Rätt sent på nyårsdagen blev jag pingad i en konversation på fb om en stegtävling. Jag kände mig måttligt motiverad måste jag säga. Å andra sidan skulle jag inte dö av att vara lite mer aktiv, oftast blir det bara ett zumbapass i veckan och med ett stillasittande jobb så blir det nog lite för lite motion för min del.
Så lite slött sa jag att ja, jag är med om jag hittar stegräknaren i reklampausen. Med hopp om att 1) den inte låg där jag trodde (det brukar sällan saker göra för mig nämligen, oftast är det Sportfiskaren som vet var saker och ting är) och 2) tiden var så kort att jag inte skulle hinna hitta den innan reklamen var över.
Meeeeeeeeeeeen det visade sig att min Omron Walking Style III och min syster hade gaddad ihop sig och jag hittade stegräknaren där jag trodde att den var efter typ bara 45 sekunder...
När klockan var kväll hade jag nio hundra någonting steg att regga. Det kändes rätt fattigt sådär första dagen liksom. Jag drog ut på att resa mig upp ur soffan med att allt från att få svägerskan att delta i stegtävlingen till att läsa tester på olika aktivitetsarmband (om jag nu ändå skulle vara med i en ny stegtävling). 23:24 klev jag utanför dörren. Det var typ jag som var ute och motionerade då. Dag 2 kom jag iväg redan en timme tidigare! Och igår fick jag sällskap av syrran och vi var ute innan middagen serverades - yay! Idag omvandlar jag 1,5 h zumba till steg och så är saken biff! Vinna den där tävlingen, det lär jag inte göra, men min kropp kommer vara lite gladare och det är ju fint!
Visar inlägg med etikett stegräkning. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett stegräkning. Visa alla inlägg
söndag, januari 04, 2015
lördag, december 31, 2011
Gott Nytt År
Jag inser att jag är ganska medelålders när jag tar med mig shoppingkassar hemifrån när jag ska åka och göra de inköp som behövs inför kvällens supé. Så jag fortsätter i medelåldersfåran och utbrister: Vad åren går fort!
Någon sorts summering av 2011:
Tack vare en kollega har jag numera ett träningskort eftersom jag börjat zumba. Det och att gå fort är de enda träningsformerna som jag tycker är kul. Under mellandagsrean fyndade jag ett fint tyg som ska bli en färgglad topp att zumba i.
Flera omställningar har skett för våra familjemedlemmar under året: Sportfiskaren har börjat på ett nygammalt jobb och sedan dess är han en gladare man. Lillkillen har börjat nollan och efter en tuff start (från uteförskolan med som mest 20 barn och 4 vuxna till en stoooor skola med 70 personer i hans hus) där han var både trött och nedstämd under hösten så vände det någonstans innan höstlovet. Nu är han vanliga Lillkillen igen, tack och lov, vi var oroliga där ett tag jag och Sportfiskaren. Liten har börjat på förskola och hon stortrivs. Hon kommer och kramar om mig när jag hämtar och vinkar i fönstret när jag lämnar. Stora Killens lättja har gjort att skolarbetet blivit lidande, något som blev tydligt under höstens utvecklingssamtal när de skriftliga omdömena gicks igenom. Han får betyg enligt den nya betygsskalan och av 11 ämnen hade han bara betyg i 2. Då. Veckorapporterna innehöll minst fyra röda markeringar (sen ankomst lr frånvaro). Sedan hände något de sista sex veckorna på höstterminen. De två sista veckorapporterna var helt utan röda anmärkningar. Och när han kom hem med betygen efter julavslutningen hade han godkänt betyg i 7 ämnen. Snacka om att skärpa till sig. Han har fått mycket beröm av mig för det!
Mitt jobb. Jag älskar det. Men efter fyra års arbete med våldsutsatta och ett starkt engagemang från min sida, så kände jag mot slutet av hösten att jag var ganska stressad. Jag lade upp en strategi:
- inte ta med jobbmobilen hem, om den följde med hem så ska jag stänga av den
- inte kolla jobbmailen hemifrån
- inte boka in samtal efter långa föreläsnings- eller kursdagar
- inte åta mig nya uppdrag utan att stryka ett annat
Det har funkat bra och jag känner att mitt privata jag och mitt yrkesjag är i bättre balans igen.
Resan till Devon var en av höjdpunkterna under året, medel som finansierar en resa till Professorn under våren 2012 var också en. Att få gå Trappan-utbildningen har också varit intressant, men också jobbigt. Det är inte smärtfritt att prata med barn som är ledsna för det våld mamma/styvmamma varit utsatt för och ibland har jag undrat hur i hela fridens namn jag tänkte när jag tog en kvarts miljon i studielån för att prata med barn som farit så illa. Men så finns de lite tystare höjdpunkterna; ett samtal med ett barn som får sätta ord på hur det är att ha en pappa/styvpappa som använder våld mot mamma/styvmamma, ett samtal med en kvinna som är redo att lämna en våldsam relation, ett samtal med en kvinna som för första gången vågar bli arg för att hon blir utsatt för kränkningar, ett samarbete med en kollega som blir väldigt bra - ja, exemplen är många. Att få ha ett arbete som jag älskar och är så engagerad i är i sanning en välsignelse. Det gäller bara att se till att vara lite rädd om mig, min energi ska räcka utanför jobbet också. Och på jobbet i många år till. Flera i min närhet har under året vid olika tillfällen berättat att de tänker att jag kommer bli något stort inom mitt yrke. Det känns läskigt, men samtidigt häftigt. Vi får väl se vad framtiden har i sitt sköte, men just nu är jag nöjd med att vara precis där jag är.
Läskigaste händelsen om jag lyfter blicken från mitt liv är utan tvekan Utöya. Jag har fortfarande inga ord som kan beskriva hur hemskt det är. Ofattbart.
Läskigaste händelsen i mitt liv under året är utan tvekan när pappa blev sjuk. Mina föräldrar är så viktiga för mig och att behöva ställas öga mot öga med en av mina största rädslor; att förlora någon av dem, var hemskt. Så hemskt att jag inte ens orkade prata om det. Förutom Sportfiskaren och kidsen var det bara fem personer som visste att pappa var sjuk när han var det. Så funkar jag i pressade situationer. Jag sluter mig. Men de personer som visste om det är sådana jag vet att jag kan ringa till mitt i natten om det skulle vara så. När faran var över kunde jag berätta för andra att pappa varit sjuk, men för att orka hålla ihop mig någorlunda var det bara ett fåtal personer som visste om hur dålig han var. Grät gjorde jag. Massor. I bilen. Under promenader. Nu är pappa frisk och har till och med fått tillbaka körkortet och de har flyttat in i sin nya lägenhet som är fin och stor. Dit har jag nyligen fått en nyckel. Känns alltid skönt att ha.
Jag kom fram till Paris och har börjat gå mot Rom och däremellan har jag gått till Köpenhamn med några Sytokar också! På köpet har jag fått en ny vän, grannfrun. Hon och hennes man har fått en liten tjej under året som ställt till det lite på kvällspromenadsfronten, men jag hoppas att vi snart kommer igång igen!
Kören har spelat in en julskiva. Det var en rolig och intressant upplevelse. Resultatet blev riktigt bra. Men bäst av alla kör-upplevelser det här året var under årets julkonsert. Vi sjunger Koppången. Altarna har melodislingan under verserna och övriga stämmor står bakom dem i två led. Altarna gör en underbar insats; samstämmigt, rent och med känsla. När vi sjunger "och jag går till dom andra, jag vill känna julens frid, jag vill tro att han föddes och finns med oss här i tiden. Det är jul och det finns ett barn i mig som vill tro att det hänt och som tänder ett ljus varje söndag i advent" lyfter jag blicken mot det vackra kyrkfönstret. Utanför singlar stora snöflingor och förutom att julens frid drabbar mig med sådan kraft att den stannat i mig sedan dess så fylls jag med en sådan oerhörd tacksamhet över de välsignelser jag har i mitt liv.
Ännu ett år av mitt liv har gått, som trebarnsmorsa/ordningspolis/kärleks- och trygghetskälla, som fru/vän/lagspelare, som hobbsömmerska/korist/smyckestillverkare, som socialarbetare/kollega, som vän, som dotter/syster/moster/faster/svärdotter/svägerska - ja, roll-listan är lång. Vissa roller behöver jag öva mer på, andra kan jag rätt bra.
Något löfte inför 2012?
Jag ska vara rädd om mig och min familj och ta bättre hand om min relation med Sportfiskaren. Under hösten, sedan jag började jobba 90%, har han tagit hand om markservicen och alltid ställt upp när jag behövt ändra på våra planer för att jag behövt jobba. Han har hämtat och lämnat och städat och handlat och lagat mat. Vyssjat och tröstat och lekt och busat och ordningspolisat sig. Och däckat i sängen "tidigt" om kvällarna. Jag har jobbat mycket.
Jag ska sy mig en riktigt gosig mysdress, nej, inte en One Piece, men en annan, snygg.
Jag tror att 2012 kommer bli den något längre hårfrisyrens år.
Gott Nytt År!
Någon sorts summering av 2011:
Tack vare en kollega har jag numera ett träningskort eftersom jag börjat zumba. Det och att gå fort är de enda träningsformerna som jag tycker är kul. Under mellandagsrean fyndade jag ett fint tyg som ska bli en färgglad topp att zumba i.
Flera omställningar har skett för våra familjemedlemmar under året: Sportfiskaren har börjat på ett nygammalt jobb och sedan dess är han en gladare man. Lillkillen har börjat nollan och efter en tuff start (från uteförskolan med som mest 20 barn och 4 vuxna till en stoooor skola med 70 personer i hans hus) där han var både trött och nedstämd under hösten så vände det någonstans innan höstlovet. Nu är han vanliga Lillkillen igen, tack och lov, vi var oroliga där ett tag jag och Sportfiskaren. Liten har börjat på förskola och hon stortrivs. Hon kommer och kramar om mig när jag hämtar och vinkar i fönstret när jag lämnar. Stora Killens lättja har gjort att skolarbetet blivit lidande, något som blev tydligt under höstens utvecklingssamtal när de skriftliga omdömena gicks igenom. Han får betyg enligt den nya betygsskalan och av 11 ämnen hade han bara betyg i 2. Då. Veckorapporterna innehöll minst fyra röda markeringar (sen ankomst lr frånvaro). Sedan hände något de sista sex veckorna på höstterminen. De två sista veckorapporterna var helt utan röda anmärkningar. Och när han kom hem med betygen efter julavslutningen hade han godkänt betyg i 7 ämnen. Snacka om att skärpa till sig. Han har fått mycket beröm av mig för det!
Mitt jobb. Jag älskar det. Men efter fyra års arbete med våldsutsatta och ett starkt engagemang från min sida, så kände jag mot slutet av hösten att jag var ganska stressad. Jag lade upp en strategi:
- inte ta med jobbmobilen hem, om den följde med hem så ska jag stänga av den
- inte kolla jobbmailen hemifrån
- inte boka in samtal efter långa föreläsnings- eller kursdagar
- inte åta mig nya uppdrag utan att stryka ett annat
Det har funkat bra och jag känner att mitt privata jag och mitt yrkesjag är i bättre balans igen.
Resan till Devon var en av höjdpunkterna under året, medel som finansierar en resa till Professorn under våren 2012 var också en. Att få gå Trappan-utbildningen har också varit intressant, men också jobbigt. Det är inte smärtfritt att prata med barn som är ledsna för det våld mamma/styvmamma varit utsatt för och ibland har jag undrat hur i hela fridens namn jag tänkte när jag tog en kvarts miljon i studielån för att prata med barn som farit så illa. Men så finns de lite tystare höjdpunkterna; ett samtal med ett barn som får sätta ord på hur det är att ha en pappa/styvpappa som använder våld mot mamma/styvmamma, ett samtal med en kvinna som är redo att lämna en våldsam relation, ett samtal med en kvinna som för första gången vågar bli arg för att hon blir utsatt för kränkningar, ett samarbete med en kollega som blir väldigt bra - ja, exemplen är många. Att få ha ett arbete som jag älskar och är så engagerad i är i sanning en välsignelse. Det gäller bara att se till att vara lite rädd om mig, min energi ska räcka utanför jobbet också. Och på jobbet i många år till. Flera i min närhet har under året vid olika tillfällen berättat att de tänker att jag kommer bli något stort inom mitt yrke. Det känns läskigt, men samtidigt häftigt. Vi får väl se vad framtiden har i sitt sköte, men just nu är jag nöjd med att vara precis där jag är.
Läskigaste händelsen om jag lyfter blicken från mitt liv är utan tvekan Utöya. Jag har fortfarande inga ord som kan beskriva hur hemskt det är. Ofattbart.
Läskigaste händelsen i mitt liv under året är utan tvekan när pappa blev sjuk. Mina föräldrar är så viktiga för mig och att behöva ställas öga mot öga med en av mina största rädslor; att förlora någon av dem, var hemskt. Så hemskt att jag inte ens orkade prata om det. Förutom Sportfiskaren och kidsen var det bara fem personer som visste att pappa var sjuk när han var det. Så funkar jag i pressade situationer. Jag sluter mig. Men de personer som visste om det är sådana jag vet att jag kan ringa till mitt i natten om det skulle vara så. När faran var över kunde jag berätta för andra att pappa varit sjuk, men för att orka hålla ihop mig någorlunda var det bara ett fåtal personer som visste om hur dålig han var. Grät gjorde jag. Massor. I bilen. Under promenader. Nu är pappa frisk och har till och med fått tillbaka körkortet och de har flyttat in i sin nya lägenhet som är fin och stor. Dit har jag nyligen fått en nyckel. Känns alltid skönt att ha.
Jag kom fram till Paris och har börjat gå mot Rom och däremellan har jag gått till Köpenhamn med några Sytokar också! På köpet har jag fått en ny vän, grannfrun. Hon och hennes man har fått en liten tjej under året som ställt till det lite på kvällspromenadsfronten, men jag hoppas att vi snart kommer igång igen!
Kören har spelat in en julskiva. Det var en rolig och intressant upplevelse. Resultatet blev riktigt bra. Men bäst av alla kör-upplevelser det här året var under årets julkonsert. Vi sjunger Koppången. Altarna har melodislingan under verserna och övriga stämmor står bakom dem i två led. Altarna gör en underbar insats; samstämmigt, rent och med känsla. När vi sjunger "och jag går till dom andra, jag vill känna julens frid, jag vill tro att han föddes och finns med oss här i tiden. Det är jul och det finns ett barn i mig som vill tro att det hänt och som tänder ett ljus varje söndag i advent" lyfter jag blicken mot det vackra kyrkfönstret. Utanför singlar stora snöflingor och förutom att julens frid drabbar mig med sådan kraft att den stannat i mig sedan dess så fylls jag med en sådan oerhörd tacksamhet över de välsignelser jag har i mitt liv.
Ännu ett år av mitt liv har gått, som trebarnsmorsa/ordningspolis/kärleks- och trygghetskälla, som fru/vän/lagspelare, som hobbsömmerska/korist/smyckestillverkare, som socialarbetare/kollega, som vän, som dotter/syster/moster/faster/svärdotter/svägerska - ja, roll-listan är lång. Vissa roller behöver jag öva mer på, andra kan jag rätt bra.
Något löfte inför 2012?
Jag ska vara rädd om mig och min familj och ta bättre hand om min relation med Sportfiskaren. Under hösten, sedan jag började jobba 90%, har han tagit hand om markservicen och alltid ställt upp när jag behövt ändra på våra planer för att jag behövt jobba. Han har hämtat och lämnat och städat och handlat och lagat mat. Vyssjat och tröstat och lekt och busat och ordningspolisat sig. Och däckat i sängen "tidigt" om kvällarna. Jag har jobbat mycket.
Jag ska sy mig en riktigt gosig mysdress, nej, inte en One Piece, men en annan, snygg.
Jag tror att 2012 kommer bli den något längre hårfrisyrens år.
Gott Nytt År!
torsdag, december 08, 2011
Dagens ordspråk
Det man inte har låtit göra på bilverkstaden får man ha i benen!
Men jag kommer närmre Rom i alla fall!
Men jag kommer närmre Rom i alla fall!
torsdag, juni 09, 2011
Vann min gren i alla fall
Häromdagen hade vi planeringsdag med hela vår enhet (familjerätt, barnavård, familjehem, LSS och familjestöd) och jag höll i förmiddagen då temat var etik och värdegrund. Chefen höll i eftermiddagen då vi tävlade mot varandra i fyra olika lag. Lagkaptenen valde ut vilken lagmedlem som skulle utföra uppgiften. Jag blev utvald på beskrivningen "uthållig och snabb". Tävlingsmomentet bestod av att få så många steg som möjligt på stegräknaren genom att tokspringa/stampa på stället i en minut. Som lagmedlem i lag fyra var jag sist att utföra tävlingsmomentet och bäst innan mig hade fått 164 steg. Jag ställde mig bredbent och gav järnet.
Fick 205 steg. Jag är sååååååååååååååååååå stolt över min insats. Totalt kom Team Frodo tvåa!
Fick 205 steg. Jag är sååååååååååååååååååå stolt över min insats. Totalt kom Team Frodo tvåa!
fredag, maj 27, 2011
Jag är framme!
Sedan 22 november 2010 och till idag, 27 maj 2011, har jag gått ett hundra femtiofyra mil Nu är jag i Paris! Hurra för mig. Och tack för sällskapet på mina långpromenader Fru M och Liten. Och tack för sällskapet på mina kortpromenader Liten, Lillkillen och Fröken Granit. Och så alltid Sveriges Radio och mp3-spelaren. Har lärt mig en del under Parispromenaden; att det visst går att gå trots att det är tjugo minusgrader ute, att det är dumt att försöka skjuva en barnvagn uppför Källarbacken i snömodd, att det är lättare att gå fort om man har bricanylinhalator med sig när man har ansträngningsastma, att man bör undvika promenader på landet under de veckor som bönderna gödslar och att om jag vill lära känna någon ska jag promenera med den. Genom alla poddradioprogram jag lyssnat på har jag lärt mig en massa saker om olika områden. Ja, det har varit en berikande promenad på många sätt.
Nu när jag sitter här i ett försommarvarmt Paris och käkar en god choklad-dessert på ett café så känns det lite tomt. Varthän ska jag nu styra mina steg? Och med vem? Funderade ett tag på att göra som syrran och starta en stegtävling eller stegpromenad på jobbet, men det kunde uppenbarligen sluta med en massa jobb så vi får väl se hur det blir med det. Har en del tankar om var jag ska ta vägen nu, för inte tänker jag sluta gå inte. Nope, no way!
Nu när jag sitter här i ett försommarvarmt Paris och käkar en god choklad-dessert på ett café så känns det lite tomt. Varthän ska jag nu styra mina steg? Och med vem? Funderade ett tag på att göra som syrran och starta en stegtävling eller stegpromenad på jobbet, men det kunde uppenbarligen sluta med en massa jobb så vi får väl se hur det blir med det. Har en del tankar om var jag ska ta vägen nu, för inte tänker jag sluta gå inte. Nope, no way!
tisdag, maj 24, 2011
Har hunnit det jag vill (och lite till)
Nu sitter jag i hotellsängen och har hunnit med alla affärer jag hade tänkt mig och gått över 22 000 steg idag (snart, snart i Paris!). Just nu längtar jag hem till kidsen och Sportfiskaren. Jättemycket.
söndag, december 12, 2010
Söndagsmyyyyyyys
Efter ett personligt dagsstegrekord (redan innan dagen är över) har jag nu avnjutit en kopp te med vänproducerad honung. Till detta ett gott kex med egengjord krusbärsmarmelad och getosten David från ganska närproducerat mejeri och så ett parti kortspel med Stora Killen. Emellanåt är jag uppe och rör mig och slänger då ett öga på årets finfina pepparkakshus. Kan inte bli så mycket bättre avslutning på veckan!
 |
| Notera särskilt hjärtat på dassdörren samt vår pepparkaksperson som representerar vår familjs hyllning till det mångkulturella Sverige. |
söndag, december 05, 2010
Two steps back
Fina Lillkillen är tillfälligt funktionsnedsatt. Han har under helgen haft en hemsk växtvärk. Han brukar inte klaga utan är rätt tålig, men igår var han verkligen inte pigg och släpade benet efter sig. Jag hoppades att det skulle gå över till idag, men inte. Så vi fick en jourtid och läkaren konstaterade att han hade växtvärk. Och att Lillkillen skulle få röra sig så mycket som han orkade, vilket inte var mycket.
Eftersom Sportfiskaren hade trivselhelg i Metropolen och Stora Killen var borta så fick jag ingen möjlighet att få tio tusen steg om dagen under helgen. Så jag har lite att ta igen under veckan som kommer om jag vill nå mitt dagliga stegsnitt (12 186) så som det var innan helgen för nu är det nere i 10 786.
Eftersom Sportfiskaren hade trivselhelg i Metropolen och Stora Killen var borta så fick jag ingen möjlighet att få tio tusen steg om dagen under helgen. Så jag har lite att ta igen under veckan som kommer om jag vill nå mitt dagliga stegsnitt (12 186) så som det var innan helgen för nu är det nere i 10 786.
fredag, december 03, 2010
Checkpoint: Skövde
Välkommen till Skövde! Idag har jag gått hit, drygt tio mil sedan jag började min vandring till Paris. Skövde ligger mellan Vättern och Vänern och där bor drygt 33 000 människor. Staden grundlades redan på 1300-talet och stadens skyddshelgon är Sankta Elin. Precis som många andra städer drabbades även Skövde av en stor brand under 1700-talet. Ett kvarter med äldre trähus finns dock kvar.
För skojs skull kommer jag kolla några saker vid varje chekpoint:
1. vilka lediga jobb finns i kommunen
2. om jag vore utsatt för våld i nära relation, kan jag via kommunens hemsida få enkel information om var jag kan vända mig?
3. något jag kan se och göra eller någon annan kuriosa
Så:
1. Kock, lokalbokare, kvalificerad handläggare, socialpsykolog, museipedagog, modersmålslärare, specialpedagog samt lärare i spanska, textil, samhällskunskap, historia, musik/drama.
2. Det fanns ingen särskild rubrik under fliken "Omsorg, stöd och hälsa" eller deras underrubriker. Men om jag söker på kvinnofrid kommer jag till en pdf-fil där jag får telefonnummer till både Utväg Skaraborg och kvinnojouren.
3. I Skövde finns en mycket trevlig butik som jag inte besökt i RL, däremot online; Skövde Symaskiner. Dessutom är Skövde födelsestad för Socionomfrisören, min allra finaste vän från socionomutbildningen.
That's it, checkpoint Skövde! Mot oändligheten (läs Paris) och vidare!
För skojs skull kommer jag kolla några saker vid varje chekpoint:
1. vilka lediga jobb finns i kommunen
2. om jag vore utsatt för våld i nära relation, kan jag via kommunens hemsida få enkel information om var jag kan vända mig?
3. något jag kan se och göra eller någon annan kuriosa
Så:
1. Kock, lokalbokare, kvalificerad handläggare, socialpsykolog, museipedagog, modersmålslärare, specialpedagog samt lärare i spanska, textil, samhällskunskap, historia, musik/drama.
2. Det fanns ingen särskild rubrik under fliken "Omsorg, stöd och hälsa" eller deras underrubriker. Men om jag söker på kvinnofrid kommer jag till en pdf-fil där jag får telefonnummer till både Utväg Skaraborg och kvinnojouren.
3. I Skövde finns en mycket trevlig butik som jag inte besökt i RL, däremot online; Skövde Symaskiner. Dessutom är Skövde födelsestad för Socionomfrisören, min allra finaste vän från socionomutbildningen.
That's it, checkpoint Skövde! Mot oändligheten (läs Paris) och vidare!
tisdag, november 23, 2010
Upptäckter på väg till Paris
Liten har hittat på en ny lek; hon drar upp filten över huvudet och jag säger förvånat "men vaaar är Liten?! Vad konstigt, hon var ju nyss här!" några gånger och sedan tar Liten snabbt ned filten och jag säger överraskat och glatt "men, där var du ju! Vilken tur, jag trodde du hade försvunnit!" och så skrattar Liten så hon kiknar. Underbara unge!
Jag fick se saker jag aldrig sett förut. Det här var väl ett trevligt substitut för "ingen reklam tack" (och ingen annan post heller för den delen).
Nya behov upptäcks! Som att en ny stegräknare behövdes till exempel. Inte för att den gamla inte funkade...utan mest för att liksom! Bäst i test fick den också OCH den var billig! Notera att jag ligger mycket bättre till idag än igår vid samma tid! Och då har jag ändå drygt 1000 steg som jag gick innan den nya stegräknaren inhandlades!
Och för att ha en sportslig chans att uppnå mitt stegmål varje dag så innebär det att flera av promenaderna sker efter mörkrets inbrott och en livförsäkring (kanske inte den allra snyggaste, men ändock) för 39 kronor är ju ganska billigt!
Sen ligger vem det nu är som ansvarar för att grusa trottoarerna ohyggligt efter. Det är mestadels isgator att vandra på vilket fick mig att överväga att inhandla broddar. Men det kändes så pensionärsaktigt så jag tror jag väntar. Någon dag i alla fall...
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)