Underbara jobb!

Vissa föreläsningar känns viktigare än andra. Som förra veckan då jag föreläste för förvaltningsrätten om hedersrelaterat våld och förtryck. Bonusen syns på fotot, en fin kokbok med regional förankring!

Mitt nya kontor

Riktigt spännande saker händer på mitt jobb! Ledningen har skapat en ny behandlingsenhet av alla oss som arbetar med stöd och behandling. Vi har fått en enhetschef och ska även samlokaliseras (förutom några som ska sitta kvar i en samverkanslokal) och jag är äntligen på plats på mitt nya kontor. Idag tog jag emot mina första besök på mitt nya kontor och det är då en upptäcker saker liksom, när det är skarpt läge;

1. När dörren till mitt kontor stängs, låser den sig automatiskt (och nej, det finns ingen sådan däringa pigg som en kan flytta på vid låskolven, då hade jag uppenbarligen gjort det), vilket innebär att jag låser in mina brukare. Det känns ju mindre bra av två orsaker; dels för att våld i nära relation bland annat kan innebära att våldsutövaren låser in den våldsutsatta och dels för att vi liksom redan prutat på "min" säkerhet genom att det inte finns en s.k. säkerhetsdörr på mitt kontor (en andra dörr så att det alltid finns två utvägar från kontoret) och att den nu enda befintliga dörren som finns är låst känns inte alls bekvämt.

2. Det ekar väldigt mycket på mitt kontor och det har jag lagt märke till tidigare förstås men jag tänkte att det försvinner när möbler är på plats, men icke. Det ekar fortfarande en hel del på kontoret. Jag hoppas att det går att få ljudabsorbenter på plats.

3. Den ovan nämnda dörren läcker ljud som ett såll. Eller mer faktiskt. När jag själv satt i samtal idag så hörde jag väldigt väl när personer gick ute i korridoren. Så när jag hade samverkansmöte med den personalgrupp som arbetar med våldsutövare så gjorde vi ett experiment där två satt kvar inne på mitt kontor och samtalade och en stod utanför och lyssnade. Det hördes exakt vad som sades inne på mitt kontor när vi pratade i normal samtalston. Det lär inte ligga i linje med den sekretesslagstiftning som mitt arbete omfattas av. Mitt emot ligger en tvättstuga där inte bara dem som är på samma våning som mitt kontor tvättar utan även de som bor på andra våningar. INTE bra.

Med det sagt är jag ändå mycket nöjd med mitt nya kontor. Jag fick välja färger till väggarna och har fått alla möbler på plats. Dessutom har jag sjöutsikt - det är inte illa! Längtar redan till onsdag när jag ska dit igen!

Dag 107

Avslut på ett projekt jag ansvarat för. Vi tillbringade dagen på en gammal gård och den här inredningen var så vacker tyckte jag.

Dag 98

På konferens. Vi samlas runt den moderna, inbjudande lägerelden. Delar situationer och frågeställningar från yrkeslivet. Delar även situationer och frågeställningar från privatlivet.

Dag 94

Jag läser en universitetsutbildning på 15 p om mäns våld mot kvinnor. Hotellet låg vackert beläget i Pelle Svanslös kvarter. Så många fina byggnader. Detta vackra, sträva trä som så många händer tagit i. Alla levnadsberättelser.

Dag 92

På väg till lunch-till-lunch-konferens. Alltid gott att få kompetensutveckling tillsammans med kollegor från hela landet. Vi är en inte alltför stor skara som arbetar mot våld i nära relation, så det finns alltid någon att hänga med för den som är lite asocial, som jag...

"Det är ingen idé att piska döda hästar"

Så sade en handledare jag hade en gång i tiden (Bill Petit). Det har varit väldigt användbart för mig. Ganska ofta i mitt arbete behöver jag hjälp av andra (kollegor, chefer, politiker) för att driva olika processer. Ibland händer det att dessa människor, av någon anledning, är helt ointresserade av att driva dessa processer. Ja, en del har till och med ett ganska tydligt motstånd (även om de själva inte tycker att det är så tydligt). Då har jag ofta funnit tröst i Bills ord; "Det är ingen idé att piska döda hästar".

För det är ju inte det. Ofta när jag möter ointresse och/eller motstånd så provocerar ju det förstås mig och gör mig ganska...noshörningsaktig, vilket förstås inte alls gagnar processen. Nu har jag lärt mig att om jag lyckas identifiera när jag varit i noshörnings-mode ett tag utan att det hjälper ett dugg (för ibland hjälper det faktiskt) så kan jag tänka på vad Bill sa och sluta lägga ned en massa energi. Luta mig tillbaka, fundera över om jag kan få igång processen på ett annat sätt, kanske genom att vända mig till andra eller engagera andra eller gå en annan väg för att komma runt den som är ointresserad. Det brukar ofta fungera rätt bra och jag är så nöjd att jag hittat detta förhållningssätt som både sparar energi och skapar kreativitet!

Men åååååååååååååååååååh!!!!!!!

Jag är rätt dålig på att kolla intranätet, men fick ett infall häromdagen och möttes av en väldigt tråkig uppmaning. Vi ska byta både leverantör av e-post och även byta ut systemet för våra egna kataloger. På grund av detta ska vi nu r-e-n-s-a i vår mailbox och vår egen katalog. I mailboxen fick det vara kvar 600 MB och i katalogen 1 GB. Detta ska vara gjort senast sista dagen i denna månad. Asså hallå, någon måste skämta med mig aprillo! 1 MB respektive 1 GB är ju nada! Eftersom mitt kontrollbehov är rätt...eeeh...stort så innebär det att jag sparar på det mesta. Till exempel har jag över 16 000 mail i min mapp för skickade mail.

Tydligen tyckte jag att den senaste gången det kändes okej att rensa var när jag kom tillbaka efter föräldraledigheten med Lillkillen. Så här finns det alltså mail från augusti 2007... Varför sparar jag då? Jo, för att ofta mailar jag om viktiga saker, när möten ska vara, mailar underlag som andra ska titta på och godkänna, skickar in ansökningar och rapporter etc. Så då vill jag har kvar de mailen där det står när vi kommit överens om att träffas, vilka förslag till ändringar som gjorts, där det syns att jag mailat in ansökningar i tid och så vidare. Nu har jag "bara" kvar mail från 20130101... Sisådär 4 000 mail kvar. För att komma ned till 1 MB kommer jag behöva typ tre heldagar!

Okej. Kollar almanackan. Nej, jag kunde inte hitta tre heldagar att avsätta till detta. Således: dags att rensa lite hemifrån...

Dag 63

Här sitter de jag har samtal med. De berättar om våldet. Utövat av någon de älskar eller har älskat. En sambo, make, pojkvän, pappa, styvpappa (oftast är förövaren en man i alla fall). I den här fåtöljen har det suttit människor som gråtit, varit rädda, haft ångest, varit deprimerade, känt förtvivlan, varit arga. Men de har också skrattat, känt hopp, sett framåt, lagt sina berättelser hos mig för att sedan kunna se framåt, sträcka på ryggen och lämna mitt rum. De är mina hjältar. De är så starka. De är så modiga.

Dag 53

Vår kursledare i Signs of Safety. Vacker, klok, kompetent och ödmjuk socialarbetare från annat land. Och jag har ytterligare ett projekt som i princip är helt genomfört tack vare min ansökan om utvecklingsmedel. For you M: Our trainer in Signs of Safety. Beautiful, wise, kompetent and humble social worker from another country. And I have yet another project that is soon to be completed thanks to my grant for fundings.

Dag 51

Två kollegor. Två gravidmagar.

What goes around, comes around

Jag har världens mest kompetenta handledare. Jag går alltid därifrån med känslan av att vara avlastad och världens bästa socialarbetare och med en energi som kan flytta berg. Hon är fantastisk helt enkelt. Den här veckan har vi varit på kurs i de lokaler som hennes företag finns i. I morse fick jag ett litet ryck och sydde ett nyckelband till henne. På bandet var det små babushkor bredvid varandra och jag tyckte att det passade. Jag lade ned nyckelbandet i en presentpåse och stoppade i handväskan med förhoppningen att få träffa henne under dagen. Direkt när vi kom hittade jag henne i köket. Jag gav henne nyckelbandet och sa att jag ville att hon skulle ha det för att hon är en så fantastisk handledare. Babushkorna symboliserar att hon i handledningen hjälper mig att plocka isär socialarbetar-Bina och hitta nya och nya och nya dockor inuti och sedan hjälper hon till att plocka ihop mig igen i slutet av handledningen. Hon blev så glad. Och faktiskt rörd! Hon sa att det var precis det hon behövde efter den morgonen hon hade haft. Det var hon verkligen värd!

Det kostar när vi misslyckas

En av de första förhandsbedömningarna jag gjorde när jag började som barnavårdsutredare i Lilla Staden gällde fyra killar som gick i mellanstadiet. De hade gjort det många barn gör - tagit sina bus lite väl långt. Vi träffade varje barn för sig tillsammans med sina vårdnadshavare. Jag minns så väl mötet med en av pojkarna. Han urskiljde sig från de andra. Han var hånfull och hård, ångrade sig inte och skämdes inte ett dugg och det oroade mig, för han var så liten ändå, både i åldern och även fysiskt. När jag drog ärendet i min grupp sa jag att den här killen kommer garanterat bli aktuell hos oss igen. Mycket riktigt. Efter några år var han aktuell igen. Och sedan hade vi kontakt med honom under många år. Ibland bodde han hos sin pappa, som var alkoholist och hade en nedsättande syn på kvinnor, ibland hos sin mamma som också hade det rörigt och inte riktigt förmådde sätta gränser. I perioder bodde pojken på behandlingshem.

Idag hade jag ett nybesök med en våldsutsatt kvinna. Hon hade träffat den som utövat våld mot henne när hon var 16 år, idag är hon 20. Jag brukar alltid vilja ha en bakgrund under första samtalet och efter någon kvart insåg jag att det är ju han, pojken jag träffade när han var 10 år, som är hennes före detta partner. Och då kände jag sådan sorg och frustration över vårt misslyckande. För det kostar så, både för den person vi inte lyckas sätta in rätt insatser till och de som finns runtomkring.

Så trött, men ändå så nöjd!

I helgen har jag utbildat ett antal nya ideella stödjare i våld i nära relation. Det var en bra grupp, lagom många, intresserade, ställde frågor och så. Jag brukar alltid avsluta min spetskompetensutbildning med en mini-utvärdering. Var och en får, om de vill, säga något om kursen; vad var bra, vad var mindre bra, är det något jag ska tänka på till nästa gång och så vill jag att de avslutar med att berätta om det är något särskilt de tar med sig från kursen.

Det visar sig ofta att det momentet är värsta ego-boosten! Så jag sitter där och njuter och glädjs över mitt underbara jobb.

Sedan kom jag hem och däckade i soffan! Sov nästan en timme! Nu ska det bli skönt med två dagars ledighet!

Dag 33

Ett tomt socialkontor. Här tillbringar jag mina dagar och älskar det!

Så var det med den landningen...

I och med att jag går ned i tid så kommer jag tacka nej till nya och försöka avsäga mig strategiska uppdrag eller minska på tiden för dessa uppdrag så att den tid jag är i tjänst ska kunna läggas på det operativa arbetet. Just nu håller jag på att klura på om jag ska avsäga mig ett uppdrag eller inte.

Så ringer en person som arbetar på nationell nivå med våld i nära relation och erbjuder mig ett uppdrag som verkar så spännande! Det finns ett nationellt team med experter som svarar i telefon och ger råd till olika myndigheter som arbetar med den här frågan. Nu ska teamet utökas med två socialarbetare i första linjen. Jag valdes ut som en av dem! Jag skulle i så fall ha telefonen en hel dag lite nu och då och serva hela Sverige just den dagen.

Men. Så var det det där med fokus på den operativa delen av min tjänst... Med lite tungt hjärta, men med stolthet sa jag att jag var oerhört hedrad att ha fått frågan, men att jag tyvärr var tvungen att tacka nej just nu.

Åååååååååå...att det inte går att klona sig!

Dag 10

Tänk att få förmånen att hjälpa en förälder att fylla i de handlingar som behövs för att hen ska få hämta sitt barn till Sverige. Och så får jag betalt för det också för det är mitt jobb! Fatta att jag har världens bästa jobb!

Manglad

Phew! Vissa dagar är jobbet som att köras genom en mangel fast i lite finare lokaler med välartikulerade människor.

Ikväll blir det en väldigt stor skål popcorn.

Ledigt blir stressigt?

Jag har inte jobbat heltid  på länge, har jobbat 90%. Det här året blir Liten fem år och nästa höst börjar hon skolan. Så jag tyckte det var på tiden att vara hemma lite mer medan jag har möjlighet. Så från och med nu är jag ledig en dag i veckan. Funderade ett tag på att vara ledig två eftermiddagar istället. Eller att gå hem tidigare varje dag. Fast för mig är det verkligen inte samma sak att gå hem tidigare som att vara helt ledig. Jag behöver den där känslan kvällen innan att "i morgon är jag ledig, i morgon kan jag bara ta det lugn på morgonen". Den är viktig för mig.

Det ska bli så skönt!

Men. Det skapar även stress för jag vet ju att under den här tiden när jag varit ledig en dag varannan vecka så har den veckan den lediga dagen infallit på varit lite av ett stressmoment. Det går inte att hinna fem dagars arbete på fyra dagar. En arbetsdag bort är en arbetsdag bort. Jag har diskuterat med min chef och sagt att jag har svårt att prioritera bort saker, men har blivit bättre och bättre på det. Jag kommer ha fokus på mitt operativa arbete och försöka prioritera bort poster inom det strategiska arbetet. Jag hoppas att min stress inför detta kommer lägga sig och att jag kommer kunna landa i min tanke: att det är SÅ värt det för att få vara med kidsen hela och delar av min lediga dag.

#16days #orangeurworld

Följ # ovan om du vill veta lite mer om arbetet mot våld mot kvinnor. Under 16 dagar uppmärksammar ett antal organisationer världen över våld mot kvinnor med början idag på FN:s internationella dag för avskaffandet av våld mot kvinnor.