Jag är så glad att ha Liten. En sådan där underbar människa i miniatyr, men ändå helt fulländad. Allt finns där, små yttepytte-naglar, en liten mun,gropen i nacken, små öron, dunigt hår - ja, vilken välsignelse att få barn! Jag njuter så av att vara ledig och hemma!
Men samtidigt känner jag ett vemod. För Liten är mitt sista barn. Och jo, det vet jag visst. Jag bestämmer över min kropp och vet hur jag ska göra för att inte bli gravid...och jag har bestämt att jag inte vill ha fler barn. Så ibland när jag sitter där och tittar på Liten, eller pratar med henne eller lyssnar till hennes prat eller får ett leende eller snosar hennes hår eller pussar rund kind eller beskådar hennes perfekta små händer och fossingar så känner jag samtidigt ett vemod. Att jag gör allt det där för sista gången som förälder. Och så kommer det ju vara hela tiden med Liten; sista gången jag har en nyfödd, sista gången jag har en ettåring, sista gången jag har ett barn som börjar skolan och så vidare. Kanske kommer det alltid vara så att lyckan över Liten då och då blandas med vemod över att det är mitt sista barn?
7 kommentarer:
Du, det är samma här...och ja, jag känner också vemod när jag tänker sådär! Kram på dig!
Jaa, så tänker jag med när jag snusar på lilla fröken Vällingsson.
Men, man ska aldrig säga aldrig! Sååå gamla är vi inte.
Tips är hormonspiral = motsvarar sterilisering med 1% risk/chans att bli gravid. Innebär också ingen mens = gôtt. O man kan ta ut den om fem år ifall ifall man skulle ångra sig när man får sin 40-årskris o vill ha en sladdis...
konstigt.....jag ska ju ha fler barn..../den hon lever med
Då är jag inte ensam att tänka så. Men jag är säker, jag vill inte ha fler barn. Jag har varit småbarnsförälder sedan jag var 22, nu är jag 34 och vill känna att jag har tid för de barn jag har. Jag föredrar p-spruta, som funkar bra för mig och som får min mens att försvinna - yay!
Och SF, det är som jag sagt; om du vill ha fler barn så kommer det inte bli med mig. Sorry, men du fick ju Liten i alla fall!
För mig var det konstigt nog tvärtom: att jag med första ungen dokumenterade allt allt allt för att kunna bevara det senare -- jag vet ju hur flyktigt minnet är. Då trodde vi inte ens att det skulle vara sista barnet, utan planerade för ett till.
Och nu med det andra, som definitivt är det sista, är jag inte ett dugg vemodig. Det är verkligen märkligt. Men det beror kanske på att jag inte tycker småsmåbarnstiden är nån riktig höjdare egentligen. Visst är de oemotståndliga och man vill äta upp dem och ha dem kvar om vartannat, fast det är så väldigt mycket roligare ju mer de lär sig och kan. Jag trivs avgjort bättre nu än när tjejerna var riktigt små.
Sen får vi väl se vid vilken ålder jag börjar önska att tiden stannar ... ;-)
Det kommer nog alltid vara lite vemodigt med henne. Jag skulle iallafall alltid tycka det. Samtidigt börjar ju en ny era i ditt liv. Och det är ju positivt. Ett där du kan helt bestämma över ditt liv, vad DU vill göra på ett sätt som inte är möjligt när barnen är små. Visst kommer de alltid finnas där och behöva dig både som tonåringar och vuxna, men det är inte samma som det stadiet du och liten är i nu. Vemodigt, men najs att du har så fina barn!
Hm... Jag kommer alltid att sakna känslan av att vara gravid, ha ett liv därinne. Se kroppen blomma upp. Snusa bebis osv...
Sen kommer jag inte att sakna sårig trasig kropp efter förlossningen, mjölkstockning, bajsblöjor, kolik, vaknätter osv.
Jag försöker tänka så när ögonblick av nostalgi käkar upp mig;-). Då blir det lättare att stå ut med faktumet att det inte blir fler.
Skicka en kommentar