Vissa barn jag träffar i mitt jobb bara på något sätt går rakt in. Alla barn jag möter är eller har på något sätt varit i en utsatt situation. De har ofta varit med om saker som inget barn skulle behöva vara med om. Så ur den synvinkeln är alla barn speciella och gör sitt eget avtryck hos mig.
Men vissa barn får jag ont i själen av. Jag kan inte förutse vilka barn det är. Ibland bara händer det. Små barn, lite större barn, nästan vuxna barn. Nästan utan ordförråd, med tappade tänder och glipande gluggar, med pigga ögon, med ledsna ögon, med arga ögon, med frågande ögon, med rädda ögon, med glada ögon, gränslösa, med tjock försvarsmur, stillasittande, överalltomkringande, gängliga, knubbiga, normalbyggda. På något vis väcker de något i mig som får mig att bara vilja ta hem dem och försöka göra allt bra, försöka plåstra om och laga. Försöka radera allt det där outhärdligt outhärdliga som de upplevt och ibland fortfarande upplever. Men det går ju inte. Istället lär jag mig härbärgera, släppa på trycket och gråta ibland efter jobbiga samtal med dem, bita ihop i stunden och vara en vuxen att lita på, som orkar lyssna, som inte backar, som vågar finnas där i det svåra.
De är några stycken nu. Ibland tänker jag på dem som gestalter som har slagit följe med mitt socialarbetarjag. Ibland ser jag dem tydligare, ibland skymtar jag dem inte alls, ofta faller de nästan helt i glömska efter några år, men någon eller några gånger varje år väcks minnet av dem och jag undrar hur det går för dem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar