Det är inte lätt, men det är ju en så viktig del av livet. De sociala koderna. Att fylla år innebär ju både glädje och besvikelse; glädje över att få något önskat, besvikelse över att inte få något önskat eller över att få något oönskat. Dessutom ställs en del krav på ens beteende; att hälsa välkommen, tacka för presenter (även de oönskade utan att visa sin besvikelse...), glatt humör, tacka för att de inbjudna kom, blåsa ut ljus på tårtan, vänta till alla gäster kommit innan presenterna öppnas, ja, listan kan göras lång.
Och är det första gången man har kalas så är det inte lätt att hålla koll på alla sociala koder. Nej, då kan det vara lättare att krypa ihop i ett hörn och sura när mamma och pappa påminner om de sociala koderna. Och även om jag som mamma kan känna mig lite frustrerad så känner jag ändå sådan ömhet för den där härliga ungen, som inte har någon förståelse för varför inte han får bestämma - det är ju hans kalas.
Men förutom att Lillen surade ihop några gånger och några andra barn grät lite då och då så var kalaset lyckat. Pysslet gick över förväntan; alla barn satt snällt runt bordet och jag vet inte om det var de eller föräldrarna som tyckte pysslandet var roligast...
4 kommentarer:
Ja det där är inte alltid så lätt. Hur gammal är han?
Ja det där är inte alltid så lätt. Hur gammal är han?
Ja det där är inte alltid så lätt. Hur gammal är han?
Fyra. Nu.
Skicka en kommentar