Jag älskar tv-spel! Jag kommer ihåg i min ungdom när jag umgicks mycket med Glada tjejen. Vi spelade Super Mario Bros i hur många timmar som helst! Sedan övergick det till "skjuta-spel" ett tag. När Stora killen var liten spelade först jag och han tittade på, sedan spelade vi tillsammans och sedan spelade han själv och behövde bara hjälp då och då. Allt från Spyro till Harry Potter och jag och Sportfiskaren spelade Tomb Raider och det där zombiespelet jag inte kommer ihåg namnet på. Sedan blev Lillkillen tillräckligt stor för att vilja prova och vi spelar Lego Star Wars tillsammans nästan varje dag även om han kan spela helt själv nuförtiden. Av Tomten fick jag Tomb Raider Legend och det satte jag mig och spelade igår tillsammans med Sportfiskaren. Stora killen satt intresserat och kollade på och mot slutet hjälpte han oss med en uppgift.
I en nästan en timme höll vi på med en uppgift. Vi klurade och tänkte, gjorde si och gjorde så. Till slut lyckades vi fundera ut hur vi skulle göra. Men som sagt, det tog nästan en timme.
Jag har således inga svårigheter att förstå grabbarna när de fastnar i spel och tycker jag är tråkig som vill begränsa deras spelande eller avbryta dem mitt i för att vi ska äta eller så. För jag kan ju själv sitta i flera timmar och spela. Å andra sidan tycker jag att de behöver gränser för sitt tv-spelande. Men det är väl den vuxnes previlegium; att inte ha några begränsningar för sitt tv-spelande. Och en förälders ansvar; att begränsa barnens tv-spelande så att de ägnar sig åt andra saker också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar