Min socionomutbildning var grupporienterad och i den första gruppen jag ingick i fanns Socionomfrisören. Vi fann verkligen varandra i den gruppen och hade många intressanta diskussioner och skratt! De flesta av mina studentkompisar har jag tappat kontakten med, men jag och Socionomfrisören håller kontakten, i alla fall telefonkontakten. Vi försöker ses en gång om året, men nu är det snart två år sedan sist.
Det är så skönt att ha Socionomfrisören att diskutera jobbet och socialt arbete med. Ibland blir det lite som att ha handledning när jag pratar med henne; hur skulle du gjort, hur tänker du när jag berättar det här? Teorier, metoder och utbildningar avhandlas under våra samtal. Jag har fått många goda råd genom åren och hoppas att jag gett några också. Fortfarande många skratt och intressanta diskussioner. Det gillar jag. Och hon var med mig längs resan från första dagens upprop till sista dagen då vi examinerades. Bakom mig i kiosk-kön, bredvid mig i bänkraden under hundra och hundra föreläsningar, mittemot mig i lunchrummet, bredvid mig i Kumlabunkerns kulvertar, i publiken som stöd när min uppsats blev opponerad på. Vilken resa det var.
Och vår resa som socionomer fortsätter tillsammans, om än på avstånd. Det är jag glad för!
2 kommentarer:
Ja ibland kan det vara skönt att ha vänner på avstånd...de blir liksom för tjatiga om man har dom nära.
Härligt, jag har en lunchkompis som jag pluggat med, vi avhandlar allt möjligt... Hur mycket värt som helst... Kram
Skicka en kommentar