En av de första förhandsbedömningarna jag gjorde när jag började som barnavårdsutredare i Lilla Staden gällde fyra killar som gick i mellanstadiet. De hade gjort det många barn gör - tagit sina bus lite väl långt. Vi träffade varje barn för sig tillsammans med sina vårdnadshavare. Jag minns så väl mötet med en av pojkarna. Han urskiljde sig från de andra. Han var hånfull och hård, ångrade sig inte och skämdes inte ett dugg och det oroade mig, för han var så liten ändå, både i åldern och även fysiskt. När jag drog ärendet i min grupp sa jag att den här killen kommer garanterat bli aktuell hos oss igen. Mycket riktigt. Efter några år var han aktuell igen. Och sedan hade vi kontakt med honom under många år. Ibland bodde han hos sin pappa, som var alkoholist och hade en nedsättande syn på kvinnor, ibland hos sin mamma som också hade det rörigt och inte riktigt förmådde sätta gränser. I perioder bodde pojken på behandlingshem.
Idag hade jag ett nybesök med en våldsutsatt kvinna. Hon hade träffat den som utövat våld mot henne när hon var 16 år, idag är hon 20. Jag brukar alltid vilja ha en bakgrund under första samtalet och efter någon kvart insåg jag att det är ju han, pojken jag träffade när han var 10 år, som är hennes före detta partner. Och då kände jag sådan sorg och frustration över vårt misslyckande. För det kostar så, både för den person vi inte lyckas sätta in rätt insatser till och de som finns runtomkring.
3 kommentarer:
Vad kunde ni gjort som hade kunnat undvika detta? Fanns det saker ni kunde gjort bättre?
Sent svar, men ändå. Jag tänker att vi många gånger sätter in insatser till föräldrarna, men inte lika ofta direkt till barnen. Vi tänker att om vi stöttar föräldrarna i deras föräldraroll så blir det bättre för barnen och det är ju helt korrekt. Fast jag tror att vi i större utsträckning skulle behöva rikta insatser direkt till barnen, inte när de blir tonåringar eller närmar sig tonåren och själva har ett riskbeteende utan innan det, när det är skolbarn. Hur kan en förhålla sig när en har föräldrar med den ena eller andra svårigheten? Hur blir det för dig? Hur önskar du att det skulle vara? Hur tänker du att det ska bli för dig framåt? Vi har den här och den här oron, vad tänker du om det? Vi vet att barn som lever i familjer där det här och det här förekommer ofta känner/tänker/tror att... Alltså att barn också får strategier att hantera sin vardag med de föräldrar de har och de situationer som uppstår. Det tror jag vi skulle kunna göra i större utsträckning. I alla fall på mitt socialkontor.
Skicka en kommentar