At the right place at the right time

Igår och idag har jag varit på en konferens där en forskargrupp presenterade sitt preliminära forskningsresultat för de verksamheter som deltagit i studien samt representanter för myndigheter och organisationer inom området (Rädda Barnen, Barnombudsmannen, Sveriges Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund, Socialstyrelsen m.fl). Studien ska utvärdera stödet till barn som upplever våld. Egentligen skulle en kollega på barnavårdssidan deltagit som representant från vår verksamhet, men hon var upptagen så jag blev tillfrågad att åka istället. I forskargruppen ingår en av mina gamla lärare från socionomutbildningen. Lektorn träffade också den amerikanska professorn som jag bjudit in när hon var i Sverige och blev intresserad av att utvärdera gruppverksamheten för barn som upplevt våld i hemmet. På måndag eftermiddag fick jag ett sms från henne där hon frågade om jag kunde tänka mig att informera om den gruppverksamhet jag "importerat" från USA. Jag tackade ja och fick femton minuter idag. Jag pratade om vad som hänt fram till idag, vad vi vet kommer hända framöver och så önskemål inför framtiden, bland annat att kunna sprida den här metoden i hela Sverige.

Och tänk, efter konferensens slut kommer ett antal personer fram och vill ha mitt visitkort för att de är intresserade av att delta i utbildning av "vår" metod. Och så kommer representanten för SKR fram och uppger att hon tycker att vår metod är mycket intressant och frågar hur vi ställer oss till ett samarbete med dem för att sprida vår metod på en nationell nivå. Därefter kommer representanten från SKL fram och frågar om vi har några tankar kring hur vi ska sprida vår metod och framför att hon mycket väl kan tänka sig att SKL också kan hjälpa oss sprida metoden på nationell nivå. Det är ju helt fantastiskt! Jag hoppas verkligen att någon av dem, eller allra helst båda två, kan hjälpa mig och mina kollegor sprida vår metod i Sverige, det vore så kul! Åh, vilka fantastiska dagar och vilket underbart arbete jag har!