Nu har jag läst...

...både "Gömda", vilket jag gjorde för ganska många år sedan, "Asyl", för några år sedan och "Mia - Sanningen om Gömda", som jag läste ut igår kväll. På ena sidan: Mia, som berättar om hur mannen med de svarta ögonen vid upprepade tillfällen utsätter henne för fysiskt våld, hotelser och förföljelse. Hur han även hotar barnen. Hur familjen lever gömda under ett år i Sverige och så småningom emigrerar till sydamerika och sedan får asyl i USA. Mia har med två av sina tre barn till USA, den äldsta sonen stannar hos sin pappa i Sverige. På andra sidan: Monica Antonsson som berättar hur hon vid ett flertal tillfällen intervjuar Mia och så småningom upptäcker att hon berättar olika versioner om olika händelser. Antonsson gräver vidare och kontaktas av Mias f.d. man, som hon har sin äldste son tillsammans med. Hon träffar honom och Mias son och så småningom även mannen med de svarta ögonen. Hon träffar andra i byn där Mia kommer från och även en del myndighetspersoner. De säger att en sådan hotbild som Mia beskriver inte fanns eller finns mot henne i verkligheten. De berättar att händelser i böckerna inte stämmer överens med verkligheten. De uppger också att hon varit i Sverige vid ett flertal tillfällen sedan hon flyttade utomlands och att hon även varit tillbaka till sin hemstad och knatat omkring där tämligen obekymrad, ibland maskerad, ibland omaskerad. Att helyllenorrlänningen Anders dömdes till ett års fängelse för att ha kört över mannen med de svarta ögonen utelämnas också.

Summan av kardemumman? Kanske Gömda för mig nu kan sammanfattas med en låttext: "Å när storfiskar'n talar om hur stora fiskar han får, då skarvar hur han vill, då räcker armarna inte till". Vem som har skarvat, om det är Mia eller Marklund, eller båda, ja, det har jag ingen aning om. Inte heller i vilken omfattning det har skarvats.

Däremot tycker jag mig hos Antonsson skönja en viss bagatellisering av det våld Mia faktiskt utsattes för av mannen med de svarta ögonen och vilka konsekvenser det kan ha fått för henne och barnen. Även mannen med de svarta ögonen förminskar och förnekar det våld han utsatt Mia för - fortfarande, så här lång tid efteråt, vilket får hans trovärdighet att minska i mina ögon. Han är dömd för misshandel vid tre tillfällen. Flera av hans andra partners berättar också om hotfullt och våldsamt beteende hos mannen med de svarta ögonen vid några tillfällen. De tillstår dock inte att de levt gömda på det vis som beskrivs i böckerna Gömda och Asyl, men någon partner har vid något tillfälle uppsökt kvinnojouren.

Antonsson använder sig genomgående i boken av argumentet; ingen anmälan eller några vittnen finns till denna händelse. För mig, som arbetar med våldsutsatta kvinnor, är det ju inte direkt någon ovanlighet, snarare tillhör det vanligheten att detta våld inte anmäls och att det inte finns några vittnen. Så det känns något onyanserat att upprepade gånger dra slutsatsen att berättelser om hot, våld och förföljelser som inte polisanmälts av Mia med stor sannolikhet inte heller har skett i verkligheten.

I mitt arbete tänker jag att jag hellre blir lurad av en kvinna en gång för mycket än misstror en kvinna en gång för mycket. När jag nu läst böckerna tänker jag så också; bättre att Sverige trott på henne en gång för mycket än en gång för lite, för även om Mia hävdar att hon inte fick någon hjälp av svenska myndigheter så tycker nog jag att hon visst fått hjälp, även om det kanske inte var den hjälp hon efterfrågade. Socialtjänsten har bekostat hyra för lägenheter hon inte bott i men varit kvarskriven på, boende och uppehälle på de olika ställen hon levde gömd med familjen, biljetter till utlandet och några andra kostnader för familjens etablering i utlandet. Så; bättre att tro på en våldsutsatt kvinna en gång för mycket än en gång för lite.

MEN, så enkelt är det ju inte heller kom jag fram till. För Mia har barn och de barnen har pappor. Och jag vet att jag tänkte när jag läste Gömda och Asyl att det inte var en speciellt bra miljö att växa upp i och att Mias föräldraförmåga inte var den bästa, vilket såklart berodde på hennes utsatta situation, men ändå. I Antonssons bok påstår hon att familjen lämnade landet två dagar efter det att socialtjänsten framfört att de starkt ifrågasatte om Mia kunde ta hand om barnen och att de övervägde att flytta dem till en annan familj. Och det där är ju ett fenomen jag stött på några gånger under min tid som barnavårdsutredare (inte att de lämnar landet, men flyttar inom landet); ny familj i kommunen, anmälan inkommer, utredning startas, utredning avslutas utan insats då det inte finns tillräckligt att gå på eller på grund av att familjen tackar nej. Kort tid därefter flyttar familjen till en ny kommun. I vilket fall som helst tänker jag på Mias barn. Att de har fått betala ett högt pris för att någon "skarvat" med sanningen om deras barndom. Att de levt gömda, att de fått vara utan sin släkt, att de fått växa upp utan sina syskon, att de inte har tillgång till sin livshistoria och den äldsta sonen upplever att han blev övergiven av sin mamma. Så det är väl det sorgligaste med hela den här livshistorien; att tre barn blivit berövade saker längs vägen.

Det jag fruktar ska ske i efterdyningarna av debatten mellan Antonsson, Marklund och Mia är att samhället generellt ökar misstron till våldsutsatta kvinnors berättelser. För oavsett om Mia misshandlades endast de tre gånger mannen med de svarta ögonen är dömd för eller om hon utsattes för alla de övergrepp som står beskrivna i hennes böcker, så har varje människa, oavsett kön, rätt att leva utan hot och våld. Det är en mänsklig rättighet.