Det finns folk i min omgivning, som gått in i väggen och blivit utbrända. Många beskriver i efterhand att det blivit ett högre och högre tempo och sedan helt plötsligt har det tagit stopp, ofta på ett ganska drastiskt sätt (svimmat, trillat ihop, brutit ihop och gråtit). Jag är bra på att säga nej. Jag har kommit på olika sätt att förhindra att jag får ett för högt tempo (tidsgränser för hur mycket sömn jag måste få, ha något som gör att jag m-å-s-t-e gå från kontoret, hobbys som gör att jag helt släpper alla andra tankar). Sedan tycker jag om att göra en massa saker så en del tycker att jag konstant har ett för högt tempo, men jag är nöjd med mitt tempo jag.
Men så har en väldigt förnuftig och i och för sig högpresterande, men ändå "grundad" person som står mig nära gått in i väggen och då har jag börjat fundera och tvivla, kanske det inte alls är så att jag skulle märka om jag tar in så mycket vatten att jag nästan sjunker? För visst har jag ibland känt att jag tar in lite vatten, men det har inte stört mig så mycket och jag har kunnat ösa ur det som går (det blir ju alltid en liten skvätt kvar i botten på båten hur mycket man än öser). Men jag hoppas att om jag inte själv ser att jag flyter omkring med ganska mycket vatten i båten så finns det någon annan som ser det - och som säger det. Frågan är ju bara om jag skulle lyssna på den människan...
4 kommentarer:
Om man skulle lyssna vet man ju inte förren man är "där" så att säga. Men skulle du börja sjunka så lovar jag att bogserar dig till land.
Kram Henna
Kloka funderingar.
Jag är också sådan att jag har ett högt tempo och många bollar i luften för jämnan.
Undrar som du, om jag skulle ta lärdom om någon hutade åt mig att ta det lugnare?
Tror inte det!
Det är väl det som är problemet? Att man bara kör och kör tills det är för sent. Och inte lyssnar på ngn för man vet ju alltid bäst eftersom man är så bra och kan så mycket och orkar så mycket och vill så mycket. Och vad vet hon eller han om mig egentligen? Det här fixar ju jag! Problemet med utbrändhet är ju att det tar oftast ganska lång tid att komma dit, utförbanan innan man brakar in i väggen är ju oftast lång. Det gör tyvärr också att rehabtiden är minst lika lång om inte dubbelt innan allt hunnit läka igen. Så lyssna mycket på dig själv syrran. Var rädd om dig och om det känns det minsta vått om fötterna, stanna upp och tänk om det bara är lite vatten på botten eller om det kommer ett helt hav på väg mot dig.
Och jag kommer också bogsera in dig till land om det behövs. När som helst.
Jag antar att med den oerhörda förmåga jag har att tänka att andra vet bättre än jag så kommer jag märka att jag tar in vatten ungefär när jag simmat två kilometer, fortfarande inte skådar land och är larvigt trött i hela kroppen...men då hoppas jag att jag har mod att hojta på Z och Henna...
Skicka en kommentar