Ovan

Den sjunde januari ska min examinationsuppgift vara inskickad till min opponent. Hon är före detta kvinnofridssamordnare på länsstyrelsen, vilket ger mig prestationsångest samtidigt som jag ser fram emot användbar kritik.

Högst fem sidor, ett och ett halvt radavstånd - en utmaning för mig som har svårt att begränsa mig. Så var det på socionomutbildningen, när jag skrev barnavårdsutredningar och även nu när jag skriver projektansökningar. Jag skriver, stryker, stryker och stryker, ber om hjälp och stryker lite mer...ofta med ett inre motstånd för jag tycker allt jag skrivit är viktigt.

I alla fall. Idag tog jag på allvar tag i uppgiften; tog fram kurslitteraturen, skrev, lade in källhänvisningar, försökte få ett bra språk och skalade bort överflödiga ord. Tre sidor är nu skrivna och skelettet har fått lite kött på benen även om det återstår en del innan uppgiften är färdig. Det är roligt, men ovant. Det krävs ganska lite hjärngymnastik att vara ledig med tre kids så att skriva en examinationsuppgift värd sju poäng är användning av hjärnan på en nivå jag inte är van vid. Nu sitter jag här helt trött i huvudet efter bara två timmars studier!