Underbara jobb!

Vissa föreläsningar känns viktigare än andra. Som förra veckan då jag föreläste för förvaltningsrätten om hedersrelaterat våld och förtryck. Bonusen syns på fotot, en fin kokbok med regional förankring!

#enavalla

Sveriges Radio har denna vecka tema "Våld i nära relation". Så glad att de tar upp ett så viktigt ämne! Googla på den hashtagen på alla möjliga sociala fora så får du en massa bra och intressanta radioprogram att lyssna på!

Just because it isn't happening here...

...doesn't mean it isn't happening. #savesyriaschildren

Gå in på Rädda Barnens hemsida och se vad DU kan göra för att hjälpa barnen i Syrien. Skulle du inte vilja att andra hjälpte dina barn om det var här i Sverige det var krig?

Dag 63

Här sitter de jag har samtal med. De berättar om våldet. Utövat av någon de älskar eller har älskat. En sambo, make, pojkvän, pappa, styvpappa (oftast är förövaren en man i alla fall). I den här fåtöljen har det suttit människor som gråtit, varit rädda, haft ångest, varit deprimerade, känt förtvivlan, varit arga. Men de har också skrattat, känt hopp, sett framåt, lagt sina berättelser hos mig för att sedan kunna se framåt, sträcka på ryggen och lämna mitt rum. De är mina hjältar. De är så starka. De är så modiga.

Dag 53

Vår kursledare i Signs of Safety. Vacker, klok, kompetent och ödmjuk socialarbetare från annat land. Och jag har ytterligare ett projekt som i princip är helt genomfört tack vare min ansökan om utvecklingsmedel. For you M: Our trainer in Signs of Safety. Beautiful, wise, kompetent and humble social worker from another country. And I have yet another project that is soon to be completed thanks to my grant for fundings.

Dag 23

Ett foto på mobilen får representera den där pusselbiten som föll på plats för några dagar sedan.

Tålmodig

Jag har dåligt tålamod. HATAR att stå i kö till exempel.

Men i mitt jobb måste jag ha tålamod. För att jobba med förändring tar tid. Det är inte alltid jag får möjlighet att se stora förändringar, men ofta har jag möjlighet att se människor ta små steg i rätt riktning.

Men så ibland. Efter en lång kontakt kan jag få förmånen att vara med vid stora händelser. Som att till exempel vara med i ögonblicket när en våldsutsatt kvinna bestämmer sig att göra en polisanmälan mot den man som har utövat våld. Eller när hon kliver in över tröskeln till sin blivande lägenhet för första gången. Eller när barnet tillsammans med mig berättar för sin våldsutövande förälder hur det kändes att bli utsatt för våld från någon barnet älskar och att se hur den föräldern orkar ta emot det på ett bra sätt.

Det är så häftigt. Och belönande.

Visst förtjänar vi kritik...

...jorå, absolut! Myndighetsutövningen på socialtjänsten kring barn har brister varav de flesta beror på brist på resurser och några beror på andra saker. Vi besitter en oerhörd makt och det gäller att ALLTID förbli oerhört ödmjuk inför detta.

Uppdrag Granskning har åter granskat socialtjänsten. De tycker att socialtjänsten agerar domare eftersom personer som frias av rättsväsendet ändå kan bedömas vara förövare av socialtjänsten. Det är dock tydligt i våra riktlinjer att i vårt uppdrag ingår att göra en egen bedömning, oavsett vad den rättsliga processen leder till. Detta för att barn har rätt till skydd även om den höga bevisbördan som rättssystemet kräver inte uppfylls.

Mitt fackförbund har skrivit en riktigt bra text om detta. Go, Akademikerförbundet SSR, go!

Läs här!

Skolinspektionen äger

Citat ur Skolinspektionens beslut:

"Enligt de intervjuade eleverna så öppnade sex till nio av de äldre eleverna från såväl Björke som Gransäter dörren till rummet där två av de yngre eleverna befann sig. De äldre eleverna släckte lampan och ombad de yngre eleverna att lägga sig på golvet på magen. Den ena av eleverna fick en ögonbindel för ögonen. De äldre eleverna anklagade de yngre för att de hade talat nedsättande om Gransäters elevhem och som straff för detta så skulle de brännmärkas med bokstaven B för Björke. De äldre eleverna tog fram ett strykjärn som de kopplade in i väggen och vek upp skjortorna på de yngre eleverna. De äldre eleverna höll det nu uppvärmda strykjärnet mot ryggen på den ena av de yngre eleverna. Den yngre eleven skrek till, och då lyfte de äldre eleverna strykjärnet från ryggen. Sedan skulle samma ritual genomföras på den andra yngre eleven, men då räckte inte sladden, och sladden till strykjärnet drogs ur av de äldre eleverna. Ånga droppade ner på den andra yngre elevens rygg och därefter höll de äldre eleverna strykjärnet, som då hade svalnat något, mot den andra elevens rygg. När även denna elev skrek till, så tog de äldre elevema bort strykjärnet. Efter att detta var genomfört sa de äldre eleverna "Välkomna till Strömbro ikväll". Därefter gick de äldre eleverna ut, med avsikt att besöka andra yngre elever på deras rum".

Citat från en styrelseledamot:
"Det är ingen åtgärd som är riktad mot några specifika elever med inslag av mobbning eller kränkning, förutom det som skedde i helgen som man mer får betrakta som en olyckshändelse".

I intervju med Skolinspektionen anser internatchefen:
"att händelsen är att anse som kränkande behandling, att han inte ser det som en olycka men att det heller inte fanns något uppsåt att skada med strykjärnet, utan att syftet mer var att skrämmas".

Styrelseledamoten bagatelliserar incidenten på ett sätt som är både kränkande mot de som utsatts och skrämmande utifrån den position hen besitter. Internatchefen inser att det kanske är att ta det hela lite väl långt genom att kalla det för en olycka (no shit Sherlock), men anser alltså att ovan beskrivna situation var för att "skrämmas". Okej. Då undrar jag bara; hur mycket grad av våld skulle behövas för att internatchefen skulle tycka att det fanns uppsåt att skada?! Ja, för jag vet inte, jag kanske är extra känslig, men jag inbillar mig att några fler vuxna (och barn också för den delen) än jag menar att om en sätter i sladden i ett strykjärn så att det blir varmt och sedan håller strykjärnet mot huden på en människa så finns det ett helt klart uppenbart uppsåt att skada någon.

Med personer i ledningen som har ovanstående inställning - hur skulle situationer som ovan beskrivs kunna undvikas på skolan?!

Och. Tänk om det vore på din arbetsplats allt detta hade skett. Alla incidenter som till slut ledde fram till Skolinspektionens beslut. Och den som till slut gjorde att bägaren rann över. Om det var på min. Om det var mig de hade bränt på ryggen med ett strykjärn. Och så hade socialnämndens ordförande sagt att det var en "olyckshändelse". Och min verksamhetschef hade sagt att ingen av de nio hade haft uppsåt att skada mig, de ville bara "skrämmas". Det skulle ju aldrig hända att de uttryckte sig så.

Det säger en del om hur Lundsberg ser på barn.

Jag har svårt att förstå:
1. Hur vuxna med ett uns engagemang i barn och pedagogik har valt att fortsätta arbeta på en skola som har och under en lång tid har haft så uppenbara problem med allvarlig pennalism
2. Hur föräldrar med ett uns kärlek till sina barn har valt att skicka sina barn till en skola som har och under en lång tid har haft så uppenbara problem med allvarlig pennalism

Men nu behöver jag inte förstå. För idag fattade Skolinspektionen ett beslut som förhoppningsvis blir spiken i kistan för en skola som inte är värd namnet.

Så modiga barn

De barnen jag träffar. Så modiga. Om de får en vuxen som lyssnar och lite hjälp på vägen kan de på olika sätt uttrycka det våld de utsatts för. Och då skulle en kunna tro att de tycker det är lite jobbigt att träffa mig. För att vi pratar om jobbiga saker. Inte. De flesta blir till och med lite glada att se mig när vi passerat "lära-känna-varandra"-fasen. Och jag är kanske naiv, men jag inbillar mig att det inte bara har med fikat jag oftast bjuder på att göra. Utan på att barn, precis som vuxna, har ett behov av att få berätta om svåra saker, att få veta att de flesta känslor och reaktioner i samband med upplevelser av våld är helt normala, att få fundera över hur en kan göra om det händer igen och att få någon som bär alla detaljer utan att banga eller bli ledsen.

Ledig måndag

Har jobbat hela helgen. Nya brottsofferstödjare har utbildats kring våld i nära relation. Det var en härlig grupp och jag är så glad att jag har ett arbete med varierande arbetsuppgifter. Det ska bli skönt att vara ledig imorgon dock. Tar en skål popcorn och ett avsnitt Downton Abbey på det.

SVTPlay- och SRpoddtips!

Den här serien hittade jag en sen kväll när jag inte orkade sova, Bletchley Circle, en mycket bra kriminalserie i tre delar. Finns på SVTPlay till i slutet av januari.

Och häromdagen såg jag "Ett stulet liv" om två s.k barnhemsbarn. Intressant att se hur två syskon kan hantera svåra erfarenheter som barn på så olika sätt.

Värt att lyssna på är också Morgan Allings "Vinter i P1" och har du inte lyssnat på hans "Sommar i P1" rekommenderar jag att du lyssnar på det först. Även dokumentären "Inferno" som handlar om sexuella övergrepp mot barn är värd att lyssna på.

Ny kunskap är najs!

Att tillhöra en yrkesgrupp som arbetar med barn som far illa innebär att vi ofta möter både föräldrar och barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Eller funktionsuppsättningar som de moderna gärna vill kalla det. Jag vet alldeles för lite om det, men nu kommer det bli ändring på det minsann! Tre dagars kurs kring detta. Första dagen är nästan slut och den har varit riktigt bra.

När jag läser symtomen på neuropsykiatriska funktionsnedsättningar så inser jag varför det är så lätt att missa ett barn som egentligen har posttraumatiskt stressyndrom och tro att det har någon sorts np-diagnos. Som att lägga karbonpapper på varandra. Men orsaken är vitt skilda. Och därför behöver såklart behandlingen vara olika.

Vi är ingen servicepersonal tydligen

Har kollat på dagens "Kalla Fakta". Skämskudden upp. Två ungdomar som uppger att de utsätts för våld av pappan söker stöd och hjälp hos socialtjänsten. De gör också polisanmälan och polisen bedömer att det är hög risk att de utsätts för våld om de återvänder till pappan. Socialtjänsten gör en annan bedömning och blir lite trött på de här ungdomarna som inte vågar åka tillbaka till samhället och möta socialtjänsten där eftersom även pappa bor där. Enhetschefen säger då:
"Vi är ingen servicepersonal för er!"

Jag står med höjda ögonbryn i förvåning! Jag trodde det var rätt uppenbart att socialtjänsten är en instans som arbetar med att serva människor med både ditten och datten och att göra det med ett kompetent och respektfullt bemötande!

Om barn i utanförskap

UNICEF har gjort en film om barn i utanförskap. Oerhört stark och viktig film. För de här barnen finns ju. Runt oss, nära oss. I barnens förskola eller skola eller fritidsaktivitet. På gatan. I grannhuset. Se filmen och skriv sedan på UNICEF's upprop här!

Jag tror det gick bra

Det lät i alla fall som att mamman interimistiskt kommer få boendet. Beslut kommer om en vecka. Jag hoppas att domaren låtsades att han hade så lite kunskap inom området mäns våld mot kvinnor - det är ju ändå 2012?!

I vilket fall så var "min" kvinna så modig och stark under den stunderna hon pratade! Hon var ledsen och nervös innan, men när hon pratade...
Med klar och tydlig röst berättade hon om det våld han utsatt både henne, deras gemensamma barn och hennes eget barn för verbala kränkningar och fysiskt våld.

Och att få vara med under de stunderna, när jag ser hur de växer och tar plats och verkligen orkar ta chansen att berätta om det helvete de varit med om för att det kan leda till ett bättre liv, det är en välsignelse.

Okej tingrätten...

...idag har du fått en ny chans att fatta ett beslut ur ett barnperspektiv. Snälla, ta den chansen och ge mig och min kund tillbaka lite tilltro till rättsväsendet. För du förstår tingsrätten att när du bestämmer att barn ska ha en boendeförälder som utsatt barnet och barnets mamma för våld då går någonting sönder i mig och när jag ser den bottenlösa förtvivlan och ångest som beslutet skapar hos mamman så undrar jag allvarligt varför jag tog en kvarts miljon i studielån för att bara kunna sitta bredvid och se hur en människa förlorar tilltron till samhället samtidigt som hon ylar efter sitt barn.

Capisce?

Tampas med mig själv VARJE sommar!

Semester. Snart så. Imorgon är sista dagen innan jag har sex veckor ledigt och jag verkligen LÄNGTAR till imorgon kväll när jag går hem från kontoret.

Och samtidigt. Hur ska det gå för hon på kvinnojouren i en annan stad? Hur ska det gå för de där som är i behov av stöd, som jag erbjudit någon annan att prata med under min semester, men som tackat nej för att det är för jobbigt att "börja om" med någon annan? Och hon som är i kris nu, hur ska det gå för henne? Och tänk om hon som försvann försöker kontakta mig och jag inte är där? Ska jag kanske ta med mig jobbtelefonen hem ändå?


Ja, jag har alltid dåligt samvete innan min semester för att jag tar lång semester.

Efter fyra och ett halvt års arbete med att stödja våldsutsatta och barn som upplever våld i hemmet så har jag insett att jag måste ha sex veckor. Allt annat är för lite. Jag måste få "rena" mig från allt våld, alla övergrepp, alla berättelser om förnedring, maktlöshet och känslor av värdelöshet. Annars kommer jag inte orka lyssna på nästa läsårs berättelser om våld och stödja dem som vill något annat. Och det vill jag ju, för jag älskar mitt jobb. Jag älskar att gå utanför dörren till vårt hus och veta att jag är på väg till ett ställe där jag gör skillnad. Inte alltid, inte varje dag, men tillräckligt många gånger för att det ska vara värt det.

Så här på upploppet till semestern känner jag att jag förbereder mig. Att jag liksom skalar av mig min skyddsdräkt, den som gör att jag orkar härbärgera allt utan att själv bryta ihop. Jag får liksom lite tunnare hud här och var. Inte helt bra, för vissa saker går rakt in och gör lite ondare än vanligt. Som när ett barn i Lillkillens ålder berättar om sina kompisar "De har det som jag vettu, de får inte heller vara hos sin förälder för att hen dricker". Och jag svarar: "Så då har ni det lite lika. Vad bra att ha kompisar som också vet hur det är att ha en förälder som dricker för mycket." Fast egentligen vill jag bara gråta. Och skrika. Och vara arg. För hur kan det vara så? Hur kan det vara så att barn finner gemenskap i att ha en förälder som dricker så mycket och gör så mycket tokigt i fyllan att de inte får vara där? Hur kan det vara så orättvist?

Men nu är det bara 20 timmar kvar som mest. Sedan ska jag hänga av mig min skyddsdräkt på kontoret och hur sent det än blir ska jag gå hem och veta att allt jag tänkte hinna, har jag hunnit. Och känna hur skönt det är att lämna över ansvaret i sex veckor till mina kompetenta kollegor. Jag ska gå hem genom Lilla Staden och låta mig vara tunnhudad. Så jag kan låta allt gå rakt in; solen, värmen, regnet, grådagarna, bråken, skratten, konflikterna, närheten, kramarna, matlagningstristessen, luften, blommorna, bären, svamparna, bullarna, kakorna, glassarna, tygerna, alla "mamma, mamma, mamma", pärlorna, timmarna i bil, vattnet, människorna - ja, allt!

För det är jag värd.

Till alla er vardagshjältar

För några kvällar sedan pingade min syster mig på twitter. Det var en person som tidigare ringt både polis och socialtjänst för att hen hört ett par bråka, vilket lett till att deras barn grät högt. Jag gav några kortfattade råd (tack och lov för twitters teckengräns, annars hade stackarn jag gav rådet till aldrig orkat läsa klart vad som hade blivit en roman...) och påtalade vikten av att ringa igen och igen och igen. Idag fick jag feed-back:


"Hej, ville bara säga att jag har ringt soc igen. Ej anonym denna gång. Och stod på mig om barn som far illa = akut. Tack vare dig!"


Häftigt att kunna göra skillnad så klart. Men samtidigt. Och viktigare. Tänk alla vardagshjältar som finns där ute. Alla grannar, syskon, vänner, vänners föräldrar, släktingar, föräldrar. Ja, alla de som INTE måste göra en anmälan enligt Socialtjänstlagen för att de arbetar med barn. Utan de som gör det ÄNDÅ. För att de är oroliga för ett barn i sin närhet. För att de har civilkurage. För att de är modiga.

Det är ni som ger osynliga barn möjlighet att bli synliga. Glöm aldrig det!

På seminarium om sex mot ersättning

Som kan vara det som sker i Red Light District Amsterdam, men som i min värld som socialarbetare oftast består av sex i utbyte mot påfyllnad av pengar på kontantkortet, mot husrum, mot sprit, mot kläder, cigaretter.

Blir så förbannad att jag nästan exploderar.