Så modiga barn

De barnen jag träffar. Så modiga. Om de får en vuxen som lyssnar och lite hjälp på vägen kan de på olika sätt uttrycka det våld de utsatts för. Och då skulle en kunna tro att de tycker det är lite jobbigt att träffa mig. För att vi pratar om jobbiga saker. Inte. De flesta blir till och med lite glada att se mig när vi passerat "lära-känna-varandra"-fasen. Och jag är kanske naiv, men jag inbillar mig att det inte bara har med fikat jag oftast bjuder på att göra. Utan på att barn, precis som vuxna, har ett behov av att få berätta om svåra saker, att få veta att de flesta känslor och reaktioner i samband med upplevelser av våld är helt normala, att få fundera över hur en kan göra om det händer igen och att få någon som bär alla detaljer utan att banga eller bli ledsen.