Tampas med mig själv VARJE sommar!

Semester. Snart så. Imorgon är sista dagen innan jag har sex veckor ledigt och jag verkligen LÄNGTAR till imorgon kväll när jag går hem från kontoret.

Och samtidigt. Hur ska det gå för hon på kvinnojouren i en annan stad? Hur ska det gå för de där som är i behov av stöd, som jag erbjudit någon annan att prata med under min semester, men som tackat nej för att det är för jobbigt att "börja om" med någon annan? Och hon som är i kris nu, hur ska det gå för henne? Och tänk om hon som försvann försöker kontakta mig och jag inte är där? Ska jag kanske ta med mig jobbtelefonen hem ändå?


Ja, jag har alltid dåligt samvete innan min semester för att jag tar lång semester.

Efter fyra och ett halvt års arbete med att stödja våldsutsatta och barn som upplever våld i hemmet så har jag insett att jag måste ha sex veckor. Allt annat är för lite. Jag måste få "rena" mig från allt våld, alla övergrepp, alla berättelser om förnedring, maktlöshet och känslor av värdelöshet. Annars kommer jag inte orka lyssna på nästa läsårs berättelser om våld och stödja dem som vill något annat. Och det vill jag ju, för jag älskar mitt jobb. Jag älskar att gå utanför dörren till vårt hus och veta att jag är på väg till ett ställe där jag gör skillnad. Inte alltid, inte varje dag, men tillräckligt många gånger för att det ska vara värt det.

Så här på upploppet till semestern känner jag att jag förbereder mig. Att jag liksom skalar av mig min skyddsdräkt, den som gör att jag orkar härbärgera allt utan att själv bryta ihop. Jag får liksom lite tunnare hud här och var. Inte helt bra, för vissa saker går rakt in och gör lite ondare än vanligt. Som när ett barn i Lillkillens ålder berättar om sina kompisar "De har det som jag vettu, de får inte heller vara hos sin förälder för att hen dricker". Och jag svarar: "Så då har ni det lite lika. Vad bra att ha kompisar som också vet hur det är att ha en förälder som dricker för mycket." Fast egentligen vill jag bara gråta. Och skrika. Och vara arg. För hur kan det vara så? Hur kan det vara så att barn finner gemenskap i att ha en förälder som dricker så mycket och gör så mycket tokigt i fyllan att de inte får vara där? Hur kan det vara så orättvist?

Men nu är det bara 20 timmar kvar som mest. Sedan ska jag hänga av mig min skyddsdräkt på kontoret och hur sent det än blir ska jag gå hem och veta att allt jag tänkte hinna, har jag hunnit. Och känna hur skönt det är att lämna över ansvaret i sex veckor till mina kompetenta kollegor. Jag ska gå hem genom Lilla Staden och låta mig vara tunnhudad. Så jag kan låta allt gå rakt in; solen, värmen, regnet, grådagarna, bråken, skratten, konflikterna, närheten, kramarna, matlagningstristessen, luften, blommorna, bären, svamparna, bullarna, kakorna, glassarna, tygerna, alla "mamma, mamma, mamma", pärlorna, timmarna i bil, vattnet, människorna - ja, allt!

För det är jag värd.