För några kvällar sedan pingade min syster mig på twitter. Det var en person som tidigare ringt både polis och socialtjänst för att hen hört ett par bråka, vilket lett till att deras barn grät högt. Jag gav några kortfattade råd (tack och lov för twitters teckengräns, annars hade stackarn jag gav rådet till aldrig orkat läsa klart vad som hade blivit en roman...) och påtalade vikten av att ringa igen och igen och igen. Idag fick jag feed-back:
"Hej, ville bara säga att jag har ringt soc igen. Ej anonym denna gång. Och stod på mig om barn som far illa = akut. Tack vare dig!"
Häftigt att kunna göra skillnad så klart. Men samtidigt. Och viktigare. Tänk alla vardagshjältar som finns där ute. Alla grannar, syskon, vänner, vänners föräldrar, släktingar, föräldrar. Ja, alla de som INTE måste göra en anmälan enligt Socialtjänstlagen för att de arbetar med barn. Utan de som gör det ÄNDÅ. För att de är oroliga för ett barn i sin närhet. För att de har civilkurage. För att de är modiga.
Det är ni som ger osynliga barn möjlighet att bli synliga. Glöm aldrig det!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar