As we dream by the fire

Äntligen. Det har varit en lång väg till att återigen kunna elda. Redan vid husbesiktningen blev vi införstådda med att skorstenen behövde en ny krona och så småningom skulle även skorstenen behöva muras om.

Förra hösten kontaktade vi så en firma som skulle komma ett visst datum. Men de kom inte. Och kom inte heller nästa gång de lovade. Då tröttnade jag och vi kontaktade en annan murare som informerade att det inte gick att mura om skorstenen då eftersom det var för kallt. Han skulle dock göra det till våren.

I slutet av våren fick vi således en nymurad skorsten med fin krona. Och ett nytt vardagsrumsfönster eftersom muraren välte in en stege genom fönstret...

Resten av våren och sommaren gick utan att vi hade något behov av att elda, men under hösten kontaktade jag en sotare som skulle komma och sota.

En arbetsovillig och stressad sotare kom tidigt en morgon och konstaterade att det inte var något drag i skorstenen - alls. Rökpatronen rökte in vårt vardagsrum. Han stoppade upp någonting tre meter upp i skorstenen nedifrån, men sedan kom det en krök och sotaren visste inte var stoppet var, bara att det fanns ett. Sotaren sa att vi skulle kontakta muraren och var sedan hastigt försvunnen medan jag i mitt stilla sinne undrade vad muraren skulle göra åt ett eventuellt stopp i skorstenen. Var det inte just det som var sotarens uppgift?

Nåväl. Muraren kontaktades och han skulle komma ett visst datum. Det gjorde han inte. Han svarade inte heller på intalade röstbrevlåde-meddelande eller sms. Efter nästan en månad skickade han en man hit. Som mest stod och tittade. Både inne och på taket. Petade lite med en av Lillkillens pinnar i skorstenen. Och undrade om vi inte skulle ringa sotaren istället eftersom han ju inte var sotare och således inte hade någon sotarutrustning. Sotaren säger ring muraren. Murarens dräng säger ring sotaren. Moment 22.

Då ilsknade jag till. Skickade ett vänligt men bestämt mail till muraren där jag informerade att det fungerade ypperligt att elda innan skorstenen murades om och att jag såg fram emot en lösning snarast.

Dagen efter kom muraren i egen hög person. Med sig hade han drängen. Drängen inledde med att ha sönder ena rutan i braskasetten... Men sedan blev det i alla fall fart på dem och det petades och petades och det trillade ned saker och till slut var de nöjda. Jag frågade om vi behövde ta dit sotaren igen men nej då sa muraren, nu finns det inget sot kvar!

Äntligen. Så eldade Sportfiskaren en kväll. Barnen hade gått och lagt sig. Jag tyckte det luktade väldigt mycket rök. När jag kom upp till Liten som ville ha sitt första natt-mål luktade det otäckt mycket rök i vårt sovrum där en gammal kakelugn står (går inte att elda i). Jag blev livrädd och tänkte på vad som hade kunnat hända med Litens lilla kropp om hon fått för mycket kolmonoxid i sig...otänkbara tanke.

Sportfiskaren fixade hit sotaren igen. Han konstaderade med sin kamera och sitt måttband (varför använde han inte dem förra gången?!) att stoppet var kvar, tre meter ned från kronans kant. Muraren och drängen hade fått upp två små hål, men huvuddelen av stoppet återstod. Sotaren tyckte vi skulle kontakta muraren igen. Jag frågade hur sotaren skulle löst problemet. Han skulle bilat upp murstocken på vinden och rensat därifrån.

Igår kom muraren tillbaka. Och gick in via murstocken och rensade skorstenen. Han sa till Sportfiskaren att han var SÅ trött på vår skorsten. Tja, då är vi kanske kvitt för jag har varit ganska trött på muraren.

Men nu fungerar det i alla fall. Så nu sitter Liten och jag i fåtöljen framför brasan. Tittar på de dansande lågorna och drömmer oss bort. Undrar vad Liten tänker. Jag tänker på mina tre fina ungar. Och ber att inget ont må hända dem. Någonsin.