Så här på själva nyårsafton...

...vaknade vi med en innetemperatur på tolv grader. Fy för bövelen vad kallt! Verkar som att pannan inte får tillräckligt med ström. Inte överdrivet många elektriker som arbetar på nyårsafton i Lilla Staden. Ingen faktiskt. Sista försöket på egen hand blir att byta proppar trots att det ser ut som att ingen gått. I början av året säkrade vi upp från sexton till tjugo ampere för att undvika detta problem, men det hjälpte tyvärr inte. Våra gäster valde att inte komma och det förstår jag för jag vill själv inte vara här. Om det inte blir bättre kommer vi fly fältet. Det lär ju inte frysa sönder något med en innetemperatur på tolv grader. Och inte jobbar det någon elektriker imorgon eller på lördag eller på söndag heller. Och gå omkring i tolv grader i flera dygn det orkar varken jag eller kidsen.

Var nästan helt säker

För ett år sedan var det för tidigt för graviditetstest, men jag var nästan helt säker på att jag var gravid. Jag var nämligen helt galet sugen på lakrits-godis! Graviditet nummer två var det pingvin-godisar, sådana som köptes på taxfree förr i tiden som jag var beroende av. Åt hur många som helst i början av den graviditeten! Och för ett år sedan var jag helt beroende av Dragster supersalta. Hade alltid en oöppnad påse hemma. Så jag var nästan helt säker. Men inte riktigt. Fast en vecka senare fick jag veta. Och nu ligger det som för ett år sedan bara var några få celler uppe i vår säng och sover sött; en helt perfekt underbar liten människa. Är inte det ett mirakel så säg.

Så här dagen innan nyårsafton...

...har vi det lika varmt inne som det var på midsommarafton ute. Hutter, hutter och frys! Men nu har vi eldat upp oss till 16 grader så det är på rätt väg. Ute har det gått från -27 till -22 så ute-temperaturen arbetar med oss!

Jag kan inte sjunga

Stora killen fick Band Hero av tomten. Nu kan alla i familjen utom Liten vara med och spela eller sjunga. Igår var det jag, Stora killen och Sportfiskaren som rev av några låtar. Jag tycker jag sjunger ganska bra. Jag menar, jag blev ju accepterad i Kammarkören och det är ju inte någon omusikalisk människa som leder den, så lite krav har maestro på oss körsångare.

Men. Enligt Band Hero sjunger jag verkligen inte bra alls. De som spelar instrument klarar sin uppgift till 80% och uppåt - jag ligger mellan 60-75%. Inte bra. Inte ens Michael Jacksons "Beat it" kunde jag sjunga speciellt bra. Jag började kaxigt och tog "hard" på svårighet. Då blev bandet avbrutet eftersom jag sjöng så dåligt... Helt osannolikt för hur många gånger har jag inte sjungit "Beat it" under tonårstiden?! En skvadriljon gånger eller så. Jag KAN "Beat it"! Trodde jag...

Ja, så mitt sång-självförtroende har dalat rejält de senaste dagarna. Men roligaste kommentaren var ändå när Stora killen, efter att jag hade sjungit halva Linkin' Park-låten, säger:
- Men MAAAMMAAA, det är ingen MUSIKAL det här vet du!

Vinterland

Vi har haft en härlig stund i pulkabacken idag. Märkte hur många vi är i familjen; Stora killen ville ha med en kompis och helt plötsligt är två bilar en nödvändighet! Som alltid dock orolig att Liten ska frysa, men efter en stunds vakenhet återgick hon till att sova gott i vagnen under snötyngda granar. All denna snö påminner om barndomens vita vintrar med mycket snö som blev till grottor och skyddsvärn när vi hade snöbollskrig vid vändplatsen. Härligt att mina kids också får vita vintrar att vältra sig i.

Ovan

Den sjunde januari ska min examinationsuppgift vara inskickad till min opponent. Hon är före detta kvinnofridssamordnare på länsstyrelsen, vilket ger mig prestationsångest samtidigt som jag ser fram emot användbar kritik.

Högst fem sidor, ett och ett halvt radavstånd - en utmaning för mig som har svårt att begränsa mig. Så var det på socionomutbildningen, när jag skrev barnavårdsutredningar och även nu när jag skriver projektansökningar. Jag skriver, stryker, stryker och stryker, ber om hjälp och stryker lite mer...ofta med ett inre motstånd för jag tycker allt jag skrivit är viktigt.

I alla fall. Idag tog jag på allvar tag i uppgiften; tog fram kurslitteraturen, skrev, lade in källhänvisningar, försökte få ett bra språk och skalade bort överflödiga ord. Tre sidor är nu skrivna och skelettet har fått lite kött på benen även om det återstår en del innan uppgiften är färdig. Det är roligt, men ovant. Det krävs ganska lite hjärngymnastik att vara ledig med tre kids så att skriva en examinationsuppgift värd sju poäng är användning av hjärnan på en nivå jag inte är van vid. Nu sitter jag här helt trött i huvudet efter bara två timmars studier!

Jobbiga titlar

Tänk vad besvärligt att folk ska skriva bra böcker med besvärliga titlar! Det är inte speciellt ofta jag säger könsord, men ibland måste jag. Som när jag skulle fråga efter boken "Bitterfittan"på biblioteket för några år sedan. Eller nu när jag skulle ge bort boken "Kukbruk" till Stora killen. Stod där på Akademibokhandeln och försökte förklara vilken bok jag ville ha, men jag hade glömt vad författaren hette så det var bara att haspla ur sig titeln. Tack och lov så såg både bibliotekarien och affärsbiträdet helt ogenerade ut av könsords-titlarna och visade mig rätt!

Älskar tv-spel

Jag älskar tv-spel! Jag kommer ihåg i min ungdom när jag umgicks mycket med Glada tjejen. Vi spelade Super Mario Bros i hur många timmar som helst! Sedan övergick det till "skjuta-spel" ett tag. När Stora killen var liten spelade först jag och han tittade på, sedan spelade vi tillsammans och sedan spelade han själv och behövde bara hjälp då och då. Allt från Spyro till Harry Potter och jag och Sportfiskaren spelade Tomb Raider och det där zombiespelet jag inte kommer ihåg namnet på. Sedan blev Lillkillen tillräckligt stor för att vilja prova och vi spelar Lego Star Wars tillsammans nästan varje dag även om han kan spela helt själv nuförtiden. Av Tomten fick jag Tomb Raider Legend och det satte jag mig och spelade igår tillsammans med Sportfiskaren. Stora killen satt intresserat och kollade på och mot slutet hjälpte han oss med en uppgift.

I en nästan en timme höll vi på med en uppgift. Vi klurade och tänkte, gjorde si och gjorde så. Till slut lyckades vi fundera ut hur vi skulle göra. Men som sagt, det tog nästan en timme.

Jag har således inga svårigheter att förstå grabbarna när de fastnar i spel och tycker jag är tråkig som vill begränsa deras spelande eller avbryta dem mitt i för att vi ska äta eller så. För jag kan ju själv sitta i flera timmar och spela. Å andra sidan tycker jag att de behöver gränser för sitt tv-spelande. Men det är väl den vuxnes previlegium; att inte ha några begränsningar för sitt tv-spelande. Och en förälders ansvar; att begränsa barnens tv-spelande så att de ägnar sig åt andra saker också.

Midnatt råder

Snart i alla fall. Och den här julaftonen får jag inte avsluta med midnattsmässa, men jag och mina fina ungar var på gudstjänst i förmiddags och då fick jag sjunga min favorit-jul-psalm 122. Härligt, härligt!

Sedan dess har dagen bara rullat på. Jag har haft en härlig julafton med god mat, fin tomte och härliga människor. Och en massa julklappar. Tomten delade bara ut två julklappar var till kidsen och en var till oss vuxna. Detta så att tomten inte skulle behöva vara borta hela julaftonen från sin familj. Och kidsen var så nöjda med sina två paket att det kändes helt onödigt att dela ut resten. Det var ett berg med julklappar under granen.

En liten stund gjorde den synen mig nästan äcklad. Vilket överflöd! Och så finns det barn som bara förknippar julen med ångest för att föräldrarna dricker, missbrukar droger, för att pappa slår mamma, för att barnet självt blir slaget eller för att barnet blir utsatt för övergrepp, gång på gång. Barn som lever i flykt, både i vårt land och utomlands. Barn som svälter till döds. Vad skulle det gjort för skillnad om jag istället lagt alla julklappspengar på att stödja olika projekt som försöker förbättra barns levnadsvillkor? Varför tänker jag varje år att jag bara borde köpa julklappar som går till välgörande ändamål, men aldrig gör det? Kanske nästa jul?

Stora killen fick Band Hero och nu har vi sjungit och spelat till dess att svärfar bad oss sluta för att "det är omöjligt att sova när ni spelar". Hmpf! Vi som sjunger och spelar så bra?! Nu är det bara vi två vakna. Vi sitter här vid varsin dator och grejar. Det är dags för oss att sova, men det känns så skönt att få ut så mycket som möjligt av julaftonen. Stora killen kommer nog lyssna på ljudbok på sin nya cd-spelare. Jag kommer fundera på vad jag ska köpa på Make Up Store för de presentkort jag fick av Båtsman. Det har varit en fin julafton. Jag är nöjd. Lyckokänslan sprider sig i min kropp. Den där stilla, rogivande känslan som kommer när allt känns bra, när allt känns gott; vetskapen om de två små och Sportfiskaren som sover däruppe, ljudet av fina Stora killens klickande och knattrande framför datorn, glädjen över den snövita julen. Det ger eko inåt och fyller mig med tacksamhet över det jag har. Och med den känslan går jag och lägger mig. Jag har haft en God Jul.

Santa's on his way!

Strax efter ett. Allt är färdigt. Snart kommer tomten nedför skorstenen och lägger klappar i julstrumporna. Vardagsrummet är fint, juligt, godiset och nötterna är på plats när barnen kommer ned imorgon för att kolla sin julstrumpa och därefter julklappsjakten. Penntrollet bör dock gå och lägga sig för att inte se alltför panda-aktig ut runt ögonen imorgon.

Tack Försäkringskassan!

Så här dagen före julafton har jag faktiskt inhandlat alla julklappar och dessutom slagit in dem. Men det är ju ändå trevligt att få lite pengar på kontot. Men det fick inte jag idag. Så jag gick in på försäkringskassan och kollade och såg att jag hade tagit ut pengar från augusti till och med oktober. Men jag fick ju pengar i november? Väntade till klockan blev åtta och ringde kundtjänst, som upplyste mig om att pengarna som betalades ut i november var för perioden 20-31 oktober. Jag tyckte ju att det var lite pengar som kom i november, men tänkte att det är klart att jag inte ska ha så bra betalt för att vara ledig hela dagarna...

I alla fall så frågade jag om jag således inte hade lagt in begäran om föräldrapenning efter det och det hade jag ju inte.
- Det här blev inte så bra för dig va'? Sa kvinnan på Fk medlidsamt.
- Nej, inte direkt.
- Men du, jag är ensam här nu och om du fyller i en begäran under dagen så lovar jag att hålla utkik efter den. Du kommer inte få några pengar idag, men i alla fall så att du hinner betala räkningarna i tid. Och glöm inte att logga ut dig för det är först då som jag får din begäran.
- Ok, jag fixar det på en gång!

Jag fyllde i den (ända till slutet av mars då jag ska börja jobba igen) och loggade ut. Två minuter senare gick jag in igen och då hade kvinnan på Fk behandlat och godkänt min begäran! Så himla snällt! Det kallar jag service!

Så nu tänker jag maila Fk och tacka för hjälpen och jag hoppas verkligen att de kan se vem det var som hjälpte mig så hon får beröm!

Det finns hopp!

Ända sedan jag var liten har jag älskat nagellack. När jag var tio fick jag börja spara ut naglarna och sedan dess har jag haft långa naglar. Nästan aldrig går jag utan nagellack. Jag föddes med en fantastisk kvalité på naglarna; de är hårda, flisar sig sällan och går inte av så lätt. Jag får ofta komplimanger för mina naglar av okända när jag till exempel betalar i en affär eller så. Många frågar om det är mina riktiga naglar och om de får känna på dem. Eftersom jag oftast har fina, lackade, långa naglar så har det nästan blivit mitt signum.

Det finns dock undantag och det är när jag ammar (eller om det är efter graviditeten, jag vet inte vad som är orsaken) men de flisar sig i kanterna, bryts av lätt och blir allmänt trista. Så under hösten har jag gått utan nagellack nästan hela tiden och naglarna har endera haft olika längd eller varit kortklippta. Men nu skönjer jag ett ljus i tunneln! Just nu är det tumnageln på höger hand som har en ojämn form eftersom den gick sönder på ena sidan, men annars börjar naglarna återgå till sitt normala, tåliga tillstånd. Jag tror till och med att jag tycker de börjar bli så fina och långa att jag tänker lacka dem ikväll så att det blir julfina! Ja, det ska jag faktiskt! Ska kika i min lilla nagellackslåda och välja en passande nyans!

Granen står så grön och grann i stugan

Så är årets gran påklädd och klar. Det tog halva dagen för mig och Lillkillen att klä granen, men efter ett antal olika pauser blev den så färdig. Konstigt nog ville varken Stora eller Lilla killen lägga julklapparna, som har sin tillfälliga vistelse under vardagsrumsbordet, under granen! Som jag minns det var det ett ypperligt tillfälle att legalt få klämma, känna, skaka och fantisera om julklapparna?! Nåväl, julklapparna får sova under vardagsrumsbordet även i natt för nu ska jag gå och lägga mig.

I mina öron ljuder det fantastiska framförandet av "Den heliga staden" som min fantastiska kör sjöng under årets julkonsert. Det var härligt att få se mina kör-kollegor om än lite vemodigt att inte vara med och sjunga. Jag och Liten njöt i stora drag av konserten!

Happy ending!

De borttappade julklapparna är återfunna! Vi hade parkerat dem på marken framför ett av torgstånden och där lät vi dem stå kvar. Tack och lov uppmärksammade en av försäljarna detta och tillvaratog påsarna. Ja, han vaktade dem noga. Så noga att Sportfiskarens kollega hade lite svårt att få ut dem trots att Sportfiskaren gett honom en beskrivning av vilka påsar det var och deras innehåll. Men imorgon kommer de borttappade påsarna till Sportfiskarens kontor och då återstår att se om allt innehåll finns kvar!

Lite svinn får man räkna med

Barnvagn, Liten, en liten fylld påse, en stor fylld påse, en, två, tre, fyra, fem leksaker och julgran var tydligen för mycket att hålla koll på. Första halvlekens julklappar hade Sportfiskaren lagt i tryggt förvar i bilen, men andra halvlekens halva mängd julklappar försvann någonstans längs vägen. Kanske, kanske, kanske att vi glömde dem i sista affären innan julgranen. Får ringa när de öppnar imorgon.

Men alla inköpta och till hemmet transporterade julklappar är nu inslagna. Skönt!

Har sonat sitt brott, men...

En lärare i 60-årsåldern dömdes 2005 till ett års fängelse för sexuellt utnyttjande av en 14-årig elev. En bekant till mannen anställde honom för två år sedan som "allt-i-allo och handledare för en resursgrupp med utåtagerande barn i årskurs 8-9". Bekantingen, som för övrigt är rektor, har inte informerat barnens föräldrar om mannens bakgrund eftersom han inte anser att den är relevant.

Hmmm...han har ju suttit av sitt straff och är således en fri man, men nog hade jag velat veta om hans bakgrund om han undervisade någon av mina kids. Faktiskt.

Och där ljuset är...

...där är jul, där är jul!

I soffan sitter ett trött penntroll. Trött, men mycket nöjt penntroll. Hela huset skiner och luktar såpa och är fullt av tomtar, änglar, julkulor, juleljus och så julkrubban med det lilla barnet förstås. Verkligen inte att förglömma!

Det lilla nyfödda barnet vars strålglans når genom tid och rum ända till mig, till mitt hjärta. Och äntligen har julfriden kommit till mitt hus! Välkommen!

Städpatrullen har anlänt!

Idag ska här julstädas! Frukosten är nyligen intagen så jag står mig ett tag. Bärsjalen är redan knuten så det bara är att stoppa i Liten när hon tröttnar på att ligga på sin madrass. Dammtrasan och skurhinken är i ordning. Ska sätta på lite julmusik och sedan är det bara att tuta och köra till dess att bokhyllor, fönsterbrädor och alla andra ytor är blänkande rena! Så småningom får jag hjälp av min kollega och vår lille assistent, men än så länge sussar de sött tillsammans. Ser fram emot eftermiddagens julpyntande, julgransinköp och julklapps-inslagning!

Min nya kompis

Min gamla mobil har efter lång (?) och trogen tjänst fått gå i pension. Jag har stått ut över ett halvår med en STOR spricka på displayen och telefonens oerhört irriterande vana att stänga av sig lite närsomhelst. Numer är jag ju student och därmed har jag studentrabatt på en massa olika saker, bland annat mobil. Dock kommer jag ju snart sluta vara student så idag tog jag tillfället i akt och fixade en ny billig telefon med ett billigt abonnemang. Nu ska jag fortsätta leka med min nya fina kompis!

Kärlek är...

...att komma upp på morgonen och ha en färdig, härligt varm brasa att värma sig vid!

Om jag fick bestämma...

...skulle ingen i mitt hushåll tycka att det kändes okej att gå omkring i så här trasiga strumpor.

Sommardesserter

I somras var jag och Sportfiskaren på ett ställe som heter Högbo bruk. Vi åt mat men framför allt avnjöt jag deras dessertbuffé. Små söta fat med himmelska smaker. Kan rekommendera detta varmt om du någon gång är i Gävle eller däromkring!

Nu har det kommit!

Paketet är här! Ända från Tyskland till Lilla Staden. Och på julafton når den sin verklige mottagare och det ska bli så spännande att se om h*n tycker om presenten!

Beroende!

Jag har utvecklat ett pepparkaksberoende! Jag ÄLSKAR pepparkakor. Jag tar fram stora lådan. Häller upp ett glas saft. Tar en klunk saft och en hel pepparkaka och låter den smälta i munnen. Det är SÅ gott! Jag skulle kunna äta en burk om dagen på det här sättet! Undrar om det får några fysiologiska konsekvenser?

Han sa i alla fall grattis!

Lillkillen skulle ringa och gratta farfar idag. Lillkillen har uppfattat att farfar inte hör så bra.

Farfar: Hallå?
Lillkillen: Grattis.
F: Hallå?
L: G-R-A-T-T-I-S!!!!!!!!!!!!!
F (skrockar): Tack Lillkillen! Ska du inte sjunga för mig?
L: Nej. N-E-J!!!!!!!!

Vi komma, vi komma från pepparkakeland

Sportfiskaren är en hejare på pepparkakshus. Som tur är. För jag tycker det verkar svårt, tidskrävande och trist att göra pepparkakshus. Så jag gör inga, men är glad att Sportfiskaren åtar sig uppdraget, annars hade Stora killen inte fått göra några pepparkakshus under sin barndom. Sekunden efter att han och Sportfiskaren färdigställt pepparkakshusen genom åren flyttade diverse legogubbar och andra gubbar in...Nu är han för stor för att vara med (tycker han i alla fall), men i år hade Sportfiskaren fått Lillkillen medkreatör av årets pepparkakshus. Fint som busen tycker jag. Och nu är ljuset inkopplat också så det är ännu finare än på fotot.

Tack för maten den var god!

Sedan jag träffade Sportfiskaren bjuder mamma och pappa oss på julbord varje år. Det är himla mysigt. Vi var tre i familjen när vi började denna tradition - nu är vi fem. Varje år bokar pappa in oss på ett nytt ställe och vid det här laget har vi täckt in hela landskapet. I år var det ett trevligt dessertbord med en fantastisk ris á la Malta. Liten hade på sig en superfin klänning med matchande hårband. Jag bara ä-l-s-k-a-r att ha en dotter att sätta fina små klänningar på!

Får nog ringa Tanja

Jag handlade ju på internet för ett tag sedan och fick ett mail på tyska som svar. Tack vare er kära läsare fick jag mailet översatt till svenska. Nu undrar jag hur det går för min vara; är den på väg till mig eller inte? Så jag använde användarnamnet och lösenordet och gick in på den medskickade länken. Och finner, dock inte till min förvåning, att även den sidan är på tyska. Min vara är "freigegeben". Sportfiskaren tror det betyder att min vara har tagit sig friheter. Jag är inte säker på att den översättningen stämmer. I vilket fall, de lovade leverans innan jul och har varan inte kommit till veckan får jag nog ringa Tanja alternativt åka dit och smälla henne på fingrarna...

Färdig!

Nu är alla julkorten färdiga! Men vad folk flyttar hit och dit! Än bor de här och än bor de där! Men med hjälp av ratsit.se har jag lokaliserat alla nygifta och ny-flyttade människor! You can move but you can't hide! Imorgon åker de ned i postens fina julkortspåse för vidare transport ut i världen.

Gräsänkans fredagslogistik

Sportfiskaren är på julfest och kommer hem sent och jag är således ensam med mina tre juveler. Liten tycker att det är bäst om hon sitter fast på mig framåt sena eftermiddagen så det gäller att se till att allt fungerar smidigt. Således förbereddes middagen redan vid 15:00 när Liten sov sin sedvanliga halvtimme. Fredagsmys innebar idag hemgjorda hamburgare med klyftpotatis. Maten lagades när Liten sov sitt sista sovpass. Jag han duka fram, tända ljusen, lägga upp åt Lillkillen och göra i ordning min hamburgare och slå ned min lilla rumpa på stolen en halv minut när Liten slog upp sina bruna ögon och högljutt deklarerade att hon var vaken. Tack och lov fann hon sig i att sitta i mitt knä och titta på brorsorna medan jag åt upp. Nu har hon för ovanlighetens skull varit mycket nöjd med att ligga på sin lilla madrass efter det att hon fått sin middag medan jag plockat undan all mat i kylskåp alternativt sophink samt plockat ur diskmaskinen och ställt ned porslinet och övriga köksredskap som använts i samband med middagen. Jag har hunnit torka av arbetsytor, spishäll och köksbord samt serverat grabbarna chips och ostbågar framför tv:n respektive datorn. Ja, jag hinner ju till och med skriva detta blogg-inlägg och fortfarande ligger Liten nöjd och tittar upp i vårt vitmålade trätak.

Nu tar nästa pass vid där jag ska lägga Liten, vilket tar ungefär 45 minuter. Under tiden ska Lillkillen kolla på "Ringaren från Notre Dame" (den borde räcka hela Litens läggtid även om det tar lite längre tid än vanligt) och Stora killen chattar, fb:ar och spotify:ar. Det är bara att hålla tummarna för att allt fungerar och att de inte blir ovänner. Konflikthärden brukar bli att Stora killen sjunger högt till låtarna han lyssnar på och det är ganska jobbigt att lyssna på, speciellt om man försöker se en film med svenskt tal...

När Liten så somnat är det dags för Idol, som bara jag vill se egentligen, men eftersom Lillkillen somnade en ganska lång stund under eftermiddagen (tror Fru C:s mellankille körde slut på honom på Öppna Förskolan förut) är han ganska pigg och vill nog inte gå och lägga sig vid 20:00 som vanligt. Och musik tycker han ju om. Och chips och ostbågar så jag tror nog att vi hinner få lite gemensamt mys tack vare min utomordentligt väl genomtänkta logik!

Fredlig inramning

Jaha. Idag ska då Barack Obama få ta emot Nobels fredspris. Och i Oslo finns nu stridsvagnshinder runt byggnaden, kravallstaket, militär radar, igensvetsade gatubrunnslock, ett hundratal secret-service-personal, mobila avskjutningsramper och krypskyttar på taken. Känns verkligen som rätt inramning av det fredliga priset.

För övrigt tycker jag det suger att en representant för ett land som driver ett krig får Nobels fredspris. Bu!

Dagens i-landsproblem

Det finns två flaskor Cillit Bang; en med lila huvud och en med grönt. Den med lila var bäst i test stod det så jag bytte från grön till lila. Väl hemkommen visar det sig att den lila flaskan beter sig på samma irriterande sätt som hällrengöringsmedlet. De envisas med att liksom kasta upp rengöringsvätskan i små pölar. Den gröna Cillit Bangen spred ut rengöringsvätskan genom en fin liten dusch, det uppskattade jag. Men de här uppstötningarna uppskattar jag i-n-t-e. Faktum är att jag o-uppskattar dem så mycket att jag nog måste maila till företaget och be dem fixa en fin liten dusch istället för en ful pöl.

Ta ingen skit!

Har precis kommit in efter en powerwalk. Passerade närlivsbutiken och såg på löpet att Elin Woods har flyttat ifrån sin make. Jag kan väl inte påstå att det är världens mest pålitliga tidning, men jag hoppas verkligen att det är så. Gör inte som Hillary Clinton som bara log sig igenom sin makes otrohetsaffärer och stod vid hans sida ändå fast han hade betett sig som ett svin och med all önskvärd tydlighet visat henne (och hela världen) att han inte hade någon som helst respekt för deras relation. Hoppas Elin Woods verkligen har tagit sitt pick och pack och dragit så kan Tiger stå där med skammen, för skammen är hans, inte hennes. Nej, lyssna på det uttryck din namne, Elin (Ek), myntade och ta ingen skit!

Tjänat mer pengar!

Min foundation är på väg att ta slut. Kollade i butik; 219 spänn. Vann nyss en auktion på Tradera där jag bara behövde betala 93 kronor för den! Love Tradera!

Rabatt-drottningen

Så här i föräldrapenningtider försöker jag vara ekonomisk och lyckas ganska bra om jag får säga det själv. Slutsumman innan alla rabatter dragits; 443 kronor. Efter att alla rabatter dragits; 374 kronor. Det ni!

Arga ordföranden

Jag är med i en förening. Föreningens ordförande skickar då och då mail om information utöver den som finns på föreningens hemsida. Många gånger har mailen en ganska trist ton. Gnällig rent ut sagt. Det är ganska trist att läsa dem faktiskt. Nu senast tyckte ordföranden att medlemmarna skulle stötta föreningen genom att köpa en produkt föreningen säljer. Tja, det kanske jag borde, men ett surt gnäll-mail får mig inte att direkt skutta dit och köpa! Nej, då reagerar jag ganska barnsligt och bara raderar mailet och tänker igen att jag inte tänker fortsätta vara medlem i den föreningen 2010. Sluta skicka gnäll-mail till mig!

Och idag...

...är jag extra tacksam över att leva i ett land där jag vet att jag kan ge mina barn mat och tak över huvudet. Jag orkar inte ens tänka på hur det är att vara förälder, älska sina barn sådär mycket som alla föräldrar (nästan) gör, och se dem gå hungriga, frusna och oskyddade.

När fyraåringen börjar sina meningar med:

- Jag antar att...
- Faktum är...
- Hm! Besynnerligt! Vet du mamma...

Så vet jag inte om jag ska bli stolt över att han faktiskt använder dessa uttryck korrekt eller nervös över att han låter lillgammal (vilket är ganska sött).

Det gäller att planera!

Jag är så nöjd med att jag nuförtiden kan äta julbord på ett bra sätt; njuta av all god mat utan att bli illamående! Först gäller det att kolla in vad som bjuds och inte glömma att kolla in efterrättsutbudet på en gång! Finns det många kex, dessertostar, bakverk, godis och ris á la Malta prioriterar jag detta framför själva maten. Oftast avslutas alla julbord med en clementin. Det känns fräscht, smakar gott och då kan jag också inbilla mig att jag ätit ganska nyttigt...

Idag åt jag julbord med mina kära kollegor. Det smakade mycket gott och jag njöt av vuxen-sällskapet (inga barn med). Men att jag lärt mig äta så att jag inte blir illamående innebär inte att jag lärt mig äta så att jag inte blir proppmätt. Så när jag förut lade Liten somnade jag ifrån min ljudbok och sov gott i nästan en timme. Är trots detta fortfarande lite trött. Och dessutom börjar jag bli hungrig igen. Ska nog värma en lussebulle tror jag.

Va'?

Jag handlar ofta på internet. Praktiskt tycker jag och utbudet är större än i Lilla Staden. Häromdagen handlade jag i en ny butik och jag vet att jag fyllde i att jag bodde i Sverige. Som svar kom detta:

"Guten Tag Bina,

vielen Dank für Ihren Auftrag, für den Sie eine separate Auftragsbestätigung erhalten.

Sobald Sie die Auftragsbestätigung erhalten haben, können Sie über einen persönlichen Login auf unserer Website jederzeit sehen, wo in unserer Produktion sich Ihr Produkt befindet.

Ob es gerade gebunden, gedruckt, verleimt oder getrocknet wird, können Sie genau sehen und uns auf die Finger klopfen, wenn es Ihnen zu lange dauert :)."

Och så fortsatte mailet med lika många rader till och avslutades med vänliga hälsningar från Tanja. Ja, tack Tanja, men jag förstod knappt ett dyft av det som stod i mailet. Jag fick ett lösenord och användarnamn, så mycket förstod jag. Men resten är för mig obegripligt. Vad tror de?! Att tyska är ett världsspråk?!

Och till min stora glädje...

...upptäckte jag idag när jag tog fram mitt jul-kollegieblock att antalet julkort som ska skickas i år har minskat med nästan femtio procent från förra året! I mitt jul-kollegieblock, som förvaras i adventlådan, dokumenteras inkomna och skickade julkort samt vem som gjorde vad till julbordet (vi har knytis). När det gäller julkorten dokumenteras vilka som skickade "vanliga" julkort och vilka som skickade julkort med foton och naturligtvis även vilka vi skickade "vanliga" respektive foto-julkort till. Lillkillen har upptäckt hur kul det är att stämpla saker så i år tror jag att det är läge att köpa stämpeldyna och stämplar så kan han få tillverka julkorten.

Selektiv hörsel...

...måste väl vara när Stora killen, som sitter framför datorn med musik i lurarna, inte hör när man ganska högt på en meters avstånd hojtar "Stora killen!" ett antal gånger, men hör läskeflaskans "pfsst" när korken öppnas i köket och blixtsnabbt hojtar från tv-rummet in i köket "Jag vill också ha läsk!". Eller?

Fattar ingenting!

För övrigt ställer jag mig helt frågande till Schweiz resultat i folkomröstningen om minaritets-förbudet. Trodde aldrig att det skulle gå igenom! Helt osannolikt! Ett sådant förbud hör inte hemma i ett demokratiskt samhälle. I FN:s deklaration om mänskliga rättigheter, artikel 18, står att varje människa har rätt till religionsfrihet. I det borde det ingå att få upprätta den lokal man vill för att kunna utöva sin tro. En schweizare jag hörde på radion menade dock att muslimer fick utöva sin tro, men att uppbyggande av minareter innebar en politisk yttring av islam.

Time after time

Suck! I helgen passade Stora killen en tid av minst fem uppgjorda och det var för att han visste att han inte skulle få gå ut mer. Så nu får han vara hemma idag och imorgon efter skolan. Kompisarna får såklart gärna följa med (vilket de gjort och därför sitter jag här i fåtöljen och undrar hur länge jag orkar lyssna på Guitar Hero, har stått ut i två timmar nu).

Men det är ju aldrig hans fel att han inte kommer i tid. Nej, o, nej! Är det inte klockan på mobilen som går fel, så var det larmet som inte ringde i tid eller kompisens föräldrar som glömde säga till honom, yada, yada, yada. Han ljuger med samma påhittighet och trovärdighet som missbrukare som ska förklara positiva urinprover!

Hur jag ska få honom att respektera tiderna vet jag inte, men eftersom tjat inte funkar och inte heller böner så blir det tyvärr bestraffning som återstår. Vi får väl se om det fungerar...

Närvara med min frånvaro

Just nu är jag som sagt ganska pinsam tycker Stora killen. Igår ville han fråga om skjuts varpå han skickar följande sms:

"Kan du skjutsa mig till Förorten utan att följa med?"

Ringde och frågade vad han menade och han ville att jag skjutsade, men utan att gå in och säga hej till dem han skulle vara hos. Jag sa nej och då var det inte längre aktuellt med besök i Förorten... Men jag vill faktiskt veta var och hos vilka mina barn är, likväl som jag vill presentera mig för dem. Speciellt om de bor i Förorten, där bor det ju bara konstigt folk, det är ju allmänt känt! ; )

1:a advent

Fortfarande är det bästa jag vet med första advent att få gå till kyrkan och sjunga psalm 105, Hosianna Davids son. Att riktigt få sjunga ut och ta i från tårna tillsammans med orgeln, en duktig trumpetare och resten av församlingen!

Lussebulle, mjuk pepparkaka och lite glögg är inte heller så illa och kanske jag ska avsluta denna första advent med det? Sportfiskaren har somnat med Lillkillen, Liten sover sött och Stora killen ligger och sms:ar med sin tjej.

Svartsjuka

Det är inte lätt att bli storebror. Nästan all den uppmärksamhet Lillkillen röjt som lillebror är plötsligt borta för nu finns en till i familjen, en som är ännu mindre och som får farmor, farfar, mormor, morfar, andra släktingar och vänner att gulla med och uppmärksamma lillasyster. För att inte tala om hur tidskrävande den där lillasystern är när hon är vaken. En person sa en gång: Om du ska jämföra något med att bli storasyskon så kan du tänka dig hur det skulle kännas om din partner kom hem en dag och sa att den hade träffat en till man/kvinna som skulle flytta in och du skulle inte ha något att säga till om. Tja, det skulle ju inte vara så kul, minst sagt.

Så jag förstår att Lillkillen ibland blir frustrerad (för oftast är han väldigt snäll och go mot Liten) och det kan ta sig i olika uttryck. På bilden är Litens mjukiskatt upphängd i halsen mellan handtagen på kylen och frysen...Tur att den eventuella svartsjukan tar sig i sådana ofarliga uttryck.

Som Liten

Idag är liten två månader och tio dagar. Hon är verkligen så liten. Små händer. Små fötter. Ett litet öra. Vackra ögon. En liten näsa. Och en liten mun. Ändå har så mycket hänt på de här dagarna som passerat.

Hon ler mot, tittar på och följer omvärlden. Vrider på huvudet mot röster. Pratar en massa. Tycker om att busas med. Meddelar utan svårigheter om det är något hon inte tycker om, både med rösten och kroppen. Känner igen olika personer på röst och doft.

Och Liten och jag gick ju genom en hel graviditet innan jag fick se vem det var som låg därinne.

Men det finns ju många sätt att bli förälder på och många sätt att få föräldrar på. När jag var exakt så liten som Liten, precis den här dagen, flög jag från landet under ekvatorn till detta kyliga mörka land. Och jag vet inte alls vad som hände med mig innan dess. Jag blev född, hamnade på sjukhus, men det är allt jag vet. Tänk hur många timmar jag burit, vyssjat och matat Liten. Hur många gånger jag redan tröstat henne, pussat henne, pratat med henne, kramat henne, lagt henne och busat med henne. Ibland kan jag undra vem som gjorde allt det där med mig, eller vilka. Vems röster och dofter kände jag igen? Saknade jag min tvillingsyster som jag delat nio månader i livmodern med för att sedan skiljas från? Det tror jag. Inte att det var en medveten tanke, men att något fattades mig. Undrade jag var rösten som jag hört i livmodern tagit vägen?

Jag var föräldralös. Men så landade planet på Arlanda. En flygvärdinna bar mig i en babylift i sin ena hand och i den andra bar hon babyliften som min syster låg i. Hon bar in oss i ett litet rum på den stora flygplatsen. Där väntade en man och en kvinna, väntade just på mig. Jag lades i deras famn, jag såg in i deras ögon. Hörde deras röster för första gången. Kände deras händer krama och beröra min lilla kropp för första gången. Och där fick jag mina föräldrar.

As we dream by the fire

Äntligen. Det har varit en lång väg till att återigen kunna elda. Redan vid husbesiktningen blev vi införstådda med att skorstenen behövde en ny krona och så småningom skulle även skorstenen behöva muras om.

Förra hösten kontaktade vi så en firma som skulle komma ett visst datum. Men de kom inte. Och kom inte heller nästa gång de lovade. Då tröttnade jag och vi kontaktade en annan murare som informerade att det inte gick att mura om skorstenen då eftersom det var för kallt. Han skulle dock göra det till våren.

I slutet av våren fick vi således en nymurad skorsten med fin krona. Och ett nytt vardagsrumsfönster eftersom muraren välte in en stege genom fönstret...

Resten av våren och sommaren gick utan att vi hade något behov av att elda, men under hösten kontaktade jag en sotare som skulle komma och sota.

En arbetsovillig och stressad sotare kom tidigt en morgon och konstaterade att det inte var något drag i skorstenen - alls. Rökpatronen rökte in vårt vardagsrum. Han stoppade upp någonting tre meter upp i skorstenen nedifrån, men sedan kom det en krök och sotaren visste inte var stoppet var, bara att det fanns ett. Sotaren sa att vi skulle kontakta muraren och var sedan hastigt försvunnen medan jag i mitt stilla sinne undrade vad muraren skulle göra åt ett eventuellt stopp i skorstenen. Var det inte just det som var sotarens uppgift?

Nåväl. Muraren kontaktades och han skulle komma ett visst datum. Det gjorde han inte. Han svarade inte heller på intalade röstbrevlåde-meddelande eller sms. Efter nästan en månad skickade han en man hit. Som mest stod och tittade. Både inne och på taket. Petade lite med en av Lillkillens pinnar i skorstenen. Och undrade om vi inte skulle ringa sotaren istället eftersom han ju inte var sotare och således inte hade någon sotarutrustning. Sotaren säger ring muraren. Murarens dräng säger ring sotaren. Moment 22.

Då ilsknade jag till. Skickade ett vänligt men bestämt mail till muraren där jag informerade att det fungerade ypperligt att elda innan skorstenen murades om och att jag såg fram emot en lösning snarast.

Dagen efter kom muraren i egen hög person. Med sig hade han drängen. Drängen inledde med att ha sönder ena rutan i braskasetten... Men sedan blev det i alla fall fart på dem och det petades och petades och det trillade ned saker och till slut var de nöjda. Jag frågade om vi behövde ta dit sotaren igen men nej då sa muraren, nu finns det inget sot kvar!

Äntligen. Så eldade Sportfiskaren en kväll. Barnen hade gått och lagt sig. Jag tyckte det luktade väldigt mycket rök. När jag kom upp till Liten som ville ha sitt första natt-mål luktade det otäckt mycket rök i vårt sovrum där en gammal kakelugn står (går inte att elda i). Jag blev livrädd och tänkte på vad som hade kunnat hända med Litens lilla kropp om hon fått för mycket kolmonoxid i sig...otänkbara tanke.

Sportfiskaren fixade hit sotaren igen. Han konstaderade med sin kamera och sitt måttband (varför använde han inte dem förra gången?!) att stoppet var kvar, tre meter ned från kronans kant. Muraren och drängen hade fått upp två små hål, men huvuddelen av stoppet återstod. Sotaren tyckte vi skulle kontakta muraren igen. Jag frågade hur sotaren skulle löst problemet. Han skulle bilat upp murstocken på vinden och rensat därifrån.

Igår kom muraren tillbaka. Och gick in via murstocken och rensade skorstenen. Han sa till Sportfiskaren att han var SÅ trött på vår skorsten. Tja, då är vi kanske kvitt för jag har varit ganska trött på muraren.

Men nu fungerar det i alla fall. Så nu sitter Liten och jag i fåtöljen framför brasan. Tittar på de dansande lågorna och drömmer oss bort. Undrar vad Liten tänker. Jag tänker på mina tre fina ungar. Och ber att inget ont må hända dem. Någonsin.

Öppna dörren!

Idag är det FN:s internationella dag för avskaffande av våld mot kvinnor. Det har uppmärksammats i Lilla Staden. Jag hade äran att få/kunna vara med på detta arrangemang. Jag fick träffa flera av "mina" kvinnor - det var så roligt att få se dem igen och höra att de mådde bra.

I Lilla Staden kommer under några dagar visas en konstinstallation som heter Det slutna rummet. Det handlar om det våld som så många män utsätter sina flickvänner, sambos och fruar för varje dag. Fortfarande, år 2009, är hemmet den farligaste platsen att vistas på för kvinnor. Det är sorgligt.

Dagens arrangemang var ett samarbete mellan socialtjänsten, polisen, Svenska Kyrkan, Brottsofferjouren och politiker. Det känns bra. Att inte vara ensam i arbetet med de här frågorna. Och det kändes bra att träffa de där kvinnorna. Som faktiskt har lämnat det slutna rummet. Som hittade en dörr. Som öppnade den. Som gick ut. Utan att veta någonting om hur det kommer bli. Men med vetskapen om att de inte längre ville eller orkade leva med våld. Det är mod.

När gränser suddas ut

Jag älskar att träffa eller lyssna på människor som får mina tankar att gå i nya banor eller ifrågasätta det jag tidigare tyckt eller tänkt. I förra veckan hade jag förmånen att få lyssna på en föreläsning av Anneli Svensson om våld mot (L)HBT-personer. Föreläsningen handlade delvis om föreställningar om kön och sexualitet. Bland annat diskuterades begreppet transvestit. En kvinna berättade att hon huvudsakligen använder kläder från Dressman. Hon frågade oss om det innebär att hon är transvestit. Tja, det beror väl på vad hon tycker antar jag, eller? Och så tänkte jag att det måste ju vara svårare att vara kvinna och transvestit än man och transvestit. Det finns ju så många kläder som anses vara typiskt kvinnliga attribut; kjol, klänning, strumpbyxor, högklackade skor, medan det finns få kläder som anses vara typiskt manliga attribut. Tja, mina små hjärnceller gav sig ut på nya vindlingar i hjärnbarken - mycket trevligt, tack föreläsaren!

Guldkorn

Stora killen vill helst inte visa sig offentligt med mig längre eftersom jag är så pinsam. Men ibland händer det att han får finna sig i det ändå. Och ibland inträffar sådana där obetalbart härliga ögonblick. Idag infann sig ett sådant. På den mörka skolgården, mitt i det kalla november-regnet. Att han faktiskt skrattade riktigt äkta och högt och härligt tillsammans med sin pinsamma mamma. Det är guldkorn jag bevarar i mamma-hjärtat!

Varsågod Sportfiskaren!

Män med högutbildade partners lever längre, enligt Expressen. Tja, eftersom Sportfiskaren är med och betalar av min skuld till CSN så är det väl inte mer än rätt att han tack vare detta får leva lite längre än om han valt någon utan akademisk utbildning. Jag gör så gott jag kan för att hålla honom vid liv, men det är dessvärre sällan Sportfiskaren tycker om min mat. Oftast möts jag av ironiska kommentarer som: "Det smakade ju intressant. Vad är det i maten - nej förresten jag vill inte veta. Oj, nu har du verkligen ansträngt dig". Barnen och mina vänner klagar dock sällan på min matlagning, så jag tar Sportfiskarens ogillande av min mat med ro. Är han inte nöjd kan han ju komma hem tidigare och laga maten själv. Eller låta bli att äta. Och från och med nu kan han ju tänka på att han kommer leva längre tack vare min matlagning - kanske det är en krydda som får maten att smaka bättre!

Hantverkar-vett

Alltså, nu har vi haft en del hantverkare här i huset de senaste veckorna. Och det stör mig lite att de knatar in med skorna på utan att fråga om det är okej. Är det bara i Lilla Staden vi har ohyfsade hantverkare eller är det så här hantverkare gör? Det är väl knappast någon som missat att det är november och mestadels regn, vilket betyder blöt gräsmatta och blöt mark ute. Och det dras ju in när de traskar in med sina skor. De hantverkare vi haft här har haft uppdrag som inneburit att de varit ute och sedan gått in och sedan gått ut, sedan kommit in igen. Jag tycker det är konstigt i alla fall. Att bara knata in och ut med skorna på och göra golvet mer och mer smutsigt för varje gång.

Heja regeringsrätten!

Socialnämnden i Östersund ville avslå en missbrukares ansökan om försörjningsstöd till hyra och fackavgift för att han inte följde en upprättad rehabiliteringsplan. Socialnämnden tyckte att de skulle kunna avslå ansökan för att försörjningsstödet skulle leda till att mannen hade möjlighet att fortsätta missbruka. Det tyckte inte regeringsrätten. Jag håller med regeringsrätten. Det var ju pengar till hyra och fackavgift det gällde. Det är ju sällan som hemlöshet ökar möjligheten att komma ut ur missbruk! Tvärtom skulle jag tro.

Och dessvärre tror jag inte att socialnämnden med hjälp av att avslå ansökningar om försörjningsstöd skulle minska antalet missbrukare i kommunen. Om det verkligen handlar om fara för hälsa och utveckling hos missbrukaren kan ju socialnämnden använda sig av LVM (lagen om vård av missbrukare i vissa fall) för att tvinga en missbrukare till behandling. Rätten till försörjningsstöd ska omfatta alla som har rätt till det, även missbrukare som inte vill sluta missbruka. Tycker jag. Även om jag tycker droger är skräp, minst sagt. Buuu för droger!

Min pappa är speciell

Ja, han har ett speciellt handlag med barn. Här är han på bild med mig - det är några år sedan. Han har barnasinnet kvar och kanske är det därför barn tycker så mycket om honom. Innan han fick egna barn lekte han med grannarnas barn. Mamma har berättat att de till och med kom ringde på och frågade mamma om pappa fick komma ut och leka. När jag och brorsan hade kommit hade vi alltid en massa grannbarn i trädgården om pappa var ute och grejade. Det var alltid fullt med barn i skottkärran ovanpå lövhögen.

Sedan fick jag själv barn. Tre stycken vid det här laget och det har varit samma sak med dem. Han är så älskad av mina barn. "Morfar ska vi leka?" Har han fått höra tusen och tusen gånger! Och han tar sig alltid tid med dem och har tålamod att sitta på golvet eller vara i lekparken eller på kullen och leka.

Jag går ju en kurs på universitetet och är där en heldag varje månad. Då har pappa hand om Liten. Inför gårdagens barnvaktande var jag lite nervös eftersom Litens farmor var här för några veckor sedan och Liten gick inte alls med på att farmor bar på henne. Hon bara gnällde eller skrek. Jag fick god hjälp av svärmor ändå (Sportfiskaren var borta måndag till torsdag) - hur lyxigt är det inte att resa sig från matbordet och ta hand om Liten och sedan komma in i köket och det är undanplockat och fint överallt?!

Nå, orolig var jag alltså inför gårdagen. Men det hade jag inte behövt vara. Liten fick mat av mig och däremellan sov hon några stunder och var vaken några stunder - men hon var mycket nöjd och belåten med morfars sällskap. Och för en tid sedan fick jag en förklaring till varför av en kollega. Hon har speciella gåvor och sa till mig: Vet du om att det finns ett fåtal människor som strålar som solen? Nej, sa jag. Din pappa är en av dem. Det kan jag tänka mig, sa jag, för han är nog den godaste människa jag känner. Ja, sa min kollega, när jag ser honom med Liten så blir jag så berörd att jag får tårar i ögonen för han utstrålar sådant ljus och sådan kärlek.

Idag firar FN:s barnkonvention 20-årsjubileum. Och jag är så glad att jag och mina barn har fått leva nära min pappa. Tack!

I knew it!

Stora killen skickade en förfrågan om Farmville på FB igår och mot bättre vetande accepterade jag och är nu helt fast i Farmville-träsket! Just nu sitter jag och undrar om jordgubbarna hinner bli färdiga till 22:00 som jag hoppades när jag planterade dem i eftermiddags...

Webb-tv-tips!

Kan verkligen rekommendera SVT:s Sommarpratarna. Sänds på tisdagkvällar klockan åtta, men finns alltid på nätet när det passar dig. Började kolla idag, men sedan ringde Företagerskan så jag missade det mesta. Ser redan fram emot att få se resten på webben!

Billigare än rökare

Snart är det advent. Som kommunarbetare har jag få tjänsteförmåner, men det fanns en trevlig - till förra året...

Svenska kyrkan anordnade en adventsgudstjänst för oss kommunanställda och bjöd därefter på lussekatt och pepparkaka i församlingshemmet. Vi fick gå på detta under arbetstid. Fram till förra året. Då bestämde arbetsgivaren att vi fick gå, men inte på arbetstid, utan då fick vi flexa ut. Skäl: alla hade inte möjlighet att gå under arbetstid, därför blev det orättvist.

Nä, så är det ju såklart. I vår kommun ska vi ha en långsiktigt god ekonomi och ur ett ekonomiskt perspektiv kan det ju ifrågasättas att skattepengar går till att betala kommunarbetares adventsmys, visst, men alla rökare då. Så ofta som de springer ut och röker på arbetstid tycker jag nog att i alla fall icke-rökare som jag själv skulle kunna få gå på arbetstid. För nog röker rökarna per år mer än den timme det tar att adventsgudstjänsta och fika. Ja, jag är ganska säker på att om jag skulle ta reda på hur mycket tid en rökande kollega röker på arbetstid under ett år skulle jag säkert kunna vara ledig minst en vecka!

Och livet är inte rättvist. Så jag tycker det är ganska småaktigt att jag inte får gå på adventsgudstjänst på arbetstid längre.

Till Företagerskan

Idag är din födelsedag och jag vill bara att du ska veta att du betyder så oerhört mycket för mig. Du har funnits vid min sida hela mitt vuxna liv. Och även under den period då vi inte hade så mycket kontakt så tänkte jag på dig ofta, ofta. Sedan hittade vi tillbaka till varandra och det är jag tacksam för. Vi har det lite likadant du och jag. Ett eget barn och så barn med den man vi lever med nu. Med allt vad det innebär!

Och du vet min historia, du vet var jag kommer från, var jag varit och var jag är nu. Du kan leda mina virriga tankar åt rätt håll när känslorna drar iväg med mig ibland. Du är en av de få jag kan tänka mig att ringa till när jag mår dåligt. Till dig kan jag uttala förbjudna tankar utan att känna skam. Och vi träffas, pratar och skrattar tillsammans. Ja, det har blivit många skratt genom åren. Och en hel del festande förr i tiden. Många skratt då också. Sedan blev vi äldre och skrattade åt oss själva där vi stod på lokalen och tyckte det var ganska tråkigt att gå ut på lokal och insåg att det med stor sannolikhet var vi som var ganska trista, inte lokalen. Vi träffas inte så ofta som vi vill, men när vi träffas blir jag alltid glad. Det är gott att ha en vän som du. Tack.

Baby Björn förlorar

Jag köpte ju en Minimundus trikåsjal i ekologisk bomull. Sportfiskaren vill inte använda den så vi har också köpt en Baby Björn Original Classic. Jag har haft Liten i bärsjalen i ungefär två timmar i sträck som längst och inte upplevt att det känts tungt eller skavt någonstans. Häromdagen skulle jag baka chokladmuffins eftersom Företagerskan skulle komma på besök (dessvärre åt hon inga, dessbättre blev det då fler till mig och kidsen...). Liten visade tydligt sitt missnöje och trots att jag använder bärsjalen nästan dagligen så tar det fortfarande lite tid att knyta den. Att fixa chokladmuffinsen skulle gå fort så jag tog för första gången på Baby Björn. Jag hade den i kanske femton minuter, men tyckte belastningen på axlarna kändes jobbig bara efter tio minuter. Det var en befrielse att ta av den! Så - trots att det tar längre tid innan Liten hamnar i bärsjalen så vinner den stort!

Om jag trodde jag kunde gå i dem...

...så skulle jag definitivt köpa dem! Är de inte as-snygga?! Love, love, love! 799:-, Jimmy Choo for H&M. Idag kl. 10:00 släpps de online-shopen, vilket är den butiken jag som invånare i Lilla Staden är hänvisad till...men som sagt, eftersom jag inte tror jag kommer kunna gå i dem känns det som 800 spänn i sjön. Men förra årets väska var definitivt värt omaket!

Vad har vi missat?

Idag överklagades domen mot de två sextonåringar som dödat en jämnårig kamrat. En femtonårig pojke anhölls för ett hundratal övergrepp och flera våldtäkter. En nittonåring har dömts av hovrätten för ett mord och försök till mord i två fall. Så unga. Så grova brott. Vad missar vi i vuxenvärlden att ge våra ungdomar?

Tid att protestera

Att ha semester så här länge som jag har många fördelar. Bland annat kan jag via Facebook protestera mot både det ena och det andra. Sist i raden av protestaktioner var deltagandet i dagens mail-bombning till Vellinge kommun som inte vill att ett transitboende för barn som kommer som flyktingar till Sverige ska byggas i deras kommun. De är oroliga att detta boende ska orsaka än den ena, än den andra bedrövelsen. Håhåjaja - det är ju b-a-r-n vi pratar om, inte livstidsdömda grovt kriminella brottslingar! Men nu har de lite mail att gå igenom - mouhahahahaaaaaaaa!

Trodde skolan hade kommit längre!

Lägerskola för årskurs 5. Tjejer och killar sover i åtskilda rum. Några tjejer smyger in i killarnas rum och gömmer sig i garderoben för att skrämma dem. Några killar kommer och tjejerna hoppar ut och skrämmer dem. En av killarna, den störste och mest störiga i klassen, över 165 cm lång, blir förbannad. Han drar in en tjej i garderoben, håller fast henne och juckar mot henne tills hon börjar gråta. Han drar in en till tjej i garderoben och samma sak händer. Hon börjar också gråta.

Efteråt. Skolans personal säger till tjejerna att de inte får göra sådär, de vet ju att den här killen blir så arg och då är det inte snällt att göra så mot honom.

??????????????????????????!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Tänk om det hände på en arbetsplats. Några kvinnliga arbetstagare skrämmer några manliga kollegor. En av dem blir så arg att han drar in en av kvinnorna i en garderob och juckar mot henne tills hon börjar gråta och så gör han samma sak mot en annan av kvinnorna. Och sedan säger chefen till kvinnorna att de inte får göra så där för det är inte snällt mot Åke, de vet ju att han blir så arg! Sällan att en sådan situation skulle hanteras så av en chef och om h*n gjorde det skulle det nog inte accepteras.

Vad förmedlar skolan för budskap till de här tjejerna?! Att om man busar med någon som blir arg får man skylla sig själv om han sedan ger igen genom att kränka en sexuellt. Skylla sig själv. Ja, det är ju ett resonemang jag känner igen från vissa rättegångar där åtalet gäller våldtäkt. Brottsoffret får skylla sig själv; hon var ju så full, så lättklädd, gick på en så mörk plats, följde ju med honom hem, hade haft tillfälliga sexuella kontakter tidigare...Och så ifrågasätts det hur det kan vara så i dessa rättegångar, att rättsväsendet fortfarande tenderar att lägga ansvaret på brottsoffret istället för förövaren.

Kan konstatera att skolan upprätthåller detta genom samma sunkiga värderingar. I alla fall den här skolan. Buuuuuuuu för den skolan!

Skapligt omaka trio!

Jaha. Dolph Lundgren, Christine Melzer, Måns Zelmerlöw ska leda Melodifestivalen. Tja, om Arnold Schwarzenegger kan bli guvernör kan säkert Dolph leda Melodifestivalen. Men jag undrar om det verkligen kan bli bra.

Om jag drack vin...

...så hade jag belönat mig med ett glas nu...pust! Kanske finns räddningen i denna bok? Fram till dess att Liten var fem veckor ungefär var det enkelt att lägga henne för natten - hon lade sig samtidigt som mig vid elva. Nu känner jag dock att det är läge att införa lite kvällsrutiner och precis som med Lillkillen, så har detta inte mottagits med någon större förtjusning av Liten. Det tar ungefär en timme att lägga henne. Tidigare har jag ammat henne till sömns i vår säng och tänkte att det kanske går fortare om jag ammar henne innan hon ska sova (hon vaknar så lätt när hon tappar bröstet) och sedan går med henne tills hon somnar. Problemet då är ju bara att hon vaknar så fort jag lägger ned henne i hennes säng. Och idag började hon gråta redan när jag släckte ned i sovrummet (hon är inte dum så liten hon är).

Så då står jag där och gungar på sängen - tack och lov ändå för "Vyssanlull"-tassarna - och hon gråter och gråter, jag tar upp henne och hon somnar, lägger ned henne - mer gråt. Till slut somnar hon ju, men förutom att det tar så lång tid så tycker jag synd om henne som behöver gråta så innan hon somnar. Kanske ska ta hit Fröken Granit som lyckats få två barn som somnat när hon lagt ned dem i sängen. Hon kan säkert få pli på Liten.

Nej, nu ska jag kasta mig över boken så kanske det går helt smärtfritt imorgon! Eller är det så här för alla utom Fröken Granit?

Lycka och vemod

Jag är så glad att ha Liten. En sådan där underbar människa i miniatyr, men ändå helt fulländad. Allt finns där, små yttepytte-naglar, en liten mun,gropen i nacken, små öron, dunigt hår - ja, vilken välsignelse att få barn! Jag njuter så av att vara ledig och hemma!

Men samtidigt känner jag ett vemod. För Liten är mitt sista barn. Och jo, det vet jag visst. Jag bestämmer över min kropp och vet hur jag ska göra för att inte bli gravid...och jag har bestämt att jag inte vill ha fler barn. Så ibland när jag sitter där och tittar på Liten, eller pratar med henne eller lyssnar till hennes prat eller får ett leende eller snosar hennes hår eller pussar rund kind eller beskådar hennes perfekta små händer och fossingar så känner jag samtidigt ett vemod. Att jag gör allt det där för sista gången som förälder. Och så kommer det ju vara hela tiden med Liten; sista gången jag har en nyfödd, sista gången jag har en ettåring, sista gången jag har ett barn som börjar skolan och så vidare. Kanske kommer det alltid vara så att lyckan över Liten då och då blandas med vemod över att det är mitt sista barn?

Det blev så bra!

Och jag undrar, kan det bli bättre? För vi har ju en konsert kvar.

I måndags kom jag hem från en körövning där jag kände att min prestation var bedrövlig med tanke på att det var sista repetitionen innan konsertdagen. Jag har övat hemma sedan dess och det tror jag att fler i kören gjort för idag gick det riktigt, riktigt bra. Jag var så nöjd med min egen och resten av körens prestation! Naturligtvis är de låtar som inleder konserten viktiga, men det vi satsat mest på är Faurés Requiem, som avslutar konserten. När musiken tystnade efter sista takten idag så hade jag en fantastisk känsla i kroppen, eufori! Det blev så bra! Ser fram emot morgondagen med skräckblandad förtjusning - det kan bli bättre, men också sämre...

Det hade blivit SÅ bra!

Ibland tänker jag på min stora idol och tycker det suger järnet att han dog! Kommer nog inte iväg på bio:n, men har sett trailern och god dammit vilken show det hade blivit!! Blir helt tårögd när jag ser det!

Kvällens bästa låt och framförande!

Fantastisk låt. Tvivlade på att detta skulle bli bra, men det blev det ju. Att en sådan lite pjuklarv kunde prestera detta?!

Det var ett väldigt velande hit och dit!

Seriöst (som är Stora killens favorit-uttryck, uttalas "särijööööööööööst"), hur många olika råd kan socialstyrelsen och läkemedelsverket komma med gällande grisförkylningen?! Först var det två sprutor för alla, nu är det bara för barn under 13 och de med nedsatt immunförsvar. Först var det inga barn under tre år som skulle vaccineras, förutom de i riskgrupp - nu väntas nya rekommendationer inom några veckor som råder att alla barn från sex månader (kanske ännu yngre) bör vaccineras.

Ja, ja. Alla i familjen som kan få vaccinet ska få det. Det som fick mig att bestämma mig var en debatt i P1 (denna fantastiska radiokanal) där jämförelsen gjordes kring TBC, som också är en pandemi, och vaccineringen mot det när det var nytt. Idag är det ju få som protesterar eller ifrågasätter varför en vaccination mot TBC är nödvändigt och det är sannolikt att det kommer bli så med denna nya influensa också.

The girlpower-girl fyller ett!

Femte november förra året fick en av mina bästa vänner en liten, men sjuk, dotter tio veckor för tidigt. Några dagar senare opererades hon och det var långt ifrån säkert att hon skulle överleva. Men med en livsvilja av järn och med mamma och pappa vid sin sida kämpade hon på och gick från klarhet till klarhet. Och idag fyller hon ett år!

I somras hade jag nöjet att få träffa henne. En härlig liten person med ett glatt leende och stora ögon! Och idag har jag sjungit "Ja må du leva" för henne i telefon. Jag hoppas hon får många paket och en massa god tårta - det är hon verkligen värd så som hon har kämpat sitt första år!

Jag är bra!

Visst är det skönt att få känna sig bra! Jag försöker power-walka två gånger i veckan, oavsett väder och nu har jag kommit igång såpass att jag inte försöker hitta hundra orsaker till varför jag ska slippa. Idag var det snö på taken och endast en grad varmt, snöblandat regn och snålblåst. Men jag gick ut i alla fall. Så nu sitter jag här och känner mig duktig som gick ut trots vädret!

Hur törs de?

När jag gör något som inte kräver hela min uppmärksamhet så brukar jag kolla lite webb-tv samtidigt. Just idag kollar jag "Ensam mamma söker". Alltså, jag fattar inte riktigt hur människor vågar ställa upp i alla sådana där program där syftet är att hitta någon att älska. Räcker det inte med alla känslor och händelser som blir? Att utöver det välja att exponera den processen i tv?! Jag vet inte om jag tycker det är modigt eller korkat. Det blir ju så privat att jag nästan inte fixar att sitta här på andra sidan skärmen och kolla!

Men seriöst!

Hur äckligt är det inte att hitta en använd snus i handfatet?

Egenskaper bra att ha

Fyraårskontroll av Lillen nu när han är fyra. Väga - jepp, mäta - nope, sitta i stolen för hörselkontroll - nope, rita - jepp, benämna djur - nope, rita cirkel - nope...

Vi fick en ny tid för Lillen om två veckor - då går han och Sportfiskaren dit själva - jag och Liten stannar hemma och ingen distriktsköterskeelev kommer vara med.

Men integritet och egen vilja är ju två bra egenskaper. Så ser jag på det.

De sociala koderna

Det är inte lätt, men det är ju en så viktig del av livet. De sociala koderna. Att fylla år innebär ju både glädje och besvikelse; glädje över att få något önskat, besvikelse över att inte få något önskat eller över att få något oönskat. Dessutom ställs en del krav på ens beteende; att hälsa välkommen, tacka för presenter (även de oönskade utan att visa sin besvikelse...), glatt humör, tacka för att de inbjudna kom, blåsa ut ljus på tårtan, vänta till alla gäster kommit innan presenterna öppnas, ja, listan kan göras lång.

Och är det första gången man har kalas så är det inte lätt att hålla koll på alla sociala koder. Nej, då kan det vara lättare att krypa ihop i ett hörn och sura när mamma och pappa påminner om de sociala koderna. Och även om jag som mamma kan känna mig lite frustrerad så känner jag ändå sådan ömhet för den där härliga ungen, som inte har någon förståelse för varför inte han får bestämma - det är ju hans kalas.

Men förutom att Lillen surade ihop några gånger och några andra barn grät lite då och då så var kalaset lyckat. Pysslet gick över förväntan; alla barn satt snällt runt bordet och jag vet inte om det var de eller föräldrarna som tyckte pysslandet var roligast...

I'm the first in line

Äntligen! I år hann jag få på vinterdäcken i tid! Annars brukar jag alltid tänka att jag ska dit och sätta på däcken, men aldrig komma iväg förrän den första snön kommit och då är alla i Lilla Staden där och jag får köa i någon timme eller så. Idag packade jag in kidsen i bilen och åkte till däckfirman - och det var inte ens kö! Saaben som stod inne var färdig efter en minut och sedan var det min tur! Hurra, hurra vad skönt! När jag ändå var i farten med att ägna minimal tid åt bilen körde jag till Mekonomen och köpte och fyllde på olja så nu rullar vi safe i en bil som inte låter som en diesel!

Dubbel utsatthet

Igår var jag på universitetet igen och det gick lika bra med Liten som vanligt. Bara hon får mat av mig så är hon nöjd med morfar och det är ju inte konstigt för han är världens bästa morfar!

Jag läser en kurs om mäns våld mot kvinnor från mariginaliserade grupper - det kan ju vara bra att få på papper att jag faktiskt har kompetens i det ämnet jag jobbar med. Igår lyssnade jag på en kvinna som forskat om mäns våld mot kvinnor med funktionsnedsättningar. Det var mycket intressant, men också beklämmande. Risken att bli utsatt för sexualiserat våld är 2 - 10% större än om du inte har ett funktionsnedsättning. Våldet ser ut som "vanligt", men eftersom funktionsnedsättningen finns så blir kvinnan extra sårbar och förövaren får extra stor makt. Kanske han är den som vårdar henne samtidigt som han använder våld mot henne. Våldet kan också bestå av att inte få mediciner i tid, att bli fråntagen sitt hjälpmedel, t.ex. att inte få sin rullstol eller att bli omkullknuffad och inte få hjälp upp.

I forskningen framkommer att personal runt den funktionsnedsatta tenderar att förminska och bagatellisera våldet; Ja, men hon är ju så kär i honom, det är ju så roligt för henne att hon har en pojkvän. Jovisst, men det kanske inte är så roligt när han slår henne...


Det finns också föreställningar i samhället kring funktionshindrades sexualitet - endera att de är översexuella eller att de är asexuella. Detta får som konsekvens att sexuella övergrepp inte blir övergrepp; i forskning har framkommit att professionella både tänker (och säger!) att övergreppet är en "välgärning" - hon ska väl vara glad att hon fick sig ett, vem vill ha en så'n? Ungefär 70% av kvinnor med funktionsnedsättning har erfarenheter av sexuella övergrepp. Oftast är förövaren någon som kvinnan står i beroendeställning till; en partner, en vårdare, en gode man eller anhörig.

Ja, det här är en grupp våldsutsatta kvinnor som vi måste synliggöra och arbeta preventivt med eftersom risken att bli utsatt är högre för dem än för kvinnor utan funktionsnedsättning.

Aj, aj!

Igår fick jag vaccinet! Det gjorde inte ont att få sprutan, men efter några timmar satte värken i armen in. A-J! Vad det gjorde ont! Jag kunde knappt lyfta armen! Idag är det i alla fall bättre och när det gjorde som ondast tänkte jag: Hallå skärp dig! För sex veckor sedan tryckte du ut en liten bebis - DET gör ont!

Oemotståndliga!

Idag skulle jag ha lite kläder; varmare jacka till Lillen, röda strumpbyxor till Liten och nylonstrumpor till mig. I Lilla Staden finns två klädaffärer som säljer barnkläder (räknar bort MAXI ICA och Coop Forum); Lindex och Kappahl, något jag svurit över många gånger. Hur kul är det att alla barnen i skolan/förskolan har samma kläder?! Men det har sina fördelar också. Jag hade en rabattkupong på Lindex som gick ut i dag, 25% på hela köpet, och tänkte att det var bäst att passa på att utnyttja detta. Dessvärre var kupongen borta när jag väl skulle ha den - typiskt! Men det är då det är bra att bo i Lilla Staden och vara igenkänd på Lindex för snälla butiksbiträdet (det heter säkert något finare) tog en annan kupong och scannade in så jag fick mina 25% på hela köpet ändå och sparade nästan 200 kronor! När jag gick där bland strumpbyxorna hittade jag de här skorna och det gick bara inte att gå förbi dem! Hur söta är de inte?!

Miljö-ovänligt läckage!

Häromdagen glömde jag lägga i mina engångs-amningsinlägg när jag lämnade hemmet! Inte bra - vem vill gå omkring med våta mjölkfläckar på framsidan? Inte jag i alla fall. Ringde till Fröken Granit, som hade tvättbara amningsinlägg och erbjöd sig att låna ut några stycken. Tja, tänkte jag, det är ju i alla fall miljövänligt och således värt att prova. De funkade inte alls för mig. Absorberingsförmågan var långt under mina behov! Jag får helt enkelt fortsätta med engångsinläggen.

Gamla marker

Häromdagen var jag ute på landet och åkte förbi vårt gamla hus. Jag saknar att bo på landet. Mest naturen (minst saknar jag taxirörelsen alla vi-bor-på-landet-föräldrar får driva), de öppna landskapen, mörkret. Här brukade jag gå när Lillkillen var liten. Här gick även jag och Sportfiskaren många promenader tillsammans på kvällarna, någon av oss med Lillen i bärstol. Det var mysigt att gå sida vid sida och prata och bara vara. Den friska luften och doften av landet. Det är viktigt tror jag, att göra saker tillsammans, även om det bara är en halvtimmes promenad. Nu har vi inte varit ute och gått tillsammans på länge.

Jag och Liten är ute och går förstås. Ja, det är nya tider och villakvarter så långt ögat ser. Allting har sin tid och allt har sin njutning.

Om exakt två månader...

...sitter jag med Sportfiskaren, kidsen, mamma, pappa, brorsan och hans familj, svärföräldrarna och svågern här i vardagsrummet och firar jul. Jag längtar!

New look!

En sneakpeaker tipsade mig om en sajt där jag kunde ändra layouten på bloggen. Jag är mycket nöjd med resultatet!

Halleluja moment!

Igår var väl en härlig dag! Med stor majoritet fattade min kyrka det kloka beslutet att alla människor som älskar varandra får ingå äktenskap! Hurra!

"Men nu består tro, hopp och kärlek,
dessa tre,
och störst av dem är kärleken"

Inne - men när och hur?

Det är ju väldigt inne med pälsdetaljer, men jag har lite svårt att se när jag skulle använda en pälsväst (naturligtvis fuskpäls). Jag är ju inte ute på lokal och att ha päls på väg till MAXI ICA Stormarknad? Och över huvud taget på mig? Nej, jag tror jag skippar det inneplagget.

Ja, han har ju att brås på!

Lillen: Vad står det på kortet mamma?
Jag: Inget, jag ska skriva på det sedan, det är ett tack-kort från Liten.
L: Jag vet vad det ska stå på det.
J: Jaså, vad då?
L: Tack för alla presenterna.
J: Ja, hur visste du det?!
L: För jag är asa-smart.

Love självförtroende!

Stora killens favoritchokladmuffins

2 ägg
2½ dl strösocker
100 g smör
1½ tsk vaniljsocker
1 krm salt
4 msk kakao
2 dl mjöl
1 tsk bakpulver

Vispa upp ägg och socker till en porös smet.

Blanda i de resterande ingredienserna och vispa till en jämn smet. Smeten blir ganska trögflytande.

Skeda upp i 12 muffinsformar.

Grädda på 200 grader i mitten av ugnen i 10-12 minuter. Låt svalna något. Ät och njut!

I alla fall inte New York

Igår var det körövning igen. Förutom att sjunga fick vi mer information om den förestående kör-resan. Det blev inte alls den kostnaden jag trodde det skulle bli. Den privata kostnaden för resa och logi blir 6 000. Och då har jag kvar kostnader för mat. Det vore dessutom roligt att kunna shoppa lite om jag ändå var i N.Y. Att åka till N.Y och vända på varje krona vore lite trist:

- Ja, kul, ska ni gå ut på restaurang. Ja, men, nej, jag följer inte med, jag köper en yoghurt och käkar på hotellrummet...Ni kan väl skicka ett mms och ta lite kort!

- Hej ungar, åååhhhhhh, vad mamma har saknat er! Jag hade inte så mycket pengar så jag kunde inte köpa något, men på ett ställe tog jag en servett det står New York på och på ett annat ställe fanns det ett gratisklistermärke det står New York på - fina va'?! Liten är ju så liten att hon inte ens förstår om hon får något eller inte så hon fick inget.

Så att tänka att 10 000 kronor är ett minimum för vad resan kostar är ju inte direkt orealistiskt och jag vill inte ta så mycket av familjens ekonomi till något som bara jag får njuta av. Och även om min kör är den bästa kören så känner jag att en resa till The Big Apple skulle vara roligt att göra med familjen. Alltså försvann New York-alternativet.

Skönt, det valde sig själv liksom! Sedan får vi väl se vad som händer med Syrien.

Syrien, New York eller hemma?

Spara - that's me!

Jag är för sentimental för mitt eget bästa. Jag har så svårt att slänga saker med affektionsvärde; brev, foton, kort (jul, födelsedags) m.m. Förra helgen var ju syster yster här och eftersom både jag och kidsen fyller på hösten hade hon med sig en massa presenter och pysslig som hon är hade hon gjort egna fina kort till varje paket. Jag vet ju att hon tagit av sin tid och suttit och tänkt till kring val av papper, motiv och färg och sedan klippt och scrappat ihop dem. Och dem kan jag ju bara inte slänga! Så de åker ned i min lilla träkista där allt möjligt tjafs ligger; gamla almanackor, brev, vykort, julkort, smålappar från skolan som skickades under tråkiga lektioner m.m.

Men den där kistan är faktiskt en riktig guldgruva. Bland annat hittade jag till syster ysters bröllop det brev där hon första gången nämnde sin man - mycket användbart på hennes bröllop! Den som spar hon har!

Det hair blev inte bra!

Liten har ju ganska mycket hår redan och inte så bra motorik, men en väl fungerande grip-reflex, vilket har visat sig vara en dålig kombination. Imorse när hon låg på skötbordet och viftade med sina armar och grep med sina händer så lyckades hon få tag i sitt hår, gripa tag i det och sedan dra sig själv i håret så att hon började gråta. Livet är inte lätt och även om mamma försökte hålla koll på Litens armar så lyckades hon dra sig i håret två gånger till! Det har således sina fördelar att inte ha hår...

När hushållsarbete ändå blir rätt bra

Jag avskyr hushålls-sysslor; diska (tack och lov för diskmaskinen), vika tvätt, dammsuga, laga mat, plocka - ja, de saker som måste göras i ett hem. Men ibland känner jag ändå att jag får ett visst flyt i dessa måsten. Som förut; killarna kollade på film och tog hand om Liten, kvällsmaten lagade sig själv i ugnen och jag fick i lugn och ro ägna mig åt att vika tvätt, sortera smutstvätt och köra igång en maskin. Efter ett tag ropade stora killen att Liten var nere i hallen (i babysittern) och att hon nog somnade snart. Det har hon inte gjort, men hon har varit nöjd med att titta på lampan och omgivningen i hallen medan jag tänt ljus och gjort mysigt inför kvällsmaten. Mycket bra "måsten-tid". Tack!

På avstånd

I helgen var syster yster med kids på besök. De välkomnade Liten till världen. Det är drygt tjugofem mil mellan oss och det är i och för sig inte så mycket, men det är inte en sträcka att åka fram och tillbaka över dagen eller så och det är trist tycker jag. Bodde vi närmre skulle vi ses oftare och på ett annat sätt. Gå ut och gå ihop, träffas och ta en fika, gå på bio, bara vara hemma hos varandra och låta kidsen leka. Nu när vi träffas blir det ofta över en helg och det blir så komprimerat och tiden bara flyger iväg!

Men jag ser fram emot 2010 års systerhelg. En tradition vi påbörjade detta år, men jag hoppas att vi håller i och bokar ny helg nästa år. Det var riktigt skönt att få träffas bara vi, utan män och barn. Att bara umgås och få prata och vara tillsammans. Ja, jag längtar till nästa systerhelg!

Är det verkligen inte första april idag?!

Det här var det konstigaste jag läst idag i alla fall; kaniner som skjuts på Kungsholmen (i Stockholm) körs till en annan ort där de bränns upp och blir värmeenergi! Om man råkar jobba i den staden kan man ju sluta upp med att säga:
- Här var det kanonvarmt!
och istället säga
- Här är det kaninvarmt!
Ovanstående ordvits kommer från Sportfiskaren.

Åh, hjälp!

Idag var det körövning igen. Det gick verkligen i-n-t-e bra för mig. Under den tid jag var där (innan Liten kallade hem mig) sjöng vi Faurés rekviem. Sats sex och sju mestadels gissade jag mig fram, gled igenom alla toner i skalan med vissheten om att jag då förr eller senare, men sannolikt inte när jag skulle, borde träffa rätt ton... Det lät för b-e-d-r-ö-v-l-i-g-t!!! Jag ber härmed alla mina körkollegor offentligt om ursäkt och speciellt till mina närmsta grannar! Nu vill Liten få en somna-in-slurk så jag ska hasta upp på övervåningen och göra kvällstoaletten och sedan ta med mig Liten och min bok till sängen.

Ligger efter i planeringen

När Lillen kom ammade jag honom i gungstolen på nätterna och fördrev tiden med ljudböcker, men Liten ammar jag i sängen, vilket har gjort att jag ligger lite efter i min repetionsplanering. Vi har nämligen en mycket ambitiös körledare som hjälper oss genom att lägga upp mp3-filer att öva till på vår hemsida. Min repetitionsplanering var att ladda ned dessa till mp3-spelaren och att sedan lyssna till dessa på nätterna när jag ammade Liten. På så vis skulle jag lära känna musiken och mina stämmor. Denna planering har dock falerat när jag nu ammar Liten i sängen. Somnar i princip omedelbart när hon käkar och har inte ens laddat ned filerna till mp3-spelaren, förrän nu. Och nu är det hög tid för mig att lära mig låtarna eftersom det är få körövningar kvar innan konsert...Från och med nu lovar jag att skärpa mig! Här ska lyssnas och övas!

Lillen är ledsen

Denna veckan har Lillkillen gråtit varje morgon jag lämnat honom. Han förstår inte varför han ska vara på förskolan när jag och Liten är hemma. Och det är ju inte för MIN skull han är på förskolan, det är ju för att vi trott att han velat vara där. Han säger ju att han längtar till förskolan när han har sin lediga period (från fredag till tisdag). Men så här kan det ju inte fortsätta så nu har vi bestämt att han ska hämtas några timmar tidigare eller vara på förskolan bara två dagar i veckan. Jag hoppas att han tycker det blir bättre då, liten skrutt.

Jag har INGET att klaga över!

Det tycker jag i och för sig väldigt sällan att jag har, men ibland kan även jag känna att det känns lite motigt, men nästa gång det inträffar så ska jag tänka på Nick och få kraft från honom.

Party, party!

Om en halvtimme ska jag, Liten och Lillen vara på klädparty hos Fru C. Stora killen är tillfälligt inkvarterad hos en kompis. Jag har lovat mig själv att inte köpa något för det är lite skillnad att leva på en tredjedel av lönen under föräldraledigheten, men så kollade jag in deras hemsida och de har ju så mycket fint! Så vi får väl se hur det går med mitt köpförbud... Nu är det bäst jag sätter igång och gör oss i ordning!

Katastrofalt dålig tid!

Oj, oj, oj! Idag var jag ute och gick en av mina rundor (har tre jag väljer mellan). Sist jag gick den var för typ nio månader sedan och det märktes. Det tog sju - åtta minuter längre tid idag än då!! Hujedamej! Men det är skönt att komma igång med promenixarna igen och snart hoppas jag vara nere i bättre tid!