Som Liten

Idag är liten två månader och tio dagar. Hon är verkligen så liten. Små händer. Små fötter. Ett litet öra. Vackra ögon. En liten näsa. Och en liten mun. Ändå har så mycket hänt på de här dagarna som passerat.

Hon ler mot, tittar på och följer omvärlden. Vrider på huvudet mot röster. Pratar en massa. Tycker om att busas med. Meddelar utan svårigheter om det är något hon inte tycker om, både med rösten och kroppen. Känner igen olika personer på röst och doft.

Och Liten och jag gick ju genom en hel graviditet innan jag fick se vem det var som låg därinne.

Men det finns ju många sätt att bli förälder på och många sätt att få föräldrar på. När jag var exakt så liten som Liten, precis den här dagen, flög jag från landet under ekvatorn till detta kyliga mörka land. Och jag vet inte alls vad som hände med mig innan dess. Jag blev född, hamnade på sjukhus, men det är allt jag vet. Tänk hur många timmar jag burit, vyssjat och matat Liten. Hur många gånger jag redan tröstat henne, pussat henne, pratat med henne, kramat henne, lagt henne och busat med henne. Ibland kan jag undra vem som gjorde allt det där med mig, eller vilka. Vems röster och dofter kände jag igen? Saknade jag min tvillingsyster som jag delat nio månader i livmodern med för att sedan skiljas från? Det tror jag. Inte att det var en medveten tanke, men att något fattades mig. Undrade jag var rösten som jag hört i livmodern tagit vägen?

Jag var föräldralös. Men så landade planet på Arlanda. En flygvärdinna bar mig i en babylift i sin ena hand och i den andra bar hon babyliften som min syster låg i. Hon bar in oss i ett litet rum på den stora flygplatsen. Där väntade en man och en kvinna, väntade just på mig. Jag lades i deras famn, jag såg in i deras ögon. Hörde deras röster för första gången. Kände deras händer krama och beröra min lilla kropp för första gången. Och där fick jag mina föräldrar.