Ibland orkar jag bara inte med all nöd i världen. Jag har värjt mig för alla artiklar om jordbävningen i Haiti. Jag vill inte, orkar inte se och läsa och ta in. Det blir för jobbigt. Men idag snubblade jag över en artikel om övergivna barn. Trehundra barn finns på det sjukhus som journalisten skriver om. Trehundra barn. I olika åldrar. En del med HIV. Som förlorat de människor som betyder mest i världen för dem. Trehundra barn som behöver någon som tar hand om dem. Och när jag läste den där artikeln så fick jag titta upp i taket en liten stund, spänna magmusklerna och dra ett djupt andetag. Jag ville inte bryta ihop. Jag ville inte låta maktlösheten ta överhanden. Men tanken på barnen gör ont. Tänk om jag skulle ringa till någon organisation och åka dit och ta hand om, försöka fixa, lappa och laga?
Det finns ju så många bra, barnlösa vuxna i världen. Kan inte någon ganska snabbt koppla ihop dem med dessa övergivna barn? Snälla. Så de slipper ligga där i förtvivlan och gråta efter värme, närhet och trygghet. Nu tänker jag fortsätta blunda och inte läsa, inte höra och inte se. För det gjorde precis så ont som jag visste det skulle göra.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar