårslöfte blir till mina kids: Jag kommer aldrig välja att vara utan er på nyårsafton - det får bli ni som väljer bort mig!

Ett gott år är slut och ett nytt är i antågande

Förra nyårsaftonen fick vi fly vår bostad för att åka uppåt landet mot värmen. Den här nyårsaftonen har vi det varmt och gott här hemma och ser fram emot att tacka för ett fint och spännande 2010 och välkomna ett 2011 fullt av möjligheter. När jag tänker tillbaka på 2010 minns jag året med glädje och stolthet.

Mest stolt och tacksam är jag över att få följa mina underbara ungars väg genom livet, att stå vid deras sida alla dagar oavsett vad som händer. Att få möjlighet att utvecklas som människa genom att vara förälder. Under 2010 var resan till Riga med kören och Litens fina nanny något jag särskilt minns. Det gick ju ganska bra för Liten att vara ifrån sin mamma och det var himla kul att vara ute på resande fot med Företagerskan aka Nannyn. Häftigast av allt på resan var nog när vi under en guidad tur sprang på två gatumusikanter som spelade sveriges nationalsång för oss, varpå vi sjöng den för dem som tack. Musik är fantastiskt och jag är så tacksam över att jag är med i den musikaliska och sociala gemenskap som kammarkören ger. Under 2010 hittade jag en ny hobby, att sy. Vem hade trott det?! Och det är ju riktigt kul, ger lite extrainkomst då och då och dessutom spar jag en hel massa pengar på att inte behöva köpa kläder till småkidsen (vilket är rätt dyrt i jämförelse med vad det kostar att köpa tyg och sy av det).

Jobbmässigt är jag mest stolt över att jag fick hit den amerikanska professorn. Det uppmärksammades både i radio och tidningar här i Lilla Staden men också på nationell nivå. Jag ser med spänning fram emot utvecklingen av detta projekt. Ja, jag har verkligen det arbete jag drömt om; inom rätt område med möjlighet att utveckla arbetet nästan som jag vill, fantastiska kollegor och en chef jag är nöjd med.

Ja, jag lever verkligen livet och har inget att vara missnöjd med. Och är det något jag vill undvika så är det att falla in i gnällkören, den har verkligen tillräckligt med medlemmar som både här och var i tid och otid gnäller över sitt liv, sitt jobb, sina barn, sina föräldrar, sina relationer, sin partner - trots att de verkligen inte har något att gnälla över. Något som hjälper mig att få perspektiv på tillvaron är mitt arbete. Om jag någon gång får för mig att gnälla lite så behöver jag bara tänka på de människor jag själv eller mina kollegor möter i arbetet varje dag så kommer jag över det.

Näe, nu ska jag ge mig i kast med förrätt och huvudrätt så att vi kan ge 2010 och 2011 den avslutning respektive inledning de är värda! GoTT Nytt åR!

Barnen kom hem!

Stora Killen kommer imorgon efter en veckas bortavaro. Sportfiskaren och Lillkillen drog till svärföräldrarna medan jag och Liten har stannat kvar i hemmets väldigt lugna vrå och haft några mysiga mor-dotterdagar. Men trebarnsmamman s-a-k-n-a-r sina andra ungar! Det är ju himla lyxigt att bara ha en liten trollunge att ta hand om, men jag saknar vardagen med Sportfiskaren och alla kidsen. Tre barn som bråkar, skrattar, gråter, skriker, busar, säger tokiga saker, utvecklas i en rasande fart och jag vill ju vara med! Det är ju det livet jag valt och jag älskar mitt familjeliv med kiv och ömhet, ilska och glädje - allt på en gång hela tiden.

Familjen kom hem, för jag längtar efter er!

Privata och kommunala julklappar

Då ska vi summera makens och mina jobbrelaterade julklappar.

Maken:
prinskorvar (från "Bonde söker fru" Karl-Petters gård)
julskinka (från samma gård)
pastej
pocketbok
biobiljetter
gåvokort
prenumeration

Jag:
två biobiljetter (inte på SF-biografer i allmänhet, utan på Lilla Stadens biosalong eftersom Lilla Stadens kommun är borgenär åt det företaget som driver biosalongen och biosalongen inte alls går så bra...)

Jaa, näe men, jag kan ju konstatera att maken typ vann julklappsjakten, ett noll till näringslivet!

Juldagsmyyyyyyyyyser!

Julafton har firats. Det var lika härligt som vanligt. Att vara den som skapar och upprätthåller jultraditioner. I år var vi färre än vi varit på fyra, fem år. I sista stund bestämde sig Sportfiskarens föräldrar att inte ge sig ut på vintervägarna, ett klokt beslut efter det bara är 73-åriga svärfar som kör.Båtsman (Sportfiskarens brorsa) firar med sin nya tant och hennes föräldrar på Gran Canaria (hur medelålders har man inte blivit då?! Och det passar ju bra eftersom han fyllde 40 i år). Efter sjukdom och skada hade tack och lov mina föräldrar tillfrisknat tillräckligt för att komma.

Vi brukar annars ha knytis till jul, men nu blev det mesta upp till oss att fixa och utan Sportfiskaren hade julbordets utbud blivit betydligt magrare. Han är verkligen en klippa i köket (också) min man. Efter maten var det lite smyga och fixa och trixa och se hur Lillkillen ställde fram stolar framför fönstren för att hålla utkik efter tomten. Och glädjen när han kom och så öppnandet av julklapparna (är extra nöjd att Liten bara fick könsneutrala julklappar). Överflödet av julklappar uteblev således i år och det var ganska skönt. Förra året när både svärföräldrar, Sportfiskarens brorsa, min brorsa med familj och Stora Killen var hemma så var det så mycket julklappar att det kändes jobbigt. Shit liksom, här dör folk i världen och i vår stad finns det kids som inte ens får en julklapp och barnen i vårt hus fick så många att de knappt orkade öppna alla...

Som vanligt avslutade jag julaftonen med midnattsmässa och när jag kom hem väntade en mycket vaken Liten och Sportfiskaren framför tv:n. Så jag fick somna in med en liten söt unge tätt intill mig inatt. Det är väl julens under det!

Juldagen är alltid soft och najs tycker jag. Fru M och jag har varit ute och gått en timme och snart är det dags för lunch. Ikväll kommer vi förhoppningsvis tömma kylskåpet på överflödet av julmat genom att bjuda Fru M med familj på middag. Och tänk, det fanns en bit kvar av semifreddon hon gjort - det ser jag verkligen fram emot!

Chokladkola som inte behöver papper

Shoppingturen gjorde susen! Back on track. Har också hittat ett recept på god chokladkola som bara är att stapla på varandra i kylen utan att behöva packas in i smörpapper som jag först måste klippa till i rutor och som gör att hela kolaprojektet känns trist. Såklart är receptet från "Söta saker".

50 g smör
3 dl strösocker
3 dl vispgrädde
1 dl ljus sirap
100 g mörk choklad (minst 70% kakao)

Koka smör, socker, grädde och sirap till smeten klarar ett kulprov. Hacka chokladen, ta kastrullen från värmen och blanda ned chokladen. Rör tills chokladen smält och blandat sig helt med kolan. Häll genast ut på bakplåtspapper och skär den i rutor när den stelna något. Förvara i en burk med lock. Eller ät så mycket du orkar...

Flyr fältet

Jag vet att jag skrivit många bloggposter om det här förut, men här kommer en till. För någon timme sedan blev Stora Killen upphämtad av sin pappa, det är där han ska fira jul i år. Precis efter att han hade åkt satt jag vid matbordet med småkidsen och bara försökte hålla ihop mig. Nu sover Liten och Lillkillen är med Sportfiskaren och trängs på affären så det är bara jag här nu. I fåtöljen framför brasan. Med en liten ångestboll i magen. Jag blir så oerhört rastlös och lättirriterad. Fixar inte alls när saker inte blir som jag vill, typ som när dekorationsbandet till Litens finklänning visar sig vara för kort. Så när Sportfiskaren kommer tillbaka flyr jag fältet, både för min och övriga familjemedlemmars och Litens finklännings skull. Jag hoppas att den lilla ångestbollen löst upp sig något när jag kommer tillbaka.

Behöver nog lite ledigt minsann

Jag älskar mitt jobb. Och är verkligen engagerad. Men det verkar som att även jag har ett stopp när det gäller hur många berättelser om våld jag kan härbärgera innan det rinner över. Plötsligt tar det bara stopp. Det behöver inte vara något särskilt, ingen särskild berättelse med grovt våld eller så, nej, jag blir bara så ledsen över vad de våldsutövande männen gör mot kvinnorna och vad de tvingar barnen att uppleva och försöka hantera så gott det går utifrån den ofattbara lojalitet de har mot sina föräldrar.

Så blev det häromveckan. Då tog jag en lång promenad hem och grät en skvätt över alla dessa barn som ser sina pappor kasta mamma i golvet, spotta på mamma, hoppa på mamma, som hör sina pappor kalla mamma för psykiskt störd, hora, idiot och alla möjliga andra verbala kränkningar.

Och jag grät en skvätt över alla dessa kvinnor som alltid ser sig om när de är ute, som aldrig vågar släppa mobilen ur sikte för att de vet vad som händer om de missar ett samtal, alla dessa kvinnor som går omkring i sitt hus nu inför jul och är rädda och oroliga, alla dessa kvinnor som blir dragna i håret, våldtagna och hotade. Alla dessa kvinnor som ständigt får höra att de kommer skickas tillbaka till sitt hemland om de berättar för någon vad de blir utsatt för, eller som får höra att de kommer bli dödade, eller ansvariga för att mannen tar sitt liv.

Och jag grät en skvätt över alla dessa män som inte kan hantera känslor av maktlöshet och förtvivlan på något annat sätt än att slå, kränka, hota, sparka, spotta, skrika, slå sönder och kontrollera. Det är bara så sorgligt alltihop. I berättelser om våld finns det verkligen ingen vinnare.

Så nu ska jag verkligen vila mina öron och min själ från allt våld under några veckor. Det ska bli skönt. Och jag vet att när jag börjar igen så är jag redo att ta emot nya berättelser om våld. Och lyssna och försöka stötta så gott det går.

Inget idag heller...

Om man som jag har en syster som börjar blogga om julkort redan i mars så hinner jag ju bygga upp en del förväntan kring årets julkort. Så efter min lååååånga arbetsdag med en rask men väldigt kall promenad hem i minus 22,5 grader så var det första jag gjorde efter att ha gjort alla "viktiga saker" (typ nattat ett barn, käkat middag) att kolla dagens julkorts-skörd. Men nej. Inget julkort från syster yster idag heller. Nehepp. Får hoppas på morgondagens julkorts-skörd. Och det är ju lite härligt för då hinner min förväntan växa sig ytterligare lite större!

Checkpoint: Jönköping

Välkommen till Jönköping. Som jag faktiskt passerade under förra veckan, men jag vill ändå dröja mig kvar här. Det är ungefär tjugo mil till Jönköping så jag har ju kommit en bra bit ändå. Jönköping ligger vid Vätterns södra strand och där bor ungefär 127 00 personer. Jönköping är också en stad som har sina anor i medeltiden. Till ytan är Jönköping sjätte största staden i Sverige och också en strand mitt i city.

1. I Jönköping kan du just nu söka jobb som fritidspedagog, förskollärare, lärare i ma/no, arbetskonsulent, arbetsterapeut, danspedagog, bibliotekarie och chef för företagsenheten.
2. Det var lätt att hitta information om var jag kan vända mig om jag är utsatt för våld i nära relation. Bra jobbat Jönköping!
3. I Jönköping finns det ett härligt stråk vid hamnen, ganska nära både stadshotellet och järnvägsstationen. Du kan både käka mat och köpa väldigt goda glassar där. Vi har faktiskt stannat till ett antal gånger i Jönköping på våra sommar-resor Sverige runt och slagit oss ned vid just detta trevliga stråk. Men mest minns jag nog Jönköping för en resa jag gjorde dit för drygt fyra år sedan. Det var sommar och jag och Lillkillen följde med maken på tjänsteresa. Det fanns många roliga affärer och precis när jag gick utanför Polar'n & Pyret fick jag ett sms där det stod att Fröken Granit blivit mamma till en frisk liten unge. Efter det gick jag med ett leende hela dagen ända tills vi skulle åka hemåt och jag upptäckte att jag förlagt mina snygga solglasögon i någon av alla affärer jag varit inne i...

Men nu bär det vidare ned genom vårt fina, vintriga land. Och jag måste säga att jag kommer bli grymt besviken om jag inte får en vit jul i år!

Pustar ut och jul-softar!

Tänk vad allt går mycket fortare när det är två vuxna i hushållet som julfixar än när jag bara var jag (även om det är skapligt många år sedan). Nu har vi julstädat, tagit in granen och satt i stjärna, ljus och glitter, satt upp julgardinerna och lyft in julkartongerna. Så när Stora Killen kommer hem är det bara att låta kidsen rafsa bland julpyntet och ställa upp det varhelst de vill (nåja...) och så blev det ju i vårt hus även denna fjärde advent! Amazing!

Vill krypa ur skinnet!

Håller på att fixa årets mest självklara julklappar; fotokalendrar. Förr om åren har jag och brorsan gått ihop och fixat en till mamma och pappa. I år bestämde vi att även ge en till svärföräldrarna, de har inte fått någon under alla dessa år. Och så hade Clickit fått en familjealmanacka och den måste ju vi ha. Tre olika almanackor alltså, med olika kort, födelse- och bemärkelsedagar i alla tre...Det tar lite tid. Och jag tycker det går för långsamt eftersom jag själv är ganska snabb. Dessutom tar det inte tillräckligt lång tid för att jag ska hinna resa på mig och göra något annat under tiden som varje kort laddar upp. Så nu sitter jag här i fåtöljen och skruvar på mig för att det verkar ta halva eftermiddagen och jag har inte tiiiiiiiiiiid med det för idag ska vi klä granen och julpynta med tomtar och julgardiner och änglar och julkrubba och jag vet inte allt! Jag försöker tänka att ingen kommer dö om vi inte hinner färdigt med julpyntandet den fjärde advent som vi brukar, men jag känner mig som sagt ändå lite stressad...

Nytt lördagsnöje på väg till Paris

Förr i tiden tyckte jag att det alltid var bra program eller filmer på lördagskvällarna. Nuförtiden är det ju inte något bra. Ibland hyr jag en DVD och glor på. Men mestadels gör jag andra saker; ritar mönster eller klipper tyg till exempel. Men nu har jag fått ett nytt trevligt och dessutom hälsosamt (ja, är det inte fantastiskt när dessa tu ibland förenas i ett) lördagsnöje; powerwalk med Fru M. Och visst känns det lite konstig att lämna Sportfiskaren ensam i soffan, men han är ganska nöjd för då kan han kolla på "Top Gear" hela lördagkvällen (för det sänds i typ hundra olika kanaler hela lördagen).

Och vem hade trott att jag skulle föredra att powerwalka en timme i sex minusgrader än att sitta inne i värmen?! Inte jag i alla fall! Men det är ju härligt att kunna överraska sig själv!

I-landsproblemen löser sig ett efter ett!

Det har verkligen varit på upphällningen här hemma. Både schampoo, balsam, eyeprimer och foundation har varit otäckt nära att ta slut. Så jag lade en beställning från Beauty Bay på allt utom min foundation som jag, som vanligt, fyndar på Tradera. Det tog dock en halv evighet (eller i alla fall från den 2 december) innan den kom fram till mig. Igår tänkte jag att jag nog fick ringa till dem och fråga var mitt paket tagit vägen. Betalningen för min foundation gjorde jag sent igår kväll och mailade även försäljaren om det och tänkte i mitt stilla sinne att jag nog fick gå utan foundation på söndagen. Men döm om min förvåning och glädje när jag hade fått två paket i brevlådan idag. Både min foundation och paketet från Beauty Bay! Säljaren av min foundation måste ha postat paketet innan hon fick betalningen eller något, för hon kan ju inte ha postat det sent igår kväll och det kom fram idag?!

Nu kommer jag i alla fall vara snygg även framledes!

Inte mycket väsen för ingenting men nästan

A men kom igen nu. Nu har jag hört timtals radiosändningar och tv-sändningar  med information om och analyser av den s.k. självmordsbombaren som ju faktiskt inte blev något annat än en självmördare (tack och lov eller vad jag ska säga). Nu räcker det tycker jag. Shit alltså! Från och med nu tänker jag sluta lyssna när det kommer inslag om det. Nu blickar jag framåt. Men av allt jag läst och hört måste jag säga att det här var ett bra inlägg i debatten.

Teamwork

Det är så himla bra att ha många i familjen. Igår när vi var på väg hem kom vi på att julkorten visst skulle skickas idag om vi inte ville betala mer än nödvändigt. Så vi sladdade in på en parkeringsplats utanför bokhandeln och så handlade vi det vi skulle och fortsatte hemåt. Väl hemma satte tre av familjens fem medlemmar igång att producera årets julkort. Vi vuxna skötte skrivandet, Lillkillen skötte påklistrandet av julklistermärken och sedan fixade vi dit kortet på de underbaraste kidsen som finns och så adresslappar till de 27 vi skulle skicka till i år. Och idag lade jag alla kort på lådan. Snacka om teamwork!

En så bra present!

Min man är rätt bra på det där med presenter faktiskt. Ja, jag skulle vilja säga att Sportfiskaren är riktigt vass på att hitta presenter jag verkligen uppskattar. Som i år. Då fick jag biljetter till Sthockholm Sinfoniettas julkonsert med Malena Ernman och Peter Mattei - båda operasångare. För er som inte känner Sportfiskaren så kan jag meddela att det inte är hans musikgenre. Alls. Nej, hade han fått välja något som han ville gå på då hade vi gått på en konsert med någon hiphoppare eller reaggeartist som spelade på något ställe där haschröken låg tät. Så var det i alla fall sist vi var på konsert tillsammans. Ett förtydligande är på sin plats; det är inte så att Sportfiskaren vill ha haschrök, utan det liksom mer följer med den kultur som finns kring de artister han tycker är bra. Så han valde verkligen en konsert inom min musikgenre. Vi kom till Metropolen i går efter mörkrets inbrott och såg många fina julbelysningar. Som den här granen till exempel.

Vi bodde på ett hotell som låg på promenadavstånd från kyrkan. Efter att vi checkat in och gjort oss snygga så gick vi och tog en varsin fördrink (apelsinjuice för min del) och delade på lite nachochips på Texas Longhorn. Strax innan sju stegade vi iväg till kyrkan och eftersom jag var friskare hade också min alltid återkommande hosta hunnit få grepp om mina stackars luftvägar. Jag hade således väskan laddad med Strepsils. Vi satt på en läktare och om tanterna framför mig satt ordentligt och inte lutade huvudet åt något håll såg jag ansiktet på den som sjöng! Jag och Sportfiskaren sänkte medelåldern rejält och förutom det var jag och någon till representant för pepparkakssläktet här i Sverige. Nåväl. Sportfiskaren var mest impad av kidsen från Adolf Fredriks musikklasser. De sjöng fyra låtar. Jag var mest impad av att Peter Mattei lät fantastiskt bra trots att han samma dag gått upp ur sängen efter en fem dagar lång halsfluss! Mest berörd blev jag ändå när sinfoniettan spelade ett stycke ur "Vintersaga", ett musikstycke jag aldrig hört talas om förr, men som jag nu tänker leta upp och lyssna på igen. Och så fick publiken vara med och sjunga också, tredje versen i min favoritjulpsalm: "Dagen är kommen".

Så gick vi ut i Stockholmskvällen och tog en kort promenad till en närliggande restaurang som såg trevlig ut. Borden stod nära varandra och jag fick en inblick i två helt främmande människors liv och sedan spekulerade jag och Sportfiskaren i vilken relation de två hade till varandra. Maten, råbiff med persiljesmör och pommes, smakade mycket gott och vi pratade en massa. Mycket om kidsen förstås. Att vi längtade. Att vi är så glada att vi har dem! Oroade oss lite för Liten som vi aldrig lämnat över natten förut. Men även om annat. Och det är ju ändå lite najs att få sitta ned tillsammans med mannen i mitt liv och bara behöva fokusera på oss två, inte tre till! En dessert unnade jag mig så klart och sedan strosade vi tillbaka till hotellet.


Idag vaknade vi då till det där rätt ihärdiga borrljudet. Vi gick ned och åtnjöt en hotellfrukost med en varsin tidning. Sedan drog vi in till stan och köpte lite julklappar till julstrumporna och så fick vi en massa julklappstips som vi nu ska beställa på nätet eftersom de ju är så mycket billigare där! Efter en god lunch med efterföljande glass satte vi oss i bilen och åkte hemåt. Ja, det var en riktigt bra födelsedagspresent. Jag tycker det är underbart att jag minst en gång varje dag känner mig helt sprallig och glad eller rörd och tacksam över att jag har min underbara Sportfiskare. Och igår kväll när vi var på hotellrummet och funderade över hur det skulle gå för mina föräldrar med Liten på natten så tänkte jag att om några år är det jag och Sportfiskaren som är hemma hos någon av kidsen för att passa barn över natten - det ser jag fram emot!

Glassigt

Snacka om beslutsångest!

Frukost?

Igår var vi lite oroliga att vi inte skulle hinna käka frukost innan den stängde halvtio eftersom vi ju skulle sova lääänge. Multiplicera ljudet i videon ovan med tiotusen. M a o, vi kommer hinna käka frulle, för vi är jättevakna! Sen är det julklappsshopping som gäller!

Jag har fått min första award!

Tack KaosJenny! Så ska jag skriva tre saker om mig själv. Here we go:

1. När det gäller det mesta så har jag åsikter. Och om man tänker sig att vi människor är en sinfonietta, så är jag nog mest lik en fiol - den låter ju mest hela tiden och är lite svår att urskilja i mängden av ljud. Jag önskar att jag istället var som en kontrabas - tyst lite oftare, men när kontrabasen väl gör en insats så är den något man lägger märke till och den ger ett djup och ytterligare en dimension i musiken.

2. Minst fem gånger varje dag känner jag djup tacksamhet över att mitt liv är så rikt på välsignelser.

3. Jag är stolt över den jag är. Och det är jag stolt över!

Det var den lätta delen. Nu till det svåra; att lämna vidare awarden...*tänker*


Ok, utan inbördes rangordning:
Miss Gillette; för ett underbart språk och finurliga funderingar. Maja, för att hon verkar vara en underbar ensamstående och snygg mamma, som kämpar för att hennes kids ska ha det bra. Zoila, för att du har kvar din attityd trots att du lagt punkattributen på hyllan ; )

Jaha...

Det var den sovmorgonen det!

Dubbdäckar...

...och slirar på Hornsgatan. Hoppas ingen ser mig!

Penntrolletwitch project

Frisk? Nja, men inte sjukare heller! Här kommer receptet:

1 dl apelsinjuice
2 msk citron
2 msk honung
2 pressade vitlöksklyftor
rejält med cayennepeppar
 
I en shaker eller mixa med stavmixer. Drick upp o bli frisk, eller i alla fall inte mer sjuk!

Penntrollet goes witch

Jag är sjuk. Igår kväll rann min näsa som en kran typ. Och ont i halsen hade jag också plus att det kändes sådär strävt liksom...Inget bättre idag, tror till och med att jag har lite feber. Då fick jag ett tips om en häxblandning som tydligen skulle hjälpa. Tack och lov! Den har jag nu stjälpt i mig och jag mår lite illa, men hoppas bli bra under natten för imorgon kväll vill jag vara frisk som en nötkärna! Ska bli spännande att se om häxblandningen funkar på mig.

Söndagsmyyyyyyys

Efter ett personligt dagsstegrekord (redan innan dagen är över) har jag nu avnjutit en kopp te med vänproducerad honung. Till detta ett gott kex med egengjord krusbärsmarmelad och getosten David från ganska närproducerat mejeri och så ett parti kortspel med Stora Killen. Emellanåt är jag uppe och rör mig och slänger då ett öga på årets finfina pepparkakshus. Kan inte bli så mycket bättre avslutning på veckan!

Notera särskilt hjärtat på dassdörren samt vår pepparkaksperson som representerar vår familjs hyllning till det mångkulturella Sverige.

Lärdomar på väg till Paris

• Glöm att jag kan gå ut på landsbygden när det snöat under natten, speciellt om det är helg. Det är inte plogat där!
• När du upptäcker att det inte är plogat där du vill gå och du har med dig Liten i vagnen, välj inte att gå uppför Källarbacken mot Folkets Park om du inte vill ha en nära-döden-upplevelse. Inte riktigt 90 graders vinkel på backen, men väldigt nära!
• Använd inte glasögon under promenaderna om du går någon annan månad än juni, juli och august. Det resulterar i 1) att de immar igen och 2) att det gör superont eftersom skalmarna trycker mot huvudet när du har mössa på och hörlurar ovanpå den. Det i sig får konsekvensen att jag tar av mig glasögonen och det är ändå ganska irriterande att se världen i ett suddigt töcken.

Skit-skola

Har fått reda på att ännu en skola inte tar ställning för barn mot kränkningar. En lärare har under höstterminen vid ett antal tillfällen tafsat på en elev, t.ex. smekt barnet på låret m.m. Skolan gjorde en anmälan till soc, men när föräldern gjorde polisanmälan mot läraren blev verksamhetschefen och rektorn irriterade på föräldern och tyckte att det var onödigt gjort. Onödigt att polisanmäla att en lärare tafsat på en elev? Fattar ingenting och blir så god damn förbannad!! Det är ju så viktigt att vuxenvärlden visar att det inte är okej att någon tar på barns kroppar på ett sätt som de inte vill. I det här läget ska de ju stötta den modiga föräldern och det utsatta barnet, inte ifrågasätta mamman! Grrrrrrrrr!

Ner amaryllis!

Men vad är det här nu då! Tyckte jag skulle vara ute i god tid och köpa en amaryllis så att den hann växa upp och slå ut till julafton. Nu finns det ju en risk att den blommat över innan dess! Ner amaryllis, ner!

Barn växer med ansvar

Det hävdar jag med bestämdhet. Därför försöker jag komma ihåg att överlåta tillagning av kvällsmat en gång i veckan till Stora Killen. Idag gör han pannkaka. Det låter som att det går bra och att vi kommer få mat i rimlig tid. Jag skulle göra saffransfudge med vit choklad och städa samtidigt. Det gick inte bra - jag brände grädden och sockret. Då skickade jag Lillkillen till närlivsbutiken för att köpa mer grädde. Han tog pengarna och spatserade iväg. Några nervösa minuters väntan, men sedan kom han, med växelpengar och vispgrädde! Nu står saffransfudgen på svalning. Så idag har jag fått två av kidsen att växa genom att ge dem olika uppgifter. Och, inte att förglömma, genom detta har mamman fått lite fåtöljtid så att bl.a. denna bloggpost hann skrivas!

Ny bilbarnstol

Jag har länge tänkt gå upp på vinden och hämta bilbarnstol modell större till Liten, men det har inte blivit av. Förrän idag, när jag inte hade något val. Det känns bra, nu är den på plats i baksätet på min bil och ett par extra remmar till den kommer önskas av någon i julklapp så vi enkelt kan byta bilbarnstol (vilket görs ett antal gånger per vecka med två bilar och två deltidsarbetande föräldrar i hushållet).

I Litens babyskydd sitter en liten bebis på väg till en ny familj. Och jag tänker att även att ge upp sitt barn kan vara det bästa sättet att vara mamma på. När man känner att man inte längre orkar ljuga eller vill att ens barn ska vara med om upplevelser inga barn ska vara med om. När man vet allt det, men ändå inte orkar välja ett annat sätt att leva sitt liv, då är det ändå kärlek att lämna bort sitt barn. Tycker jag.

Two steps back

Fina Lillkillen är tillfälligt funktionsnedsatt. Han har under helgen haft en hemsk växtvärk. Han brukar inte klaga utan är rätt tålig, men igår var han verkligen inte pigg och släpade benet efter sig. Jag hoppades att det skulle gå över till idag, men inte. Så vi fick en jourtid och läkaren konstaterade att han hade växtvärk. Och att Lillkillen skulle få röra sig så mycket som han orkade, vilket inte var mycket.

Eftersom Sportfiskaren hade trivselhelg i Metropolen och Stora Killen var borta så fick jag ingen möjlighet att få tio tusen steg om dagen under helgen. Så jag har lite att ta igen under veckan som kommer om jag vill nå mitt dagliga stegsnitt (12 186) så som det var innan helgen för nu är det nere i 10 786.

Nytt sms från Sportfiskaren

Han och Camran ser sig tydligen som kompisar, inte rivaler. Jag kanske borde städa upp här om Mr och Mrs Montazami kommer med Sportfiskaren hem imorgon?!

Så här nära...

...har maken varit Maria Montazami. Och han har pratat med henne! Akta're Camran, din fru träffar stiliga banktjänstemän ikväll!

En vit jul

Det ska vara kul med jul. Eller hur? Speciellt för barnen. Och forskning visar att det behövs inte att mamma eller pappa eller farfar eller mormor dricker speciellt mycket innan barnen börjar tycka att det känns obehagligt. För alkohol är faktiskt en drog och drogade människor är inte speciellt roliga (även om de själva tycker det).

Nästan 400 000 barn växer upp med föräldrar som har ett riskfyllt drickande. Det är väldigt många barn. Om du vill ta ställning för barn mot alkoholens konsekvenser så gå in på Vit Jul och köp en pin, vattenmärk din profilbild på FB, skapa en banner på din blogg eller handla en julklapp i deras shop. Och framför allt; lova du att inte dricka drycker med mer än 2,25% under julafton, juldagen och annandagen. Det är ganska lite begärt av dig som förälder, eller hur?

Checkpoint: Skövde

Välkommen till Skövde! Idag har jag gått hit, drygt tio mil sedan jag började min vandring till Paris. Skövde ligger mellan Vättern och Vänern och där bor drygt 33 000 människor. Staden grundlades redan på 1300-talet och stadens skyddshelgon är Sankta Elin. Precis som många andra städer drabbades även Skövde av en stor brand under 1700-talet. Ett kvarter med äldre trähus finns dock kvar.

För skojs skull kommer jag kolla några saker vid varje chekpoint:
1. vilka lediga jobb finns i kommunen
2. om jag vore utsatt för våld i nära relation, kan jag via kommunens hemsida få enkel information om var jag kan vända mig?
3. något jag kan se och göra eller någon annan kuriosa


Så:
1. Kock, lokalbokare, kvalificerad handläggare, socialpsykolog, museipedagog, modersmålslärare, specialpedagog samt lärare i spanska, textil, samhällskunskap, historia, musik/drama.
2. Det fanns ingen särskild rubrik under fliken "Omsorg, stöd och hälsa" eller deras underrubriker. Men om jag söker på kvinnofrid kommer jag till en pdf-fil där jag får telefonnummer till både Utväg Skaraborg och kvinnojouren.
3. I Skövde finns en mycket trevlig butik som jag inte besökt i RL, däremot online; Skövde Symaskiner. Dessutom är Skövde födelsestad för Socionomfrisören, min allra finaste vän från socionomutbildningen.

That's it, checkpoint Skövde! Mot oändligheten (läs Paris) och vidare!

Filmtajm

Igår såg jag HP och grähähähähääääääääät när Dobby dog. Har ju läst böckerna, men blev ändå ledsen. Och det känns helt värdelöst att behöva vänta ett halvår på del två av HP och dödsrelikerna!

Ikväll jobbade jag till åtta och då ringde Stora Killen och undrade om jag inte kunde hyra en film.
- Som du vill se också. Och Sportfiskaren.
Gissa om mamma kan hyra film grabben! Så nu poppar popcornen och alla förbereder sig för Sherlock Holmes.

Vackert på väg till Paris

Eller hur?

Om man vill umgås med Maria Montazami...

...ska man i alla fall inte bli kommuntjänstekvinna. Nej då ska man vara banktjänsteman tydligen. Maken ska på något (han vet inte riktigt vad) från lördag till söndag i Metropolen och idag fick han veta att Maria Montazami ska vara där. Jag är lite avundsjuk faktiskt eftersom jag tycker att hon verkar vara en härlig människa. Men, men, jag kanske träffar någon superkul och intressant kändis i korridorerna på socialkontoret på onsdag...

Polarexpedition på väg till Paris

Idag utfärdades det varningar för att åka på vägarna runt Lilla Staden. Men jag gick ju, så jag begav mig ut på vägarna och fy för bövelen vad det blåste stundvis! Oj, oj, oj! Snön lade sig i små sjok i halsduken och i och med att jag andades på dem frös de så småningom till små isbitar. Fällde upp min härliga huva på jackan och önskade att jag haft en huva till kinderna, ngn slags bh-liknande sak för kinder vore ju toppen...

Lyssnar för tillfället på "Strindbergs stjärna" och när jag var nästan hemma fick jag åter igen möjlighet att skratta åt min egen okunskap. Jag sov ganska mycket (eller lyssnade i alla fall inte) under historieklasserna i skolan. Det kan bli ganska roligt när kunskapsluckorna öppnar sig under mina fossingar och jag dimper ned i dumhetens hål. Jag har ju funderat lite på hur de ska lyckas få in August Strindberg i hela den här historien om Strindbergs stjärna. I slutet av cd 4 visar det sig dock att det finns en känd svensk vetenskapsman som heter Strindberg, dock Nils i förnamn...ja, då har jag lärt mig något nytt idag också. Och fått tillfälle att skratta högt åt mig själv.

Feltänk!

En av de bästa stunderna på året är när jag slår mig ned i kyrkbänken på första advent. Att få sjunga "Bered en väg för Herran" och "Hosianna Davids son" och känna att nu har väntan på julen börjat är underbart.

Men i år har jag klantat till det. Jag ska utbilda ideella krafter som vill arbeta gratis med att stödja våldsutsatta kvinnor och barn som upplevt våld i hemmet. Och första passet är imorgon kl.11-14...suck! Det var den adventsgudstjänsten det. Riktigt trist faktiskt!

Aventsdessert

Hämtat ur "Söta saker".

Gyllengula saffranspäron
15 små gråpäron
1 l vatten
4 dl saffran
1 kuvert saffran
1 krm natrumbensoat

Skala päronen, men lämna kvar stjälken. Koka upp vatten, socker och saffran och fortsätt koka tills sockret löst sig. Lägg i päronen och låt dem sjuda i lagen i ca.30 min. Plocka upp dem försiktigt ett och ett och lägg över dem i en medelstor glasburk. Rör ut natriumbensoatet i den sjudande lagen. Häll sedan lagen över päronen i burken och sätt på locket. De inlagda päronen håller sig i glasburken (som ska stå i kylen) ganska länge och är bara att ta fram när du snabbt behöver svänga ihop en efterrätt.

Igår åt vi päronen direkt tillsammans med vaniljglass - mycket gott när päronen fortfarande var lite varma.

Men ååååh!

Det är bara SÅ trist med huvudvärk! Nu tänker jag ta en tidig kväll och få många timmars sömn så jag slipper vakna med huvudvärk för det är verkligen i-n-t-e kul!

Hälsokontroll och genvägar

I kväll har jag varit på hälsokontroll där jag fick veta min (oerhörda) muskelmassa och min fettvolym,  hur igenslammad jag var på insidan av allt gott jag stoppar i mig och så min fysiska ålder. Och tänk. Det gick ju bra, nu har jag på papper att jag är helt normal!

Samtidigt som jag gjorde testet kom två yngre tjejer i typ 19-årsåldern. Jag hörde att den ena blev 42 år och den andra 31 år - gissa om de ojade sig! Hälsocoachen frågade hur länge de hade tränat och det hade de gjort i två månader.
Hälsocoachen (HC): Jaha, så hur tänker ni nu då?
Tjej 1: Att nu faan ska jag träna!
Tjej 2: Ja, precis!
HC: Ja, det är rätt tänkt! Och om ni vill göra om testet är det ingen idé att göra det förrän om ungefär en månad om ni ska se resultat av er träning.
Tjej 2: Men hur ofta är ni här då?
HC: Ja, vi kommer försöka vara här en gång i veckan ungefär. Och är resultatet inte det ni vill när ni gör testet nästa gång så har vi ju lite genvägar att erbjuda er (hälsocoachen pekar på en massa hälsopiller och hälsodrycker).
Tjej 1: Neheej du, inga genvägar här inte! Nu kör vi hårt bara, eller hur?
Tjej 2: Ja, precis. (två sekunders tystnad) Förresten vad är det för genvägar?

Jag har en liten egenhet...

...jag brukar sätta på någon studsig musik och sedan låtsas att jag är ute på lokal och stuffar omkring. Nyss när jag gjorde det kom jag på att jag nog måste komma ihåg att ta av mig stegräknaren under mina indiandanser. För jag tror att mina moves kan ge några extra steg utan att jag går överhuvudtaget. Igår gick jag förresten riktigt duktigt; 13 900 steg - jo, det är sant, det blev en så jämn siffra när tisdag blev onsdag.

Nä, nu är det väl dags att ta tag i städningen igen  - efter mitt danspass känns det nästan som att jag ser fram emot att städa?! Det håller nog i sig i några sekunder till så det är bäst jag passar på!

Upptäckter på väg till Paris

Liten har hittat på en ny lek; hon drar upp filten över huvudet och jag säger förvånat "men vaaar är Liten?! Vad konstigt, hon var ju nyss här!" några gånger och sedan tar Liten snabbt ned filten och jag säger överraskat och glatt "men, där var du ju! Vilken tur, jag trodde du hade försvunnit!" och så skrattar Liten så hon kiknar. Underbara unge!

Jag fick se saker jag aldrig sett förut. Det här var väl ett trevligt substitut för "ingen reklam tack" (och ingen annan post heller för den delen).

Nya behov upptäcks! Som att en ny stegräknare behövdes till exempel. Inte för att den gamla inte funkade...utan mest för att liksom! Bäst i test fick den också OCH den var billig! Notera att jag ligger mycket bättre till idag än igår vid samma tid! Och då har jag ändå drygt 1000 steg som jag gick innan den nya stegräknaren inhandlades!

Och för att ha en sportslig chans att uppnå mitt stegmål varje dag så innebär det att flera av promenaderna sker efter mörkrets inbrott och en livförsäkring (kanske inte den allra snyggaste, men ändock) för 39 kronor är ju ganska billigt!

Sen ligger vem det nu är som ansvarar för att grusa trottoarerna ohyggligt efter. Det är mestadels isgator att vandra på vilket fick mig att överväga att inhandla broddar. Men det kändes så pensionärsaktigt så jag tror jag väntar. Någon dag i alla fall...

Att stega runt i huset...

...bara för stegens skull är inte och kommer heller inte vara min grej. Jag siktar mot 10 000 steg varje dag, men kommer inte ha dåligt samvete om jag inte når det. Så när mätaren strax innan midnatt stod på 9173 steg och jag behövde klippa färdigt några till delar till en huvtröja så valde jag mellan att:
- bli färdig med tillklippningen så att det bara är att börja sy närhelst jag vill
eller
- knata omkring i huset och nå dagens stegmål
Det kändes mer rimligt att avsluta tillklippningen än att knata omkring på nedervåningen. Och det var ju inte så långt kvar till 10 000 steg. Så nu har jag påbörjat min resa till Paris.

Lanvin eller inte?

I morgon kl.8:00 öppnar Lanvin for H&M online. Funderar på denna:

LANVIN FOR H&M. SE HELA KOLLEKTIONEN PÅ HM.COM

Men den ser så in i bängen kort ut!
Eller den här då:

LANVIN FOR H&M. SE HELA KOLLEKTIONEN PÅ HM.COM

Men jag vet inte...det är ju inte särskilt ofta jag går på partys där jag skulle få använda dessa. Men jag kanske skulle komma lite overdressed till något julbord eller jobbets julavslutnings-APT? Eller varför inte någon körfest?! Eller så kan jag lägga pengarna på något mer vettigt.

Har bara gått...

...ett tusen tre hundratvå steg. Nu ska jag ut och gå till körövningen.

Jag ska till Paris!

Via Zoila hittade jag till Ting och nu ska jag helt plötsligt till Paris! Är inte det fantastiskt så säg?! Är ni fler som vill haka på, både i RL eller "bara" här online så registrera er här IDAG så tar vi sällskap (annars går det ju att hålla koll på sig själv utan att regga sig på någon sajt såklart)! Men jag kommer inte kunna ha koll på hur många steg jag gått och räkna ihop och göra om till kilometer, så jag tar gärna hjälp av någon som gör det åt mig. Mitt användarnamn på Stegklubben är "sockerbollen" (passande va?!) så det är bara att adda mig som vän så kör vi så det ryker - eller går så det ryker. Enligt avståndstabellen är det ungefär 1540 km till Paris. Och blir vi många från eller runtomkring Lilla Staden kan väl vi träffas i RL och fira att vi kommit till Köpenhamn och så kan vi väl käka en riktigt god middag när vi kommit fram till Paris? Bon voyage!

Att ta in vatten

Det finns folk i min omgivning, som gått in i väggen och blivit utbrända. Många beskriver i efterhand att det blivit ett högre och högre tempo och sedan helt plötsligt har det tagit stopp, ofta på ett ganska drastiskt sätt (svimmat, trillat ihop, brutit ihop och gråtit). Jag är bra på att säga nej. Jag har kommit på olika sätt att förhindra att jag får ett för högt tempo (tidsgränser för hur mycket sömn jag måste få, ha något som gör att jag m-å-s-t-e gå från kontoret, hobbys som gör att jag helt släpper alla andra tankar). Sedan tycker jag om att göra en massa saker så en del tycker att jag konstant har ett för högt tempo, men jag är nöjd med mitt tempo jag.

Men så har en väldigt förnuftig och i och för sig högpresterande, men ändå "grundad" person som står mig nära gått in i väggen och då har jag börjat fundera och tvivla, kanske det inte alls är så att jag skulle märka om jag tar in så mycket vatten att jag nästan sjunker? För visst har jag ibland känt att jag tar in lite vatten, men det har inte stört mig så mycket och jag har kunnat ösa ur det som går (det blir ju alltid en liten skvätt kvar i botten på båten hur mycket man än öser). Men jag hoppas att om jag inte själv ser att jag flyter omkring med ganska mycket vatten i båten så finns det någon annan som ser det - och som säger det. Frågan är ju bara om jag skulle lyssna på den människan...

Underbart att vakna...

...och få göra en rivstart genom att rocka loss tillsammans med Liten till Bumbibjörnarna och Shakiras Waka waka! Nu fortsätter jag och småkidsen dagen samma härliga anda medan Sportfiskaren åker och hämtar ved!

Hade fel

Tänk, jag trodde att föräldrar som separerat och bråkar om vem som ska ha barnen och hur mycket var något av det sorgligaste som fanns. Men idag har jag lärt mig att det finns en kategori föräldrar som är ännu sorgligare. Och det är de föräldrar som bråkar om vem som ska slippa ha barnen, vem som har rätt att ha en barnledig vecka.

Barn i vårdnadstvister blir trasiga. Så är det bara. Även om man har föräldrar som älskar en så mycket att ingen av dem vill vara utan en, så slits de här barnen itu av att de två viktigaste personerna i barnens liv inte är sams. Men trots allt så vet de här barnen att de är älskade.

Men att ha föräldrar som inte kan komma överens för att ingen vill ha barnen?! Hur trasig blir man inte då som barn!

Dofter från förr

I morse när jag klev in i hissen på jobbet så luktade det precis som om mormor just gått ut ur hissen. Jag stod där och drog in lukten i näsan gång på gång och tänkte på hur mycket jag älskar mormor och hur mycket jag saknar henne!

Besviken

Idag har jag varit på en föreläsning som jag sett fram emot, men det blev en besvikelse. Det var entusiasmerande och kompetenta föreläsare så det var inte det som var problemet. Nej, men 96% av föreläsningen gav mer baskunskap som var generell och det som var specifikt, som jag trodde föreläsningen huvudsakligen skulle bestå av, kom när det var en kvart kvar och då var det på ett mycket övergripande plan. Tråkigt när det blir så!

Nåväl, jag fick i alla fall förmånen att träffa en före detta studiekamrat och kollega som jag tycker mycket om och saknar!

Raspberry Chocolate Cupcakes

4 dl mjöl
1 tsk bakpulver
1/2 tsk bikarbonat
1/4 tsk salt
1 1/2 dl kakao
125 g smör, osaltat
2 dl strösocker
2 ägg
1 3/4 dl mjölk
1 tsk vaniljsocker
4 dl hallon, frysta
100 g choklad, mörk med hallon


Frosting:
100 g cream cheese
5 dl florsocker, ca
1 dl kakao
1/2 tsk citronsaft

Börja med att smälta smöret, ställ åt sidan en stund. Blanda samman de torra ingredienserna. Vispa ner ägg och mjölk i smöret, tillsätt det till de torra ingredienserna och rör försiktigt tills de precis blandat sig. Hacka chokladen grov och häll i den tillsammans med hallonen, vänd ner dem i smeten.

Ställ pappersformar i en muffinsplåt och klicka ut smeten som räcker till cirka 14 st cupcakes. Grädda i 180 grader i ca 30 minuter. Testa mot slutet med en sticka ifall de är klara, det ska inte vara några smulor på den när du drar upp den i fall de är klara. Om de inte är riktigt färdiga så sjunker de ihop.

Vispa cream cheese och citronsaft pösigt, tillsätt kakao och florsocker lite i taget till önskar konsistens. Bred över dina cupcakes när de svalnat, dekorera tex med hallon, så syns det vad de smakar.

Underbara ungar!

Är inte ungar bara helt underbart underbara! Snacka om att leva i nuet! För att inte tala om inlevelseförmåga!

Jag har inte dött!

Såklart inte! Jag bara har det riktigt intensivt när jag jobbar och igår när vi var lediga hade jag supermysigt med alla kidsen. Idag har kören haft heldag och nu är jag helt trött i rösten och huvudet. Men nu känns det att julen närmar sig och i år får vi sjunga några helt nya sånger och en av dessa nya låtar berörde mig så mycket när vi sjöng den. "Ett barn är fött" heter den, den är översatt från engelska så det är inte den där gamla vanliga.

Småkidsen är sjuka och det känns som att jag är på väg att bli sjuk, men om jag ignorerar det så försvinner det nog av sig själv. Imorgon ska jag föreläsa om socialtjänstens arbete på Brottsofferjourens utbildning för nya brottsofferstödjare. Kul att få möjlighet att ge en nyanserad bild av socialtjänsten och det vi arbetar med. Ska bara sätta mig och få ihop ppt till imorgon...och kolla hur lång tid jag hade på mig...So long so far!

At the right place at the right time

Igår och idag har jag varit på en konferens där en forskargrupp presenterade sitt preliminära forskningsresultat för de verksamheter som deltagit i studien samt representanter för myndigheter och organisationer inom området (Rädda Barnen, Barnombudsmannen, Sveriges Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund, Socialstyrelsen m.fl). Studien ska utvärdera stödet till barn som upplever våld. Egentligen skulle en kollega på barnavårdssidan deltagit som representant från vår verksamhet, men hon var upptagen så jag blev tillfrågad att åka istället. I forskargruppen ingår en av mina gamla lärare från socionomutbildningen. Lektorn träffade också den amerikanska professorn som jag bjudit in när hon var i Sverige och blev intresserad av att utvärdera gruppverksamheten för barn som upplevt våld i hemmet. På måndag eftermiddag fick jag ett sms från henne där hon frågade om jag kunde tänka mig att informera om den gruppverksamhet jag "importerat" från USA. Jag tackade ja och fick femton minuter idag. Jag pratade om vad som hänt fram till idag, vad vi vet kommer hända framöver och så önskemål inför framtiden, bland annat att kunna sprida den här metoden i hela Sverige.

Och tänk, efter konferensens slut kommer ett antal personer fram och vill ha mitt visitkort för att de är intresserade av att delta i utbildning av "vår" metod. Och så kommer representanten för SKR fram och uppger att hon tycker att vår metod är mycket intressant och frågar hur vi ställer oss till ett samarbete med dem för att sprida vår metod på en nationell nivå. Därefter kommer representanten från SKL fram och frågar om vi har några tankar kring hur vi ska sprida vår metod och framför att hon mycket väl kan tänka sig att SKL också kan hjälpa oss sprida metoden på nationell nivå. Det är ju helt fantastiskt! Jag hoppas verkligen att någon av dem, eller allra helst båda två, kan hjälpa mig och mina kollegor sprida vår metod i Sverige, det vore så kul! Åh, vilka fantastiska dagar och vilket underbart arbete jag har!

Make over!

Tidigare hade Lillkillen en lite äldre plusjobbsfröken på sin förskola. Sedan fick hon sluta när hennes "period" var slut. Jag har inte sett henne sedan dess, förrän härom veckan då jag såg henne när jag var inne i juveleraraffären för att få lite inspiration. Först kände jag inte igen henne. När hon var på förskolan hade hon kläder efter väder (allt annat vore rätt korkat om man arbetar på en uteförskola...), ingen makeup och håret var inte stylat. Nu hade hon stylat hår, en noga lagd, fin makeup, smycken och snygga kläder. Hon var så fin! Tänk att lite makeup, styling och andra kläder kan göra en sådan skillnad på utsidan! Jag tycker själv att jag ser helt blek ut de dagar jag väljer att inte lägga makeup och fixa håret. Men jag inbillar mig att andra inte ser mig så blek som jag känner mig, men efter den här uppenbarelsen så inser jag att det nog syns rätt väl när jag inte make:ar mig!

Bacilligt!

På bio. Insåg att 3D-glasögonen jag fick redan använts! Hu! Fram med handspriten och gnussa, gnussa!

In heaven

Åhhh vad kul det ska bli! Känna på och köpa tyger, kanske spana in och provköra någon maskin...pärlor fanns det här också! Det kan inte bli bättre!

Höstlovsnajs

Är ensamstående förälder under 36 timmar och försöker laga så lite mat som möjligt. I går slapp jag undan middagen tack vare släkt-träff och idag tog jag med alla tre på restaurang så jag slapp göra lunch. Trevligt hade vi det också och grabbarna tyckte det var lite skojsigt att vara på restaurang. Stora Killen var dock lite oroad över Litens dåliga bordsskick och undrade om inte personalen skulle bli arg när hon kletade ned så (hon äter själv och träffar munnen då och då).

Lillkillen är hos en kompis och leker, Liten sover och Stora Killens bästa kompis är på väg hit. Jag ska förbereda middagens rotsaksgratäng, hänga tvätt och städa undan och kanske, kanske, kanske vika tvätt, men sannolikt kommer jag inte hinna det innan Liten sussat klart - synd!

Tvära kast

Jag försöker planera mitt liv så att jag har lite tid mellan de saker jag ska göra. Ibland går det dock inte så bra. Som igår. Lillkillen hade fått biljetter till en trollkarlsshow i födelsedagspresent. Han fick ta med en förälder och valde mig. 17:00 började showen. !6:00 hade jag mitt sista möte som var med en våldsutsatt kvinna, en tolk och kvinnans integrationshandläggare. Jag informerade från början att jag var tvungen att avsluta mötet 16:40 (och tänkte att då kommer vi sluta kvart i och jag kommer hinna hämta Lillkillen och komma i tid till showen). Vi slutade inte förrän 16:50 och när jag kom ut från jobbet upptäckte jag att jag inte hade bilnyckeln i väskan och när jag var på väg upp på jobbet igen upptäckte jag att jag låst in passerkortet. Så jag fick be maken komma med Lillkillen och bilnyckeln (tur att vi har två bilar!!!) och vi hann till showen innan den började. Allt ok.

Men det blev liksom lite för lite tid mellan de här två aktiviteterna. Från att ha lyssnat på en våldsberättelse med ganska grovt våld till att femton minuter senare sitta på ett golv med hundra andra kids och vuxna och titta på en trollkarl. Jag var fysiskt närvarande, men det tog en kvart eller så in i föreställningen innan jag rent mentalt hade landat där på golvet tillsammans med förväntansfulla Lillkillen. Men då hade jag himla kul och skrattade och dansade och hoppade med Lillkillen på axlarna och kände att jag nog faktiskt har barnasinnet kvar ändå!

Att lämna

Här bodde jag en gång. Det där körsbärsträdet framför fönstret planterade jag för nästan exakt tretton år sedan. Jag hoppades att allt grävande och kånkande med jord skulle påskynda ankomsten av min förstfödda. Det gjorde det såklart inte - jag får mina barn i vecka 42, det vet jag ju nu. Men det visste jag inte då.

Körsbärsträdet kommer från pappas föräldrahem och det har säkert burit frukt i många år nu. Jag flyttade från det här huset för elva år sedan. Jag ville mest komma därifrån och lämnade både sådant jag inte ville och sådant jag ville bakom mig. Och så är det väl alltid när det är dags att lämna något eller någon bakom sig; att en del saker får man lämna även om man inte vill, för att det inte går att både ha kakan och äta upp den liksom. Eller för att det kändes ganska omotiverat och krångligt och oviktigt att gräva upp ett körsbärsträd och ta med i en påse till min nya bostad...

Men jag tror jag ska fråga om jag kan få ett nytt skott från körsbärsträdet i pappas föräldrahem, som fortfarande finns i släkten.

Hur var det kristna budskapet nu igen?

En kristen skola har visat sin förmåga till flexibilitet och kärlek till alla människor...En liten kille ville spara ut håret så att han kunde donera det till förmån för ett företag som gör peruker till cancersjuka. Han hade nämligen haft flera i sin närhet som dött av cancer. Håret var tvunget att bli 30 cm innan det kunde klippas. Skolan införde dock en ny regel att alla barn skulle vara korthåriga så den här fantastiska killen fick sluta skolan eftersom han inte klippte av sig håret innan regeln trädde i kraft. Familjen hade bokat tid för klippning, men samma dag som besöket hos frisören slog en storm till och besöket ställdes in. När killen kom till skolan dagen efter fick han beskedet att han stängts av och inte var välkommen förrän han hade klippt håret. Snacka om paragrafryttare! Och varför skulle inte skolkidsen få ha vilken frisyr de vill?!

Känner skam

Såg på ett avsnitt av "Uppdrag Granskning" via svt play där jag visste att en av mina lärare från socionomutbildningen var med. Jag hade egentligen ingen aning om vad det handlade om, men Bosse Edvardsson, som hade kurser i kritiskt tänkande och utredningsmetodik, sitter alltid på min ena axel när jag arbetar. Och på den andra sitter Janne Josefsson. Min vision är att jag alltid ska kunna bli ifrågasatt av dem i varenda ärende jag har och har haft och känna att jag kan stå för varenda beslut jag fattat, varenda samtal jag haft, varenda bedömning jag gjort.

Så jag förväntade mig inte något särskilt av programmet. Men det berörde mig något fruktansvärt. Jag SKÄMS verkligen över att jag har kollegor som brister så fullständigt i sin tjänsteutövning (med den lilla reservationen att jag nu skriver utifrån de uppgifter som framkom i programmet). Två barn placerades med tvång när de var 1 år samt ca. 3 månader i familjehem. I biologfamiljen fanns det bl.a. kriminalitet och våld. När mamman flyttar tar en ny socialtjänst över ärendet. De vill jobba för att barnen flyttar hem till biologmamman och hennes nya man (som btw är dömd för misshandel, bedrägeri och sexuellt utnyttjande, men soc tycker att han är "good enough"). De förstår att familjehemsföräldrarna är emot det och mörkar därför sin agenda. Vid ett umgänge med biologmamman placerar socialtjänsten om barnen till ett nytt familjehem med motiveringen att barnen far illa i sitt gamla familjehem där de vuxit upp. Utan att informera familjehemsföräldrarna först. Och framför allt - utan att informera barnen. Bara rycker dem ur det liv de känner, de personer som är viktigast för dem. Och trots kritik från Socialstyrelsen vidhåller både politiker och handläggare fortfarande att de gjorde rätt. Har de någonsin hört ordet barnperspektiv?!

I programmet finns filmsekvenser och ljudinspelningar från barnens umgänge med sina första familjehemsföräldrar, de som de ser som sin mamma och pappa. Barnen är så ledsna. De längtar så efter sin mamma och pappa. Och jag bara grät. Det känns som att något går sönder i mig. Det är ju små människor det handlar om! Med känslor och tankar och längtan och en egen vilja. Det är inga möbler! Det är ovärdigt att behandla barn på det sättet! Det är ovärdigt att arbeta på det här sättet. Och att vara familjehemsförälder i den situationen...de har ingenting att säga till om, kan inte driva en process mot socialtjänsten...vilken vanmakt!

Socialtjänsten i Marks kommun: You suck!

Ögon, strupe, skrev och knä, skrev och knä

Ikväll har jag lärt mig feministiskt självförsvar. God damn vilken adrenalinkick! Shit alltså! Det var allt från balansövningar (för att vi kvinnor ofta har ganska dålig balans), till kroppspråk, till att skrika NEJ, NEJ! och övningar i fysiskt försvar. Men även insikten om att i vissa situationer är det bästa försvaret att inte göra något.

Ja, jag har verkligen lärt mig mycket ikväll och känner mig lite mer trygg i vad jag skulle kunna göra i situationer där jag behöver försvara mina gränser (både mina fysiska och inre).

Motivation eller hotivation

Idag har Öppna Förskolan fotografering. Då ska jag passa på att få ett kort på Liten och så vill jag ju hemskt gärna ha en syskonbild. Med alla tre kidsen, men konstigt nog var Stora Killen måttligt intresserad av det när jag presenterade idén imorse. Så nu försöker jag tänka ut strategier för att få honom komma ändå. Tillfälligt påslag på veckopengen eller middag från McD ska jag locka med. Och så ska jag hota med att han får besök av mamma i skolan på fredag om han inte kommer (mm, jo, man skulle ju önska att det vore något han skulle uppskatta, men jag har misslyckats fullständigt som mamma tror jag för han skulle nog skämmas ihjäl!). Undrar om något av alternativen kommer funka? Hoppas, hoppas, hoppas!

Go purple

Idag kan du visa att du stöttar LHBT-personer och tycker att all diskriminering och alla brott mot dem med annorlunda sexuella preferenser än heterosexualitet är oacceptabel. Det tar ingen tid och kostar inget, det enda du behöver göra är att ta på dig något lila! Enkelt va'?! Själv kommer jag ta på mig lila smycken idag!

Inget ben

Häromdagen fick jag svar från Nestlé. Deras undersökning visade att det inte var en benbit utan en "vedliknande bit av morot". Ingen morot jag skulle vilja äta...Men jag är nöjd med att de tog mitt inskickade material på allvar och svarade. Jag kompenserades med 200 kr i presentcheckar på Nestlés varor. Det blir nog lite välling för de checkarna, ingen vedig morot i dem hoppas jag!

Nya recept!

Jag fick en fin bok av syster yster och hennes familj; Söta Saker. Bläddrade igenom den redan samma kväll som jag fick den och hittade flera recept som jag ville prova. Idag fick jag möjligheten att baka kakor och valde jordnötssmörskakor (de hette något annat än så) och Chocolate Chip cookies med nonstop. Det blev riktigt gott tyckte jag! Chocolate Chip cookies:arna såg rätt mycket ut som kakor för hästar eftersom det var havregryn i, men åååååååååh så goda de var! Jordnötssmörskakorna var också smaskiga, smälte i munnen.

Och när jag hade professorn här på besök tyckte jag att eftersom jag redan hade varit så modig som bjudit hem henne kunde jag lika gärna fortsätta på den linjen och prova ett helt nytt recept. Ville ju att det skulle vara både svenskt och lite amerikanskt så det blev lingoncheesecake efter ett recept på den här bloggen. Kan tänka att den passar riktigt bra på juldessertbordet!

Det är riktigt najs att hitta nya recept som jag kommer använda igen!

Speciellt fredagsmys

Varannan fredag finns det möjlighet till en bonus. Stora Killen är hos sin pappa varannan torsdag till söndag. Ibland hämtas han inte direkt vid skolan utan kommer hem en stund. Och tänk, då njuter jag lite extra av hans närvaro, eftersom den inte alls är självklar utan helt oförutsägbar. Ibland stannar han bara en halvtimme, andra gånger flera timmar. Ibland bakar jag hans favoritkakor helt i onödan för han dyker inte upp, och ibland blir han glatt överraskad när han dyker upp. Idag dök han upp och jag njuter i fulla drag!

Glad att jag inte bor i Malmö

Idag ska vi till Öppna Förskolan. Om jag bodde i Malmö skulle jag nog vara tveksam till att gå dit,då skulle jag nog hellre ta bilen. Jag kan inte ens föreställa mig skräcken jag skulle känna varje gång jag skulle vara tvungen att gå ut! Det är så otäckt att pepparkaksmänniskor blir skjutna bara just för att de är lite pepparkaksaktiga. Och sorgligt.

Jag tänkte helt rätt!

Vilken fantastisk kväll det har varit!

Under dagen berättade professorn att hon älskade att laga mat, vilket fick mig att få allvarlig prestationsångest. Desserten var ju avklarad och potatisen till potatismoset redan skalad. Det var en lättlagad maträtt och jag kände att jag kanske lagt mig på en för låg nivå liksom. Men, men, det var för sent att göra något åt.

Hämtade henne strax innan klockan sex och sedan åt vi och pratade fram till halvnio ungefär. Det var så roligt! Min engelska hade faktiskt förbättrats under dagen så det var inte så många ord jag snubblade på. Och vi pratade lite om vårt "favoritämne", men mycket om våra familjer, länder och lite politik också. Är det något jag insett efter att ha läst boken "Det finns en särskild plats i helvetet för kvinnor som inte hjälper varandra" och haft den tjänsten jag har under några år så är det vikten av att bygga nätverk. Både för att få stöd och hjälp i karriären. Och att ha bjudit en av de främsta forskarna inom "mitt område" på middag tycker jag räknas som att bygga nätverk. Jag tror att jag kommer ha stor nytta av hennes kunskap framöver och till min stora glädje överväger hon att ansöka om pengar för att kunna komma hit och forska på den gruppverksamheten vi har!

Jag ångrar v-e-r-k-l-i-g-e-n inte att jag bjöd hem henne ikväll! Och Sportfiskaren tog hand om all markservice så att jag bara kunde fokusera på min gäst - underbara Sportfiskaren!

Hur tänkte jag?!

I morgon och övermorgon ska en amerikansk forskare ha en konferens i Lilla Staden. Det är jag som bjudit henne till Sverige tack vare att vi fått medel av länsstyrelsen för att arbeta med barn som bevittnat våld i hemmet.

Jag tycker att jag kan engelska rätt bra. Ända till jag började maila den här forskaren. Varje mail tog en evighet och jag insåg att jag förstår engelska rätt bra, men har rätt dåliga kunskaper i att skriva engelska för att inte tala om att tala engelska.

Hur som helst. Någon gång under den intensiva mailkontakten fick jag för mig att det vore en trevlig gest av mig att bjuda hem henne på middag, så det gjorde jag (och förklarade att jag har tre barn så det kommer inte bli någon lugn vuxenmiddag). Till min glädje (då) tackade hon ja. Och det ska bli fantastiskt såklart, att få ha henne här i mitt hus en hel kväll och prata om hennes forskning kring barn som bevittnat våld, men just nu är jag mest nervös.

Maten känner jag mig ganska lugn med och Sportfiskaren räddade mig från misstaget att inte ha något vin att bjuda på...men det där med engelskan. Phew! Hur ska det gå?!

Lite nervös

Idag ska vi lämna bort Liten första gången på länge, ja, sist var väl när jag hade examination på min universitetskurs i januari. Och hon envisas med att vara ganska mammig så jag är lite nervös även om det är min pappa som ska ta hand om henne. Hoppas och vill att det ska gå bra!

Jahaja...

...idag känner jag mig lite förnärmad över att en av mina närmaste familjemedlemmar är med i ett reportage i en tidning och att jag inte får reda på det av den personen utan av en helt annan som råkat kika i tidningen! Hmpf!

Nytt recept...

...på ugnspannkaka. Den ser rätt konstnärlig ut. Undrar hur den smakar?

Pyssligt värre!

I torsdags kväll var jag på smyckeskurs. Det är så härligt att få inspiration och lära mig nya saker! Nu kommer det bli en del både arm- och halsband i läder och mocka blandat med sötvattenspärlor och halvädelstenar (som jag älskar att jobba med). Men jag blev också lite förälskad i ormlänkspärlorna som jag använde i halsbandet nedan. Så det kanske blir till att utöka pärlsortimentet!

Ett avstånd är ändå ett avstånd

Syrran är här och hälsar på med sina kids. Igår kväll när alla fem sov satt vi i soffan och kollade "Mord i sinnet", men mest pratade vi. Om föräldraskap, om barnen om våra familjer och lite annat. Och det är ju så najs när det händer, men det händer alltför sällan. I och med att vi inte bor nära så blir det inget vardagsumgänge, utan helger utspridda över året. Kidsen rusar omkring och leker i eufori växlat med ilska och konflikter från det att de vaknar till dess att de går och lägger sig. Prata ostört gör jag och syrran när kidsen somnat. Det är najs det!

Enkla pepparkakor

Ibland känns det liiiiiiiiiite omständigt med hjärtan och bockar och hajar och grisar och gummor och gubbar, så då vill jag bara göra snabba men goda pepparkakor. Här är receptet, som blir ungefär 80 st.

200 g socker
225 g smör, rumsvarmt
1 ägg.
2 tsk bikarbonat
1 msk sirap
3 tsk kanel
3 tsk nejlika
2 tsk ingefära
400 g mjöl

Sätt ugnen på 225 grader. Rör ihop socker och smör till fluffig smet. Rör ihop ägg och bikarbonat i en egen skål. Blanda sedan ihop allt och rulla ihop små bollar. Platta ut till en liten kaka. Grädda i ugnen en till dess att de precis fått färg, ca. fem minuter.

Medarbetarenkätsfeed-back

Ledningen ville veta hur vi på IFO tycker att vi har det på jobbet. Vi fick en sådan där enkät som vi fyllde i. Visade sig att många inte var nöjda med sin arbetssituation och framför allt inte så nöjda med sina chefer. Förvaltningschefen ville få lite mer information om just den delen, så vi fick via mail från stor-boss att tänka igenom vad missnöjet med cheferna bestod av. Sedan skulle informationen muntligen samlas in - genom vår närmsta chef...

Jamen grattis! Vilken fiffig idé! Hur högt i tak tror stor-bossen att det är på vårt kontor?!
- Jo, den här enkäten. Det jag menar med att jag är missnöjd med chef är att jag är missnöjd med att du är så trött, velig och vimsig.
Näe...skulle inte tro det! Det känns ju som att förvaltningschefen egentligen inte ville veta vad missnöjet med cheferna bestod av.

Installation pågår!

Jag har fått en aha-upplevelse ikväll! Lillkillens skolområde bjöd in till en föreläsning med Niklas Ottosson om "Barn och kränkningar på nätet". Samtidigt var jag bjuden på Me & I-party, men i och med att jag syr barnkläder nuförtiden är det sällan jag köper och det känns inte alls motiverat att köpa dyra Me & I, så om jag skulle ha gått så hade det varit för det sociala. Men jag valde alltså föreläsningen.

Hans föreläsning innehöll mycket som jag redan visste, men jag fick en del konkreta tips om hur jag kan prata med Stora Killen om etik på nätet. Här hemma har vi datorn i tv-rummet så han surfar än så länge med oss i tv-soffan bara två meter bort. Jag tycker att jag har ganska bra koll på vilka sidor han är ute på här hemma, men jag vet ju egentligen inte om han är schysst när han chattar och kommenterar o.s.v.

Mot slutet informerade Niklas om de föräldrakontroller och andra filter som finns, men så sa han något som verkligen blev en aha-upplevelse för mig. Att det bästa är att installera ett filter i barnen, så att de har tillgång till allt som finns på internet, men själva väljer att inte gå in på vissa sajter eller lämna dem om de innehåller olämpliga saker. Så det ska jag jobba på nu!

Och, i tillägg, kan sägas att en del filter spärrar en del riktigt bra sidor för ungdomar som t.ex. RFSL och RFSU. All teknik har ju sina begränsningar!

En skänk från ovan

Efter några veckors måttligt slit har jag blivit flera kilo lättare! Idag var det dags för loppis. Jag hade hyrt ett bord där jag sålde kläder i strl.50 - 104. Jag sålde ganska mycket och gick med drygt 700 kr i vinst. Men det var ju hur mycket kläder som helst kvar!! Jag stod där och packade ned de kvarblivna kläderna när Fru C:s mamma kom förbi. Vi pratade lite och jag sa att jag inte ville ha kläderna med mig hem igen utan att jag skulle åka till närmsta Frälsiskontainer och häva ned kläderna.
- Annars kan man ju ge till Röda Korset.
- Ja, det gör jag gärna, var finns deras kontainer?
- Det finns ingen, men vi tar emot kläder ändå.
- Okej. Hur då?
- Tja, genom mig till exempel, jag är klädansvarig på Röda Korset.
- Ja men, varsågod, ta kassarna här!
Fru Klädansvarig undrade om jag verkligen menade det och om hon inte trodde jag skulle ångra mig, men neej! Jag vägrade åka hem med kläderna och lägga in dem i förrådet och hon kunde lika gärna få dem till deras second hand-butik.

Så Fru Klädansvarig fick en massa kläder av mig och jag kände mig så lättad som slapp åka hem med en massa kläder! Win-win-situation! Dessutom spred det sig att jag skänkt mina överblivna kläder till Röda Korset så Fru Klädansvarig fick både mer kläder och en hel del leksaker med sig!

Det bästa med att sy...

...är att jag helt säkert vet att det inte är något barn i något utvecklingsland som sitter och syr under bedrövliga former. Att jag dessutom har möjlighet att påverka tyg, modell och färgkombinationer gör ju inte det hela sämre. Ibland får jag till och med beställningar så jag får in en liten slant!

Så även om jag inte lägger upp kläderna jag syr (eller smyckena jag gör) här längre så betyder det inte att jag tröttnat. Nej, snarare var det så att jag tänkte att folk kanske inte riktigt orkade med alla mina hobby-inlägg, så jag startade en sy- och smyckesblogg istället. Fiffigt va'?!

Ojdå!

Blev så sugen på pepparkakor till eftermiddagsfikat. De hade extrapris på butiken nedanför kontoret så jag köpte en hel burk och titta; nu är det bara en halv kvar! JAG HAR ÄTIT UPP EN HEL PEPPARKAKSBURK PÅ MINDRE ÄN TVÅ TIMMAR!!! Det är fredagsmyyyyyyyyyyyyyyyyyyys det! Nu slår jag igen "macken" för idag och blir något annat än socialarbetare i fem dagar!

Hungrig!

Har precis kommit hem efter en nästan 14 timmar lång arbetsdag. Känner mig lite mosig i huvudet och är så hungrig! Tror jag måste käka något, men vad?

Popcorn, fil, macka, kex och ost, juice, dajmchoklad eller plommonpaj? Alla dessa svåra val!

"Jag tror aldrig att jag känt mig så kränkt"...

...sa Jimmie Åkesson om biskopens tal, som han och hans partikollegor upplevde som så kränkande att de helt sonika lämnade Storkyrkan i protest när biskopen talade om alla människors lika värde och vikten av att kämpa mot rasism. Nej, som ni ser nedan är det ett oerhört kränkande tal som biskopen höll. Verkligen...

Biskopens tal – ord för ord:

"Grattis till uppdraget. Grattis till er som är valda med förtroende. Nästan 85 procent eller lite mer än 6 miljoner människor tror att just ni har bäst förutsättningar att forma ett gott nu och en god framtid för oss alla. Det är stort att bäras av ett sådant förtroende. Och uppdraget har ni tillsammans. Inte var och en. Väl valda så ingår ni i ett sammanhang där era gemensamma ansträngningar väger tyngre än vars och ens egen vilja. För det är väl just så demokrati fungerar? Då handlar det om att lyfta blicken från det egna till det gemensamma. Blicka utöver Bastuträsk, Tomelilla, Göteborg, Grästorp, Husum och Visby. Politik som i en översättning betyder det gemensamma livet i staden. Så handlar det om att lyfta blicken ytterligare en bit, för vi lever inte i vårt eget enbart. Vårt uppdrag och vårt ansvar är större än de gränser som nationen sätter. Det finns en värld som behöver oss – vår solidaritet, våra pengar och inte minst våra ögon och våra röster.

Det är mycket som krävs av er, men tappa inte modet. Vi står bakom er, vi som har gett er mandat att föra vår talan. För det är väl så demokrati fungerar?

Vi har lyssnat på bibeltexter. Nu var det inte den svenska riksdagen som Paulus skrev till utan en grupp människor i staden Thessaloniki. Till dem sa han: Vi vädjar till er att sätta värde på dem som har det tyngsta arbetet bland er, de som står i spetsen. Visa dem den största kärlek och uppskattning. Och så fortsätter han med rådet: Släck inte anden, pröva allt, ta vara på det som är bra. Det är ord också till oss alla som har röstat och till er alla som valts med förtroende.

Salomo i sin vishet skrev inte heller till den svenska riksdagen, men ändå kan det bli ord till er: Gud är vägvisaren till visheten. Gud leder de visa rätt. Av honom beror både vi själva och våra ord, all tankeförmåga och all yrkesskicklighet. Visheten – hon som med sin konst har format allt. Ord av nåd mer än av krav. Allt hänger inte på mig själv eller på mitt parti.

När Jesus närmade sig Jerusalem och lärjungarna ljudligt lät sin glädje höras, bad en grupp fariséer att Jesus skulle huta åt sina lärjungar. Se till att de höll tyst. Man undrar varför de inte kunde tala med lärjungarna direkt. De var ju ändå vuxna människor. Och svaret de får är: Om de tiger kommer stenarna att ropa.

Vad var det som de hade varit med om på vägen. Jo, bland annat att en blind man botades och kunde leva sitt liv helt och fullt. Och så mötet med den föraktade tullindrivaren Sackaios. Han som klättrade upp i trädet för att kunna se, men kanske också för att gömma sig. Till den blinde mannen sa Jesus: Vad vill du att jag ska göra för dig? Till Sackaios sa han: Kom ner från trädet, jag vill gästa ditt hem. Möten i ögonhöjd, med ögonkontakt, i samtal, som betydde livslång förändring för både den blinde och Sackaios. Det var detta lärjungarna hade varit med om. Den stora förändringen för två människor. Det var därför de inte kunde hålla tyst med sin glädje. Och om de ändå hade tystats, hade stenarna ropat om det viktiga i den stora förändringen. Förändringen som bokstavligen blev livsavgörande.

Det är de livsavgörande förändringarna för människor som är en stor del av ert uppdrag. Och i det aldrig komma så långt ifrån oss som ger er mandat att ni upphör att möta i ögonhöjd, att ni aldrig upphör att ropa ner någon från trädet och säga: Jag vill tala med dig. Höra någons rop och säga: Vad vill du att jag ska göra för dig?

Vi som tror på människors värdighet och lika värde, oavsett vilket land vi är födda i, oavsett vilket kön eller vilken ålder vi har, oavsett hur vår sexuella orientering tar sig uttryck, vi tror och hoppas att ni har den fortsatta förmågan att säga: Jag vill tala med dig, och den fortsatta längtan att ställa frågan: Vad vill du att jag ska göra för dig? Och känna den stora glädjen i de förändringar som detta kan göra.

Igår kväll samlades många tusen människor i Stockholm och i olika delar av landet för att ge sin mening till känna. Ropa ut sin avsky mot det som gör skillnad på människor. Den rasism som säger att du är inte lika mycket värd som jag. Du ska inte ha samma rättigheter som jag. Du är inte värd ett liv i frihet. Och detta av en enda grund – att vi råkar vara födda i olika delar av vår värld. Det är inte värdigt en demokrati som vår att göra skillnad på människor. Det är inte möjligt för troende människor att göra skillnad på människor. Det är inte värdigt människor att göra skillnad på människor. Här räcker det inte att vi ger några hundra människor mandat att föra vår talan. Här har vi ett gemensamt uppdrag. Och om någon tystnar eller tystas i kampen för människovärde, måste vi se till att också stenarna ropar. Vi gör det med Guds hjälp.

Vi har mycket att göra. List, mod, värme krävs. Känn glädjen i uppdraget. Känn tyngden i uppdraget. Känn mandatet från oss. Pröva allt, ta vara på det som är bra. Gör inte skillnad på människor. Känn nåden att vila hos den Gud som har skapat oss.

Med det får vi fortsätta nuet, mot framtiden."

Ja, jag förståååååår verkligen att de känner sig kränkta! Ett så otrevligt tal. Om jämlikhet, mänskliga rättigheter och alla människors lika värde. Usch för sådana där demokratiska värderingar!

Hur vuxen och föräldraledig är jag inte...

...som sitter och kollar på riksmötets öppnande?!

Och fnissar åt att Kungssången sjungs! Jag vet att vi (tyvärr) har monarki, men ärligt - vi lever i 2010 och enligt min åsikt har han inte gjort något för att jag ska vara honom och hans ätt trofast, eller göra kronan på hans hjässa lätt eller sätta all min tro till honom.

Men han har en chans nu. Om han ger det främlingsfientliga SD en skopa ovett. Då du kungen, då kanske jag kan omvärdera min åsikt att vi ska avskaffa monarkin å det snaraste!

Mmkay

Jag har sett på South Park ett antal gånger, men tycker inte att det är kul. Stora Killen älskar South Park och gissningsvis får vi höra "mmkay" hundra gånger varje dag, både som svar på sådant vi säger och frågar men även lite närsomhelst, som ett ticks liksom. "Mmkay" kan vara enerverande att lyssna till sådär ofta, men än värre är alla dessa South Park-tolkningar av julsånger. Suck! Tänk er "Oh, Holy Night" med South Parks Eric Cartman och så - en tolvårig pojkes inte helt rena tenorstämma till detta! Där har ni Binas kvällar i ett litet nötskal! Ibland försöker jag tänka positivt och övar högljutt min sopranstämma inför årets julkonsert, men det uppskattas inte alls av Stora Killen. Konstigt. Jag sjunger ju åtminstone rent! Mmkay.

Fingerfärdig unge!

Åker bil. Liten blir uttråkad och stämmer upp sin sirénliknande stämma i protest. Hon får leka med min mobil - den har ju ändå knapplåset på. Väl framme ser jag att knapplåset inte alls är på! Liten har lyckats ta ett kort på sina fossingar med mobilen. Nåväl, ingen skada skedd.

Tror jag. Så ska jag ringa Adam. Han finns inte kvar i kontaktlistan. Men, det var ju konstigt! Kollar en gång till men nej, ingen Adam där. Tydligen har Liten lyckats radera merparten av kontakterna på A. Den första som finns kvar är Anci. Suck...Och jag har faktiskt ingen aning om vilka personer jag hade sparat som kontakter innan Anci. Ett antal Annor...men i övrigt - noll koll!

Oftast går det ganska bra...

...att inte följa recept till punkt och pricka. Men inte alltid. Idag skulle jag baka en chokladtårta. Det stod att kakan skulle svalna helt innan chokladgrädden, som var fyllningen, skulle bredas på. "Äh, det kan väl inte vara så viktigt tänkte jag". Men där tänkte jag fel insåg jag tre minuter senare när chokladgrädden sakteliga smälte och lade sig som en liten chokladgräddesram runt tårtan...SUCK!

Nåväl, den smakade gott ändå, men det blev inte direkt snygg. Noterar i minnet...

Härskartekniker

Jag avskyr när jag kommer på att någon använder en härskarteknik mot mig. Det var Berith Ås som identifierade fem härskartekniker som främst män använder för att bibehålla sin maktposition i olika situationer främst mot kvinnor. De fem olika teknikerna är: osynliggörande, förlöjligande, undanhållande av information, dubbelbestraffning och påförande av skuld och skam.

Häromdagen skulle jag sätta upp en barnsäkerhetsgrind och några hyllor vid min syhörna. När det gäller barnsäkerhetsgrinden tycker inte Sportfiskaren att den behövs. Men jag blir helt nervös när jag är på övervåningen och står i duschen eller sitter och syr och inte har någon grind vid trappen. Sportfiskaren tyckte vi kunde ställa dit en plywood-skiva, men det kändes väl rätt tveksamt ur säkerhetssynpunkt tyckte jag. Så jag fixade en grind och nu ville jag få upp den. Jag satte batteriet till skruvdragaren på laddning, men så visade det sig att lampan inte lös och att något gått sönder. När Sportfiskaren kom hem berättade jag detta och undrade om jag gjort något fel. Nej, han konstaterade att det nog var så att det var något fel. Jaha. Jag tänkte att jag skulle låna en skruvdragare av någon nu i helgen för att få upp den där grinden.

Så idag, fyra dagar senare, säger Sportfiskaren till mig lite nonchalant:
- Meh, att du inte använde borrmaskinen?!
- Men jag skulle ju skruva.
-Ja, men det funkar med borrmaskinen också.
Jaha, MEN VARFÖR SA DU INTE DET FÖR FYRA DAGAR SEDAN DÅ?!?!?! Snacka om att undanhållande av information!!!! Och lite skampåläggande (förstod jag inte att jag kunde skruva med borrmaskinen? Helt korkat!).

Grrrrrrrrrrrrrrrrrrr!!!!!!!