Att lämna

Här bodde jag en gång. Det där körsbärsträdet framför fönstret planterade jag för nästan exakt tretton år sedan. Jag hoppades att allt grävande och kånkande med jord skulle påskynda ankomsten av min förstfödda. Det gjorde det såklart inte - jag får mina barn i vecka 42, det vet jag ju nu. Men det visste jag inte då.

Körsbärsträdet kommer från pappas föräldrahem och det har säkert burit frukt i många år nu. Jag flyttade från det här huset för elva år sedan. Jag ville mest komma därifrån och lämnade både sådant jag inte ville och sådant jag ville bakom mig. Och så är det väl alltid när det är dags att lämna något eller någon bakom sig; att en del saker får man lämna även om man inte vill, för att det inte går att både ha kakan och äta upp den liksom. Eller för att det kändes ganska omotiverat och krångligt och oviktigt att gräva upp ett körsbärsträd och ta med i en påse till min nya bostad...

Men jag tror jag ska fråga om jag kan få ett nytt skott från körsbärsträdet i pappas föräldrahem, som fortfarande finns i släkten.