...så hade jag belönat mig med ett glas nu...pust! Kanske finns räddningen i denna bok? Fram till dess att Liten var fem veckor ungefär var det enkelt att lägga henne för natten - hon lade sig samtidigt som mig vid elva. Nu känner jag dock att det är läge att införa lite kvällsrutiner och precis som med Lillkillen, så har detta inte mottagits med någon större förtjusning av Liten. Det tar ungefär en timme att lägga henne. Tidigare har jag ammat henne till sömns i vår säng och tänkte att det kanske går fortare om jag ammar henne innan hon ska sova (hon vaknar så lätt när hon tappar bröstet) och sedan går med henne tills hon somnar. Problemet då är ju bara att hon vaknar så fort jag lägger ned henne i hennes säng. Och idag började hon gråta redan när jag släckte ned i sovrummet (hon är inte dum så liten hon är).Så då står jag där och gungar på sängen - tack och lov ändå för "Vyssanlull"-tassarna - och hon gråter och gråter, jag tar upp henne och hon somnar, lägger ned henne - mer gråt. Till slut somnar hon ju, men förutom att det tar så lång tid så tycker jag synd om henne som behöver gråta så innan hon somnar. Kanske ska ta hit Fröken Granit som lyckats få två barn som somnat när hon lagt ned dem i sängen. Hon kan säkert få pli på Liten.
Nej, nu ska jag kasta mig över boken så kanske det går helt smärtfritt imorgon! Eller är det så här för alla utom Fröken Granit?
6 kommentarer:
Vi hade problem med Inti, men då var han närmare 2 år och det var vårat eget fel för han hade ju somnat själv sedan han var bebis. Keiru har också somnat okej sedan han var bebis. Nu tar det kanske 15 minuter för dem att somna och det är ju okej. En timme är tufft. Kanske är hon för liten för att ha egna rutiner själv än? Hon är ju knappt två månader. Går det verkligen inte att amma henne till sömns? Och sedan vänta 20 minuter så hon hinner komma in i djupsömn och sedan lägga ner henne? Det har funkat med mina barn när de varit så små som Liten.
bina: Jag avråder Å DET BESTÄMDASTE från att amma till sömns. Det ville jag med min minsta, och jag hade PRECIS samma känslor som du, att stackars en så liten, och de behöver ju värme och närhet, och det är hemskt när de gråter, och hela det paketet. Men nattningen tog allra minst en timme: så fort bröstvårtan gled ur munnen eller man steg upp så vaknade hon. Och nätterna bestod av tvåtimmars sömnpass. Det var vedervärdigt. Till slut var jag alldeles trasig. Först när hon var närmare ett bestämde vi oss ... nej, tillät jag att vi prövade (för Maken hade velat det länge) skrika-fem-minuter-metoden. Det tog bara några nätter, så hade ungen fått de rutiner hon behövde.
Med henne är det nämligen så att hon inte kan sova IHOP med nån. Då störs hon och vaknar. Och den medsovande är det såklart likadant för. Det har varit likadant sen hon var nyfödd, men det fattade ju inte vi. Nu vid tre vet hon till och med själv att hon sover sämre när hon inte sover ensam.
Det är ju som du själv säger: barnet vill känna igen sig när det vaknar till. Om nånting då har förändrats blir det oroligt och somnar inte om. Lär man barnet att det ligger gosigt omstoppat i sin egen säng, och gärna hör ljud från övriga familjen, så blir ju det den trygghet som h*n behöver, och alla får sova och man slipper jättestora äktenskapskriser och livet blir ljust och glatt!
Min erfarenhet är - dumt sagt för du vet det själv - att barn är olika. Grabben hade vi jätteproblem med. Vi åt i skift o sov i skift, för han kom aldrig till ro. Han somnade vid bröstet o om man så bara andades så vaknade han till med ett ryck.
Vår lilla är tvärtemot. Henne säger vi godnatt till, bäddar om o talar om att hon ska sova, o då gör hon det.
Hav förtröstan, ungen din är inte så gammal än. Det är inte såååå lång tid du "tvingas" trixa med henne i ett längre perspektiv ju. Hon vill väl vara nära!
Hade det likadant med min minsting! Men det går mycket bättre nu! Så det är bara att härda ut - det blir nog bättre!! Kraaam!
Hade det likadant med min minsting! Men det går mycket bättre nu! Så det är bara att härda ut - det blir nog bättre!! Kraaam!
Ojsan, det blev visst 2 ggr, sorry!
Skicka en kommentar