Nåja, det växer ju ut igen...

I över ett år har Liten sagt att hon vill klippa sig kort som Lillkillen inför frisör-besöken. Jag har lyckats "förhala" det hela genom att låta henne klippa typ en kortare page.

Men inför morgondagens frisörbesök har jag fått ge med mig. Hon har tydligt deklarerat att hon kommer bli ledsen om hon inte får kort hår. Och det vill jag ju inte. Det är ju bara hår. Jag gillar ju hennes nuvarande frisyr - jag kan göra lite flätor och/eller sätta upp håret med hårspännen, men en sådan rätt oviktig sak som frisyren måste hon ju få bestämma över själv så länge det inte är helt uppåt väggarna. Kort frisyr räknas väl inte riktigt som helt uppåt väggarna.

Ser fram emot morgondagen!

Det gick så fort på slutet!

Min sista semestervecka gick så fort! På söndagen åkte jag nästan 60 mil till Företagerskan. Jag började tidigt och hämtade upp småkidsen på Holmen, då hade jag kört drygt halva sträckan. Sportfiskaren åkte hemåt för att börja jobba och för att hålla ordning på Stora Killen.

Sedan fortsatte vi uppåt i landet och kom fram till en fin landsbygd där hon nu bor med sin familj. Jag kommer ihåg när hon berättade att hon skulle flytta 60 mil bort. Jag blev både överraskad och ledsen. Eller ledsen...kanske vemodig snarare. Så långt bort. Min allra bästa vän. Och Lillkillens gudmor. Och stackars Företagerskan fick ytterligare en person som grät i telefon när hon ringde och berättade om sin familjs framtidsplaner (innan hade hon ringt både sin mamma och syster). Tack och lov så hann det gå nästan två år innan flytten blev av, så jag hade god tid att vänja mig. Och när hon flyttade i början av sommaren så lovade jag småkidsen att vi skulle hälsa på henne under sommaren. Men så var sommaren helt plötsligt nästan slut! Jag försöker verkligen hålla vad jag lovar barnen, därav denna resa.

Vi hade fina dagar tillsammans med Företagerskan och hennes familj. Framför allt hunden blev väldigt poppis! Liten lärde sig simma utan armpuffar medan jag och Företagerskans sambo åkte några kilometer för att hämta dem...

Sedan tillbringade vi de sista dagarna på min semester hos mamma och pappa i Paradiset. Det var både regn och sol och det kändes att hösten var i antågande. Vi gav oss ut och tittade på alla träd som hade blåst ned i kornas hage. Här utspelades ett drama med olyckligt slut när det stormade som värst. Ett träd blåste ned rakt på en av korna. Hennes ryggrad bröts rakt av och hon dog där i hagen. Hennes kalv gick och grät efter henne i flera dagar innan hon accepterade sin nya mamma. Det blev samtal om döden, om livet, om köttproduktion, slakt och annat under den här promenaden. Nu är vi tillbaka hemma och vardagen med skola, förskola, jobb och fritidsaktiviteter. Ett "Jag älskar dig mamma" från Liten genom förskolans fönsterruta, ett knip i hjärtat vid tanken på att nu är det andra vuxna som får vara mest med henne och så var vardagen igång!

Det här med mörkräddhet

Jag är mörkrädd. Har alltid varit och kommer med stor sannolikhet alltid att vara även om jag som vuxen kan hålla rädslan i schack och inte låter den fara iväg med mig. Fast ibland kräver det en hel del prat med mig själv.

Stora Killen verkar också vara mörkrädd. Ikväll propsade han på att jag skulle komma ned trots att jag gått och lagt mig i sängen (jag kollade film, men ändå). När jag väl kom ned undrade jag vad han ville. "Vänta lite" sa han och gick omkring och plockade ihop sina saker och släckte. Sedan sa han bara: "Det spökar här, nu går vi upp".

Jaha. Så vi gick upp på övervåningen och jag larmade som vanligt på nedervåningen och så hade jag gett lite trygghet till den där underbara ungen som snart är vuxen men ändå inte alltid så stor. Det är gott att få känna sig behövd även av Stora Killen emellanåt!

Dag 151

Gudstjänst för stora och små. Jag lärde mig något nytt om en berättelse ur NT som jag inte riktigt förstått tidigare, sådant gillar jag!

Dag 147

Syskonkärlek!

Genom dina ögon

De där kidsen alltså. Den där fantasin de har. Den som inte studsar mot föreställningar och hinder utan som bara flödar fritt. Idag gick Liten och delade ut stenar som hade fått målarfärg på sig (Sportfiskaren målar huset). Jag fick välja om jag ville ha de små, mellan eller stora. Jag valde lite oengagerat men hennes entusiasm smittade av sig. När jag tittade på dem lite mer noggrant så såg jag ju att de där ihopklumpade stenarna verkligen kunde beskådas med viss andakt. Det är en av de bästa sakerna med att ha barn, att få lära sig en massa nya saker och att få kontakt med den barnsliga sidan.

