Så här inne på tredje barnet är jag rätt laidback och till och med steget före ibland (i jämförelse med hur jag förhöll mig till mycket när det gällde Stora Killen). Helt plötsligt en kväll sa Liten att hon ville sova i sitt rum (på nedervåningen, vi andra sover på övervåningen). Absolut sa jag! Förklarade för henne att det skulle vara svårt för oss att höra om hon ropade på oss, men det var inget problem. Mitt i natten vaknade jag av att jag låååångt, låååångt bort hörde en väldigt ledsen Liten. När jag hade flugit nedför trappen kom jag in i hennes rum och möttes av en oerhört ledsen Liten. Hon var sådär ledsen ni vet att hon hulkade av gråt och det tog en stund innan vi kunde somna om.
Helt säker på att hon nu inte ville sova mer i sitt rum frågade jag ändå nästa dag och hon ville sova där. När hon vaknade på natten gick hon enligt mina instruktioner fram till trappen och ropade. Sedan dess sover hon där. Känner sig stor förstås. Och jag stolt! Alla dessa steg på väg mot självständighet är härliga att följa!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar