Idag skickade Sportfiskaren en annons på detta piano. Och visst, det är vackert och fint, absolut. Det skulle dessutom enligt annonsen vara ganska billigt och ändå fungera. Men jag har ju redan ett piano. Sportfiskaren föreslog att jag skulle byta eftersom detta var så vackert. Och visst, mitt gamla piano är inte lika vackert, som synes - men det är mitt! Det fungerar alldeles utmärkt och det har varit mitt sedan jag fyllde tio år! Jag har haft det i tjugofyra år. Jag kan inte byta ut det, det är en emotionell omöjlighet. Det pianot och jag hör ihop. Jag har lärt mig spela piano på det. När jag var barn kom det kompisar hem och vi sjöng tillsammans när jag spelade. Det har följt mig till varje bostad jag haft. Det har alltid funnits där. I glädje. Jag har övat inför syrrans bröllop, Fru C:s bröllop. Jag har övat inför kidsens dop, syskonbarnens dop, Fröken Granits sons dop. Högtider fulla av kärlek, glädje och lycka. Men mitt piano har också funnits där i sorg. Inför mormors begravning, släktingars begravningar och ungdomars begravningar. I min ensamhet, när det känts som att ingen annan funnits där eller när inte orden räckt för att uttrycka hur jag mått eller när jag inte haft ork till någonting. Då har jag kunnat gå till pianot, spelat och sjungit och gråtit och känt hur musiken lindrat och helat. Hur pianot har kunnat ge mig något som ingen och inget annat lyckats ge mig just då.
Och så tycker Sportfiskaren att jag ska byta ut det - hmpf!
1 kommentar:
Vi ska heller aldrig byta gardiner, disktrasa, tapeter, möbler eller slikt - därför att dessa har varit med sedan - välj själv: barnen föddes, vi gifte oss, fick en stor fisk, var på första semestern, bröder blev kära,vi blev kära, barnen tappa tänder, barnen bajsar själv första gången, barnen bajsar själv på därför avsedd sanitet första gången, et.c. et.c. Okänslig - moi? Närå, klart vännen får behålla plinkeliplongen...//SF
Skicka en kommentar