Dag 129

Ett hjärta för varje hatbrott genomfördes på olika ställen landet runt. På Litens förskola hjälpte de till att klippa hjärtan. Jag ansvarade för insamlandet. Så fina hjärtan! Så fint att engagera barn i arbetet för mångfald!

Dag 117

Litens bästa vän.

En framtida Leila?

Idag har jag skördat våra första, smala rabarberstjälkar och gjort en rabarberpaj. När jag skulle vispa vaniljfluff ville hon hjälpa till och när jag tog kort på henne tyckte hon att jag skulle filma henne istället och lägga upp på Youtube. Sötnöt!

Från högintensiv till lågintensiv...

Den här helgen hade vi fullt upp med både vuxen- och barnaktiviteter. Det var till och med så fullt att vi fick rodda med barnvakt för att få ihop allt. Så jag hade laddat för en högintensiv helg.

I morse strax innan sex vaknade Liten och meddelade att hon skulle gå och kissa. För att sekunderna senare meddela att hon också behövde kräkas. Så nu har vi gått från högintensiv helg till en lågintensiv helg. Inte helt fel det heller!

Dag 110

Ett årtionde efter alla andra (typ) investerades det pengar i en studsmatta!

Dag 104

Liten hade sin bästa vän här och de hjälptes åt att pynta påskriset och när de var klara tog jag ett kort av dem med påskriset i bakgrunden. Men det behåller jag för mig själv!

Dag 100

Alla dessa "hejdå" till barnen. En slängpuss bakom ett fönster. Sedan skiljs våra vägar åt och vi lever parallella liv i några timmar.

Jag inspirerar!

Satt och målade naglarna. Vit botten med glittterlack i våriga kulörer ovanpå. Grannfruns barn kom och tittade och bestämde att hon också skulle ha lackade naglar. Nyss kom hon tillbaka och visade sina rosa naglar med glitter! Bra där, mer nagellack åt folket!

Dag 91

Sportfiskaren. Den mest fantastiska människan jag vet. Jag skulle aldrig kunna stå på barrikaderna eller ge mer än hundra procent i mitt jobb om inte han fanns där och tog hand om barnen, hämtade, lämnade, handlade, planerade, lagade mat, städade, läxhjälpte, tröstade, läste, spelade, skrattade, tvättade, hängde tvätt, plockade - ja, allt! Dagens foto har fångat hans omtanke på ett fint sätt. Dagen efter skulle mamma och pappa hämta småkidsen för då var jag på konferens och Sportfiskaren hade som vanligt långresetisdag. Ett rent och fint kök med instruktioner till mamma och pappa om matlagning och annat viktigt var färdigt redan kvällen innan.

Liten blir stor

Så här inne på tredje barnet är jag rätt laidback och till och med steget före ibland (i jämförelse med hur jag förhöll mig till mycket när det gällde Stora Killen). Helt plötsligt en kväll sa Liten att hon ville sova i sitt rum (på nedervåningen, vi andra sover på övervåningen). Absolut sa jag! Förklarade för henne att det skulle vara svårt för oss att höra om hon ropade på oss, men det var inget problem. Mitt i natten vaknade jag av att jag låååångt, låååångt bort hörde en väldigt ledsen Liten. När jag hade flugit nedför trappen kom jag in i hennes rum och möttes av en oerhört ledsen Liten. Hon var sådär ledsen ni vet att hon hulkade av gråt och det tog en stund innan vi kunde somna om.

Helt säker på att hon nu inte ville sova mer i sitt rum frågade jag ändå nästa dag och hon ville sova där. När hon vaknade på natten gick hon enligt mina instruktioner fram till trappen och ropade. Sedan dess sover hon där. Känner sig stor förstås. Och jag stolt! Alla dessa steg på väg mot självständighet är härliga att följa!

Dag 86

Fotot från 1970-talet mot golvet från 1910-talet i en fin kombination.

Vardagsbild

En timme förlorad i natt. Dagen flyr. När jag dukade fram frukost läste Lillkillen för Liten.

Vikten av att prioritera

Jag är så glad att jag kan prioritera nu för tiden. Förra helgen var jag ju på systeryster-helg. Nästa helg har jag också en del inplanerat. Denna helgen är kören på internat för att öva inför vårkonserten. Visst borde jag ha varit med, absolut. Men. Tid är värdefullt. Jag behöver tid hemma för att känna mig utvilad och tid hemma för att få energi från familjen. Därför sa jag på ett tidigt stadium att om det blev just den här helgen skulle jag inte kunna följa med. Det blev den här helgen. En liten stund funderade jag på om jag skulle åka upp över dagen igår. Fast så landade jag i att det skulle jag i så fall göra mer för att jag kände att jag borde, inte för att jag ville och det är inte rätt motiv när det gäller hur jag ska spendera min fritid.

Således har jag fått njuta av en helg med kidsen och familjen och har sett foton på körens arbete på facebook. De ser ut att ha trevligt. Men jag är så nöjd med mitt beslut att avstå!

Dag 77

Lillkillen har pysslat till mig. Fin krokodil!