Jag älskar mitt jobb. Och är verkligen engagerad. Men det verkar som att även jag har ett stopp när det gäller hur många berättelser om våld jag kan härbärgera innan det rinner över. Plötsligt tar det bara stopp. Det behöver inte vara något särskilt, ingen särskild berättelse med grovt våld eller så, nej, jag blir bara så ledsen över vad de våldsutövande männen gör mot kvinnorna och vad de tvingar barnen att uppleva och försöka hantera så gott det går utifrån den ofattbara lojalitet de har mot sina föräldrar.
Så blev det häromveckan. Då tog jag en lång promenad hem och grät en skvätt över alla dessa barn som ser sina pappor kasta mamma i golvet, spotta på mamma, hoppa på mamma, som hör sina pappor kalla mamma för psykiskt störd, hora, idiot och alla möjliga andra verbala kränkningar.
Och jag grät en skvätt över alla dessa kvinnor som alltid ser sig om när de är ute, som aldrig vågar släppa mobilen ur sikte för att de vet vad som händer om de missar ett samtal, alla dessa kvinnor som går omkring i sitt hus nu inför jul och är rädda och oroliga, alla dessa kvinnor som blir dragna i håret, våldtagna och hotade. Alla dessa kvinnor som ständigt får höra att de kommer skickas tillbaka till sitt hemland om de berättar för någon vad de blir utsatt för, eller som får höra att de kommer bli dödade, eller ansvariga för att mannen tar sitt liv.
Och jag grät en skvätt över alla dessa män som inte kan hantera känslor av maktlöshet och förtvivlan på något annat sätt än att slå, kränka, hota, sparka, spotta, skrika, slå sönder och kontrollera. Det är bara så sorgligt alltihop. I berättelser om våld finns det verkligen ingen vinnare.
Så nu ska jag verkligen vila mina öron och min själ från allt våld under några veckor. Det ska bli skönt. Och jag vet att när jag börjar igen så är jag redo att ta emot nya berättelser om våld. Och lyssna och försöka stötta så gott det går.
6 kommentarer:
Vad sjutton säger du till de kvinnorna? Lyssna kan man säkert göra, men vad säger man för att inge nån sorts styrka och mod? Och händer det att vissa lyckas samla så mycket mod att de tar sig loss?
Jag förstår precis vad du menar. Jag träffar också på en massa elände och måste gråta ibland. Jag tror att det är bra att gråta men ibland är det precis som du säger att man behöver vara ledig. När man träffar på mycket elände tror jag också att man måste tänka sig lite för ibland på vad man gör av fritiden så att man verkligen "tankar". Jättekram
Fantastiskt att du finns! Att du har dom öron du har? Att du är ett hjärta ... för dom som behöver.
Tnungt!
Hoppas på skön vila för din skull.
God Jul.
Tungt, heter det...:)
Miss Gillette: Tja, det beror ju på vem som sitter framför mig såklart. Men min utgångspunkt är att alla människor har rätt att leva ett liv utan hot och våld. Så tar jag det därifrån. De som inte lämnat behöver liksom göra en för- och nackdelar-lista eftersom ångesten för att lämna och medkänslan med den våldsutövande mannen ofta är så stor. Och det är en lång process, som kan bestå av att lämna många gånger innan det blir den sista.
Och många av dem jag träffar har faktiskt redan lämnat, men behöver hjälp med de själsliga ärr som våldet skapar.
KaosJenny: Ja, jag kommer ihåg att i början av min yrkesbanan som socionom hade jag det där med professionellt förhållningssätt i bakhuvudet hela tiden eftersom jag hört det på universitetet så många gånger. Men en av mina handledare sa till mig: "Att jobba med socialt arbete kommer alltid innebära en personlig smärta". Och det har verkligen hjälpt mig att förstå att ett professionellt förhållningssätt INTE betyder att man alltid måste stänga kontoret och lämna jobbet kvar där. Utan att vissa saker dröjer sig kvar och att det är okej. I alla fall till en viss gräns, går det för lång tid och det inte mattas av tar jag upp det i handledning med kollegorna för att bli av med det.
Och för mig är det också så viktigt att prioritera vad jag ska göra på fritiden. Att sy, sjunga, göra smycken är saker som är terapi för mig. Då kan jag inte koncentrera mig på något annat utan får rensa hjärnan, lite som meditation.
Mrs S och Mångmamma: Tack! Och stavfel är helt okej så här sent på året vettu ; )
Skicka en kommentar