Innan jag åkte ned till begravningen så var det flera av mina vänner, kollegor och bekanta som sa: Ja, det är ju alltid ett tillfälle att tänka över vilka prioriteringar man gör i livet.
Då tänkte jag att även om jag slits mellan mitt engagemang i mitt arbete och mitt engagemang i barnen så tycker jag ändå att jag lyckas någorlunda med att prioritera barnen så pass mycket att de inte känner sig bortprioriterade. Jag har god och nära kontakt med mina föräldrar. Hörs med syrran och brorsan ganska ofta. Har få, men oerhört goda och värdefulla vänner. Har en fritid som jag fyller med saker som ger mig energi.
Så passerade begravningen och minneshögtiden. Många tårar, men också många skratt när det delades minnen. Hans fru höll ett tal och det var någonstans där som jag insåg att det finns en person som jag faktiskt måste prioritera mer. Som tar det största ansvaret här hemma, både när det gäller kidsen och markservicen. Sportfiskaren.
Jag tycker att vi har en bra relation, vi kan prata om allt och gör det, vi har ungefär samma värderingar även om vi tycker olika om "oviktiga" saker, ja, vi har det bra och jag känner mig ofta tacksam över att jag får vara hans fru. Fast det blev så tydligt för mig att jag inte tycker att jag ger honom tillräckligt av min tid och visar honom den oändliga kärlek som jag faktiskt känner för honom. Så det ska det bli ändring på. Från och med nu!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar