Såg på ett avsnitt av "Uppdrag Granskning" via svt play där jag visste att en av mina lärare från socionomutbildningen var med. Jag hade egentligen ingen aning om vad det handlade om, men Bosse Edvardsson, som hade kurser i kritiskt tänkande och utredningsmetodik, sitter alltid på min ena axel när jag arbetar. Och på den andra sitter Janne Josefsson. Min vision är att jag alltid ska kunna bli ifrågasatt av dem i varenda ärende jag har och har haft och känna att jag kan stå för varenda beslut jag fattat, varenda samtal jag haft, varenda bedömning jag gjort.
Så jag förväntade mig inte något särskilt av programmet. Men det berörde mig något fruktansvärt. Jag SKÄMS verkligen över att jag har kollegor som brister så fullständigt i sin tjänsteutövning (med den lilla reservationen att jag nu skriver utifrån de uppgifter som framkom i programmet). Två barn placerades med tvång när de var 1 år samt ca. 3 månader i familjehem. I biologfamiljen fanns det bl.a. kriminalitet och våld. När mamman flyttar tar en ny socialtjänst över ärendet. De vill jobba för att barnen flyttar hem till biologmamman och hennes nya man (som btw är dömd för misshandel, bedrägeri och sexuellt utnyttjande, men soc tycker att han är "good enough"). De förstår att familjehemsföräldrarna är emot det och mörkar därför sin agenda. Vid ett umgänge med biologmamman placerar socialtjänsten om barnen till ett nytt familjehem med motiveringen att barnen far illa i sitt gamla familjehem där de vuxit upp. Utan att informera familjehemsföräldrarna först. Och framför allt - utan att informera barnen. Bara rycker dem ur det liv de känner, de personer som är viktigast för dem. Och trots kritik från Socialstyrelsen vidhåller både politiker och handläggare fortfarande att de gjorde rätt. Har de någonsin hört ordet barnperspektiv?!
I programmet finns filmsekvenser och ljudinspelningar från barnens umgänge med sina första familjehemsföräldrar, de som de ser som sin mamma och pappa. Barnen är så ledsna. De längtar så efter sin mamma och pappa. Och jag bara grät. Det känns som att något går sönder i mig. Det är ju små människor det handlar om! Med känslor och tankar och längtan och en egen vilja. Det är inga möbler! Det är ovärdigt att behandla barn på det sättet! Det är ovärdigt att arbeta på det här sättet. Och att vara familjehemsförälder i den situationen...de har ingenting att säga till om, kan inte driva en process mot socialtjänsten...vilken vanmakt!
Socialtjänsten i Marks kommun: You suck!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar