Det gick så fort på slutet!

Min sista semestervecka gick så fort! På söndagen åkte jag nästan 60 mil till Företagerskan. Jag började tidigt och hämtade upp småkidsen på Holmen, då hade jag kört drygt halva sträckan. Sportfiskaren åkte hemåt för att börja jobba och för att hålla ordning på Stora Killen.

Sedan fortsatte vi uppåt i landet och kom fram till en fin landsbygd där hon nu bor med sin familj. Jag kommer ihåg när hon berättade att hon skulle flytta 60 mil bort. Jag blev både överraskad och ledsen. Eller ledsen...kanske vemodig snarare. Så långt bort. Min allra bästa vän. Och Lillkillens gudmor. Och stackars Företagerskan fick ytterligare en person som grät i telefon när hon ringde och berättade om sin familjs framtidsplaner (innan hade hon ringt både sin mamma och syster). Tack och lov så hann det gå nästan två år innan flytten blev av, så jag hade god tid att vänja mig. Och när hon flyttade i början av sommaren så lovade jag småkidsen att vi skulle hälsa på henne under sommaren. Men så var sommaren helt plötsligt nästan slut! Jag försöker verkligen hålla vad jag lovar barnen, därav denna resa.

Vi hade fina dagar tillsammans med Företagerskan och hennes familj. Framför allt hunden blev väldigt poppis! Liten lärde sig simma utan armpuffar medan jag och Företagerskans sambo åkte några kilometer för att hämta dem...

Sedan tillbringade vi de sista dagarna på min semester hos mamma och pappa i Paradiset. Det var både regn och sol och det kändes att hösten var i antågande. Vi gav oss ut och tittade på alla träd som hade blåst ned i kornas hage. Här utspelades ett drama med olyckligt slut när det stormade som värst. Ett träd blåste ned rakt på en av korna. Hennes ryggrad bröts rakt av och hon dog där i hagen. Hennes kalv gick och grät efter henne i flera dagar innan hon accepterade sin nya mamma. Det blev samtal om döden, om livet, om köttproduktion, slakt och annat under den här promenaden. Nu är vi tillbaka hemma och vardagen med skola, förskola, jobb och fritidsaktiviteter. Ett "Jag älskar dig mamma" från Liten genom förskolans fönsterruta, ett knip i hjärtat vid tanken på att nu är det andra vuxna som får vara mest med henne och så var vardagen igång!