Dag 83

Ja visst gör det ont när knoppar brister.

Varför skulle annars våren tveka?

Varför skulle all vår heta längtan 

bindas i det frusna bitterbleka?

Höljet var ju knoppen hela vintern.

Vad är det för nytt, som tär och spränger?

Ja visst gör det ont när knoppar brister,

ont för det som växer

                              och det som stänger.

Dag 42

Hoppas att jag kommer prioritera att läsa färdig bokcirkelns nya bok.

För att jag kanske har något med innehållet att göra

Idag fick jag ett exemplar av den här boken. När den översattes var ett antal översättare inblandade och från en av dem fick jag frågor via mail kring begrepp som används inom socialtjänsten och socialt arbete. Jag svarade snällt på dem så gott jag kunde och vem vet, kanske hade mina svar någon inverkan på slutversionen. Den som läser får se!

Det här med bastu

Alltså, det är ju faktiskt riktigt najs att ha bastu. Att komma i från en kall höst-,vinter- eller vårdag och ha en bastu att krypa in i och värma de penntrollianska nedfrusna kroppsdelarna.

Men sedan kan jag också bli lite aggresiv på konsekvenserna av bastubadandet. Till exempel när jag påbörjar läsning i en pocketbok som maken läst i bastun. Och konstaterar att ett antal sidor fattas för att värmen i bastun får limmet att lösa upp sig och sidorna att trilla ur!

Annoying!

Älskade, skrattiga bokcirkel!

Vi började 2004. En del böcker har det blivit!

Halvvägs in i middagen när vi klarat av de första uppdateringarna om jobb, privat och annat så börjar vi prata om boken. Tre har inte läst boken (jag var en av dem, har aldrig inträffat tidigare), men de andra börjar recensera den och beskriver den som: "att läsa en saga när jag var barn", "provocerande" och "som en blandning mellan en dröm och Jägarna". Vid den sista kommentaren krävs lite utförligare förklaring av recensenten varpå det framkommer att hon läst fel bok!

Nya boken hade inte kommit eftersom gårdagens värdinna bara hade lagt boken i varukorgen utan att klicka iväg beställningen... "Flicka med snö i håret" ser jag fram emot!

Sedan recenserades terapeuter, statistik kring sexualvanor, chefer, kollegor och arbetsplatser. Igår tror jag att jag skrattade mer än jag gjort under det senaste halvåret! Det går ju inte att återge gårdagens bokcirkelträff på ett rättvist sätt, så jag nöjer mig med att konstatera att jag redan ser fram emot augusti då vi ska träffas nästa gång!

För första gången på flera år

På plats på bokrean!

Åldergräns på böcker?

När det gäller filmer försöker jag följa de åldersgränser som finns för kidsen. Men nu är jag lite fundersam kring hur jag ska göra kring böcker. Nu när jag ser tillbaka kan jag nog tycka att en del av de böcker jag läste på högstadiet kanske inte var den allra mest lämpliga litteraturen. "Rosario är död" exempelvis. Den första boken jag läste om barnprostitution - en fasansfull bok som i detalj beskrev sexuella övergrepp på barn.

Stora Killen läser inte så mycket böcker, men han lyssnar på böcker. Just nu lyssnar han på "Snabba cash". Den är ju inte heller så lämplig för en trettonåring kan jag tycka, men ska jag förbjuda honom att lyssna?

Nya recept!

Jag fick en fin bok av syster yster och hennes familj; Söta Saker. Bläddrade igenom den redan samma kväll som jag fick den och hittade flera recept som jag ville prova. Idag fick jag möjligheten att baka kakor och valde jordnötssmörskakor (de hette något annat än så) och Chocolate Chip cookies med nonstop. Det blev riktigt gott tyckte jag! Chocolate Chip cookies:arna såg rätt mycket ut som kakor för hästar eftersom det var havregryn i, men åååååååååh så goda de var! Jordnötssmörskakorna var också smaskiga, smälte i munnen.

Och när jag hade professorn här på besök tyckte jag att eftersom jag redan hade varit så modig som bjudit hem henne kunde jag lika gärna fortsätta på den linjen och prova ett helt nytt recept. Ville ju att det skulle vara både svenskt och lite amerikanskt så det blev lingoncheesecake efter ett recept på den här bloggen. Kan tänka att den passar riktigt bra på juldessertbordet!

Det är riktigt najs att hitta nya recept som jag kommer använda igen!

Bortskämda näringsidkare

I Lilla Staden är inte utbudet speciellt stort av något. Därför är näringsidkarna ganska bortskämda, Lilla Stadens invånare handlar oftast i affärerna vare sig servicen är bra eller inte helt enkelt därför att det ändå blir lättast så. Bortskämdheten tar sig i trista uttryck såsom att komma in i en klädaffär och säga:
- Ursäkta kan jag få lite hjälp?
Och få svaret:
- Det beror på, i en snipig ton av en uttråkad butikstant.
Och ändå stanna kvar för att den här affären är den enda som säljer just de kläderna jag är ute efter. Eller att gå till en av stadens två syaffärer och finna att den stängt "tills vidare". Då kan jag bli lite lätt nedstämd.

Men några kvarter längre bort blir jag genast på gladare humör. För på ett ställe i Lilla Staden är servicen alltid god. Dit kan jag gå med mina förfrågningar, funderingar och inköpsförslag och alltid, alltid, alltid bli bra mottagen. Trots att jag själv inte alltid behandlar deras varor på ett acceptabelt sätt så gör personalen alltid allt för att försöka hjälpa mig få exakt den vara jag är ute efter. Vilken affär skriver jag då om? Jo, se det är inte alls en affär utan Lilla Stadens bibliotek. Ingen snipig oservice där inte!

Bokhandlaren i Lilla Staden?

Ibland har jag ju funderat på att göra något helt annat än jobba på soc. Igår fick jag veta att bokhandeln gått i konkurs och är till salu. Hmmm...jag älskar ju böcker. Kanske jag skulle bli bokhandlare?

Kanske Bodils cirkel?

Vi har bestämt att träffas var åttonde till var tolfte vecka i bokcirkeln. Det blir alltid var tolfte vecka - om jag har tur. Om jag har otur - var sjuttonde eller tjugofjärde vecka...

Det är jag och Bodil som försöker få träffarna var åttonde vecka, men vi lyckas aldrig. Efter att mina kära bokcirkelvänner lämnat huset i fredags funderade jag lite. Kanske jag och Bodil skulle ha egna små bokträffar? Kanske vi skulle ha en extra bok mellan varje riktig bokcirkelträff? Mhmmm...det tål att tänkas på!

Jobbiga titlar

Tänk vad besvärligt att folk ska skriva bra böcker med besvärliga titlar! Det är inte speciellt ofta jag säger könsord, men ibland måste jag. Som när jag skulle fråga efter boken "Bitterfittan"på biblioteket för några år sedan. Eller nu när jag skulle ge bort boken "Kukbruk" till Stora killen. Stod där på Akademibokhandeln och försökte förklara vilken bok jag ville ha, men jag hade glömt vad författaren hette så det var bara att haspla ur sig titeln. Tack och lov så såg både bibliotekarien och affärsbiträdet helt ogenerade ut av könsords-titlarna och visade mig rätt!

Den här boken tänker jag läsa

Skrev ju om Lydia Cacho för en tid sedan. Nu har hon varit i Sverige för att marknadsföra sin bok "Jag låter mig inte skrämmas" som handlar om hur hennes liv blivit för att hon vågat ta upp kampen mot sexuella övergrepp mot barn. Jag tänker köpa eller låna hennes bok så snart som möjligt.

Snart en massa tid att läsa

Idag börjar min sista arbetsvecka. Sedan ska jag vara hemma med kidsen och då kommer jag få tid att läsa en massa böcker i höst- och vinterrusket. Idag har jag ställt mig i kö för fem böcker på biblioteket. Ser fram emot när de kommer! Jag ska avnjuta dem i lugn och ro framför brasan i öppna spisen. Längtar...

Såå provocerande!

Åh! Grrrrrrrr! Maken och jag antog erbjudandet köp fyra pocket betala för tre häromveckan. Jag har läst mina två och är nu inne på en maken valde. Skriven av Leif GW Persson. Tycker ju han är ganska cool faktiskt, även om han är lite sävlig i sin framtoning.

MEN figuren polis Bäckström i böckerna har jag oerhört svårt för! Fientlig mot allt han inte känner igen; annan sexuell läggning, annat etniskt ursprung, kvinnor - ja nästan alla utom han själv. Detta visas genom återkommande nedsättande tankar kring dessa personer, exempelvis samtalar han med en kvinnlig kollega och tänker då samtidigt om henne:

"Om du låter håret växa och sätter på dig en kjol kanske du kan få ge mig en avsugning"

Jag blir så irriterad över dessa korkade tankar som fyller vart och vartannat stycke att jag övervägde att sluta läsa boken. Snacka om att GW lyckas provocera mig med sin påhittade polis! Men så tog jag mitt förnuft till fånga, talade rationellt till mig själv och har snart avverkat hälften av boken - utan att få hjärnblödning! Men Bäckström retar fortfarande upp mig då och då!

Taskigt!

Jag läste ut "Dödgrävarens dotter" för några dagar sedan. Den var ganska lång, över sex hundra sidor (pocket). Jag läste boktipset i någon tidning och köpte den sedan, så jag läste aldrig på baksidan. När jag hade läst ut den så gjorde jag dock det och då blev jag irriterad! Det var nämligen så att de avslöjade handlingen låååååååångt in i boken, typ fyra hundra sidor in! Jag förstår inte det riktigt. Jag tycker det är taskigt att avslöja så mycket av handlingen på baksidan. Bu för den som skrev texten på baksidan! Och googla inte på den för varje artikel och recension jag hittat avslöjar lika mycket, en del mer!

Men boken var bra, så läs den gärna, men läs inte på baksidan först!

Läsvärt!

Igår började jag läsa "Det räcker inte med kärlek" av Jenny Lexhed, vars förstfödde fick autism. Det var en mycket intressant bok, som fångade mig och jag läste ut den igår kväll. Hon beskriver resan med sin son, från de första misstankarna, sorgen när diagnosen ställs och kampen för att han ska få ett värdigt liv.

När jag hade läst klart så kände jag sådan tacksamhet och förundran över att mina killar är två friska kids utan några svårigheter. Språkligt, kognitivt, motoriskt och socialt har de utvecklats utan problem och jag har aldrig ställts inför de svårigheter det innebär att få ett barn med särskilda behov. Trots att jag i min utbildning och sedemera i mitt yrke har viss teoretisk kunskap om och träffat barn med autism så fick boken mig inse vilket oerhört ansvar som ligger på dessa barns föräldrar. Så har du inget att läsa just nu, så rekommenderar jag "Det räcker inte med kärlek", den finns till och med i pocket!

När ska jag lära mig?!

Att det är oerhört korkat att ligga och läsa bok till 01:00 när väckarklockan ringer 06:00. Även om boken är fängslande. Imorse var jag så t-r-ö-t-t när klockan ringde att jag sov en halvtimme till. Och det värsta är ju att jag inte lär mig, att jag gör om samma misstag gång på gång på gång! Suck!

Nu har jag läst...

...både "Gömda", vilket jag gjorde för ganska många år sedan, "Asyl", för några år sedan och "Mia - Sanningen om Gömda", som jag läste ut igår kväll. På ena sidan: Mia, som berättar om hur mannen med de svarta ögonen vid upprepade tillfällen utsätter henne för fysiskt våld, hotelser och förföljelse. Hur han även hotar barnen. Hur familjen lever gömda under ett år i Sverige och så småningom emigrerar till sydamerika och sedan får asyl i USA. Mia har med två av sina tre barn till USA, den äldsta sonen stannar hos sin pappa i Sverige. På andra sidan: Monica Antonsson som berättar hur hon vid ett flertal tillfällen intervjuar Mia och så småningom upptäcker att hon berättar olika versioner om olika händelser. Antonsson gräver vidare och kontaktas av Mias f.d. man, som hon har sin äldste son tillsammans med. Hon träffar honom och Mias son och så småningom även mannen med de svarta ögonen. Hon träffar andra i byn där Mia kommer från och även en del myndighetspersoner. De säger att en sådan hotbild som Mia beskriver inte fanns eller finns mot henne i verkligheten. De berättar att händelser i böckerna inte stämmer överens med verkligheten. De uppger också att hon varit i Sverige vid ett flertal tillfällen sedan hon flyttade utomlands och att hon även varit tillbaka till sin hemstad och knatat omkring där tämligen obekymrad, ibland maskerad, ibland omaskerad. Att helyllenorrlänningen Anders dömdes till ett års fängelse för att ha kört över mannen med de svarta ögonen utelämnas också.

Summan av kardemumman? Kanske Gömda för mig nu kan sammanfattas med en låttext: "Å när storfiskar'n talar om hur stora fiskar han får, då skarvar hur han vill, då räcker armarna inte till". Vem som har skarvat, om det är Mia eller Marklund, eller båda, ja, det har jag ingen aning om. Inte heller i vilken omfattning det har skarvats.

Däremot tycker jag mig hos Antonsson skönja en viss bagatellisering av det våld Mia faktiskt utsattes för av mannen med de svarta ögonen och vilka konsekvenser det kan ha fått för henne och barnen. Även mannen med de svarta ögonen förminskar och förnekar det våld han utsatt Mia för - fortfarande, så här lång tid efteråt, vilket får hans trovärdighet att minska i mina ögon. Han är dömd för misshandel vid tre tillfällen. Flera av hans andra partners berättar också om hotfullt och våldsamt beteende hos mannen med de svarta ögonen vid några tillfällen. De tillstår dock inte att de levt gömda på det vis som beskrivs i böckerna Gömda och Asyl, men någon partner har vid något tillfälle uppsökt kvinnojouren.

Antonsson använder sig genomgående i boken av argumentet; ingen anmälan eller några vittnen finns till denna händelse. För mig, som arbetar med våldsutsatta kvinnor, är det ju inte direkt någon ovanlighet, snarare tillhör det vanligheten att detta våld inte anmäls och att det inte finns några vittnen. Så det känns något onyanserat att upprepade gånger dra slutsatsen att berättelser om hot, våld och förföljelser som inte polisanmälts av Mia med stor sannolikhet inte heller har skett i verkligheten.

I mitt arbete tänker jag att jag hellre blir lurad av en kvinna en gång för mycket än misstror en kvinna en gång för mycket. När jag nu läst böckerna tänker jag så också; bättre att Sverige trott på henne en gång för mycket än en gång för lite, för även om Mia hävdar att hon inte fick någon hjälp av svenska myndigheter så tycker nog jag att hon visst fått hjälp, även om det kanske inte var den hjälp hon efterfrågade. Socialtjänsten har bekostat hyra för lägenheter hon inte bott i men varit kvarskriven på, boende och uppehälle på de olika ställen hon levde gömd med familjen, biljetter till utlandet och några andra kostnader för familjens etablering i utlandet. Så; bättre att tro på en våldsutsatt kvinna en gång för mycket än en gång för lite.

MEN, så enkelt är det ju inte heller kom jag fram till. För Mia har barn och de barnen har pappor. Och jag vet att jag tänkte när jag läste Gömda och Asyl att det inte var en speciellt bra miljö att växa upp i och att Mias föräldraförmåga inte var den bästa, vilket såklart berodde på hennes utsatta situation, men ändå. I Antonssons bok påstår hon att familjen lämnade landet två dagar efter det att socialtjänsten framfört att de starkt ifrågasatte om Mia kunde ta hand om barnen och att de övervägde att flytta dem till en annan familj. Och det där är ju ett fenomen jag stött på några gånger under min tid som barnavårdsutredare (inte att de lämnar landet, men flyttar inom landet); ny familj i kommunen, anmälan inkommer, utredning startas, utredning avslutas utan insats då det inte finns tillräckligt att gå på eller på grund av att familjen tackar nej. Kort tid därefter flyttar familjen till en ny kommun. I vilket fall som helst tänker jag på Mias barn. Att de har fått betala ett högt pris för att någon "skarvat" med sanningen om deras barndom. Att de levt gömda, att de fått vara utan sin släkt, att de fått växa upp utan sina syskon, att de inte har tillgång till sin livshistoria och den äldsta sonen upplever att han blev övergiven av sin mamma. Så det är väl det sorgligaste med hela den här livshistorien; att tre barn blivit berövade saker längs vägen.

Det jag fruktar ska ske i efterdyningarna av debatten mellan Antonsson, Marklund och Mia är att samhället generellt ökar misstron till våldsutsatta kvinnors berättelser. För oavsett om Mia misshandlades endast de tre gånger mannen med de svarta ögonen är dömd för eller om hon utsattes för alla de övergrepp som står beskrivna i hennes böcker, så har varje människa, oavsett kön, rätt att leva utan hot och våld. Det är en mänsklig rättighet.

Tidsresenärens hustru

Har precis läst ut boken "Tidsresenärens Hustru" som handlar om en man som reser i tiden, oftast bakåt, men ibland framåt. Han hamnar i många komplicerade situationer som det gäller att förhålla sig till på bästa sätt. Efter att ha läst boken kom jag fram till att jag är väldigt nöjd med att vara här och nu hela tiden, fast när jag väl kommit fram till det insåg jag att ofta gör jag resor i tiden - i tanken. När jag reser bakåt i tiden är det ganska tryggt; då kan jag ju välja var jag vill resa och stoppa om jag inte vill komma ihåg längre. Mest reser jag nog framåt i tanken; planerar, fantiserar och oroar mig. Jag kom också på att jag sällan reser i tanken när jag jobbar, det går liksom inte - jag måste vara närvarande i samtalet jag har just nu, i de ord som sägs i rummet i det här ögonblicket. När jag väl kommit underfund med att jag också gör resor i tiden, fast inte på det konkreta sätt som Henry i boken, utan mer kognitivt, så kom jag på att jag ska bli bättre på att vara här och nu, inte sväva iväg till framtiden, som jag ändå inte kan göra så värst mycket åt här och nu, utan vara närvarande i stunden, med barnen, med Sportfiskaren, med mina vänner, med min familj. En bra bok för övrigt, väl värd att läsa!