Förvandlingens tid

Sambon, till vardags även känd som sportfiskaren, måtte ha fått solsting! Han har förvandlats från sportfiskare till snickar-Ernst! Den tidigare fina, men något svårtrampade trappan har kasserats och ersatts av denna lättgådda, stabila trapp med ledstång för de gamla eller mycket unga med balanssvårigheter (eller för de med tillfälliga balansproblem till följd av intag av starkare drycker också för all del...). Dessutom ska vår stuga få skryta med en egen adress; Holmen 7. Sommar-Ernst har snart siffran på plats! Själv fick jag äran att välja siffra och det heliga talet sju passar ju alltid perfekt! Själv ska jag, med gasolugnens hjälp, försöka förvandla lite ägg, mjöl, socker och annat till fikabröd åt oss och våra badgäster, tillika goda vänner. Men först ska jag pussa på min sommar-Ernst!

Underlättningsmaskiner

Lillkillen ska börja gå på toa tycker hans föräldrar. Han håller dock inte med om det utan kissar ganska ofta i kallingarna. Innan detta försök att få honom sluta med blöja tyckte jag att diskmaskinen är en superbra uppfinning - vad vore livet utan diskmaskin. Men hallå - jag är hellre utan diskmaskin resten av livet om jag bara får ha kvar tvättmaskinen! Tvättmaskin måste vara den maskin som allra mest underlättar livet! Tänk att behöva tvätta lakan och handdukar och kläder för hand, i sjön - hujedamej vad trist och slitigt! Undrar vem som uppfann tvättmaskinen, vem det än var - I'm grateful!

På tal om Pride

Häromdagen berättade jag för lillen att jag träffat en man, som var bonde på deltid. Direkt frågade lillkillen var mammabonden var. I veckan berättade jag för honom att jag hade träffat en läkare och att hon gav mig medicin så att jag skulle bli frisk. "Var var pappadoktorn?" Lillkillen är snart tre, men redan har han klart för sig att det vanligaste är att en man och en kvinna hör ihop. Så när han imorse frågade om han också fick måla naglarna med rosa nagellack så blev jag själaglad - i alla fall en insats för att frigöra honom att från de traditionella könsrollernas bojor...

Mitt nya färdmedel

Fördelen med att träna genom att gå är att jag slipper hålla koll på öppettider på gym, tider för olika pass och att det inte är någon transportsträcka mellan hemma och träningen - i vanliga fall vill säga. Holmen ligger retligt futtiga åttio meter från fastlandet. Samtidigt är Holmen såpass liten så att förutom att det skulle vara dötrist att gå runt Holmen en långpromenad så skulle jag behöva byta håll var tredje varv för att slippa må illa... Alternativet är därför att ta sig in till land och jag måste få skryta över mitt färdmedel; förutom att det är vackert så är det också ett träningsredskap! Dessutom är det härligt att ro; båten som glider fram genom vattnet, vågorna som kluckar mjukt mot skrovet, det gnirkande ljudet från trävirket i ekan och lukten av tjära. Bättre start på ett träningspass kan jag nog inte få!

Fötterna protesterar!

I Paradiset har jag ett par träskor från barndomen, men på Holmen fanns inga skor jag bara kunde slinka in i och gå iväg med, vilket ju är praktiskt. Därför beslutade jag att jag skulle inhandla några sådana. På Ica Maxi har de nästan allt så jag hoppades på ett par träskor, men icke. Trots ett inre motstånd blev det därför ovanstående flip-flop. Till min förtjusning var de söta, men säger snarare flipp-flipp än flipp-flopp. Dessvärre skulle jag lyssnat till mitt inre motstånd som kommer sig av minnen från barndomens flip-flopisar. Fötter kan minnas, i alla fall mina, och mina fötter mindes hur ont det gjorde mellan tårna där den där plastgrejen satt. Jag tänkte att jag mindes fel eller att jag i vuxen ålder skulle uppleva flip-flopisarna annorlunda, men upplevelsen är densamma; ont mellan tårna och en allmänt krampaktig känsla i hela foten. Nåja, Holmen är tack och lov liten och jag kan lätt slinka in i mina söta flip-flopisar och hasa omkring. Dessutom kostade de ynka trettio spänn så om jag slänger dem när jag kommer hem har de ändå fyllt en funktion!

Holmen

Det kan tyckas omöjligt, men på Holmen finns en storstuga och två mindre stugor, varav en är vår. Nu är vi här. Nyss badat, nu sola! Kanske måla stugan invändigt någon dag, vem vet?

Nya användningsområden!

Åh, vad det är varmt och härligt idag - helt underbart! Idag ska vi åka till svärföräldrarnas sommarstuga och då var det ju dags att hinna med lite göromål i trädgården innan, bl.a. avplockning av röda vinbär. Satte på mig bikiniöverdelen så att jag skulle förena nytta (plocka vinbär) med nöje (bli mer pepparkaksaktig) och började plocka. Efter en kort stund tänkte jag: "Vad bra det vore om blåbär växte så här! Vad fort det skulle gå att få ihop till en blåbärspaj med reparen då...hmmm...repare...blåbär...repare...vinbär?" Fort som bövelen skuttade jag upp och hämtade den och hujedamej vad fort jag fick ihop fem liter! Så det är ett tips om du, som jag, har blivit lärd att plocka röda vinbär för hand. Frågan är nu bara - vad ska jag göra med dem. Är förvisso tidsoptimist, men inte helkorkad, så det blir till att frysa ned dem idag, men sedan? Safta eller baka?

Nu är det dags att packa igen för att åka upp till urskogarna i norra Sverige, adjöken mobiltäckning, television, trådlöst internet, rinnande vatten, el och vattenklosett. Hej blåbär, svampar, soliga dagar, solbränna och härliga böcker!

Jag är långsam ibland

Att han står ut med mig sambon...Sommaren 2005 hyrde vi en segelbåt tillsammans med ett annat par. Vi hade bara stora killen då och det andra paret hade bara en hund. I alla fall så fick jag för mig att vi skulle ha båt nu när vi bor i Lilla Staden vid den Stora Sjön. Sambon föreslog en mindre motorbåt så att vi kunde ta oss till några öar i närheten, men det tyckte inte jag - nej, en stor båt med övernattningsmöjligheter det var det vi behövde! Idag tog vi en båttur till en närliggande ö för en dag på stranden. Vi hade mycket trevligt och när det kom en mindre motorbåt sa jag till sambon: "En sådan där skulle vi ha, eller hur? Det vore ju perfekt för oss. Bara så vi kunde ta oss till de närmsta öarna liksom." Sambon tittade på mig och sa: "En sådan där liten båt, men du ville ju ha en sådan där vi kunde sova i, annars var det ingen idé sa du". Jag: "Sa jag, men de är ju superdyra, nej, en sådan där lite mindre blir bra tycker jag". Sambon: "Åh, vad bra, äntligen är vi överens, det trodde jag aldrig!"

Snacka om strategisk kille - för att inte tala om tålmodig! Det tog mig tre år att komma på att vårt behov består av en mindre motorbåt som kan ta oss en bit ut på Stora Sjön - och sambon har tålamod att vänta in det, helt amazing - det är värt någon medalj av något slag! Eller ett pris; kanske i form av en tjej som älskar honom superdupermycket och som låter honom använda sig av sitt välutvecklade tålamod och till och med utmana honom att bli än mer tålmodigare?

Penntrollets Dag!

Idag har det varit min dag. För nio år sedan fattade jag ett av de allra bästa besluten i mitt liv. Ett år efter det tänkte jag: Idag är det ett år sedan jag fattade det där kloka beslutet - det borde firas och så firade jag det. Sedan dess har jag låtit 24 juli bli min dag. Det behöver inte vara något superstort eller dyrt; att åka bort eller så. Det kan vara att unna mig något fint plagg, ett restaurangbesök, gå på bio eller som idag att få sambon att betala lite hudvårdsprodukter, men dagen måste alltid innehålla något som jag tycker om och så måste jag alltid ta mig tid att ge mig själv credit för det där bra beslutet jag fattade för nio år sedan och alla bra saker jag gjort därefter och speciellt det senaste året. Dagen idag avslutades med något som ganska nyligen blivit en favorit på rekommendation av en kollega i Storstan (tack!); kex med fikonmarmelad och ädelost. Yummie!

Tillräckligt många bokstäver?

På lördag åker vi upp till svärföräldrarnas sommarstuga. Oavsett bra eller dåligt väder har jag nu gjort en räd på biblioteket. Åtta böcker för åtta dagar, det måste väl räcka? I förrgår lånade jag en snabbläsarbok, lånetid sju dagar, den läste jag ut igår; Jungstedts senaste, den var bra. Var så nöjd med att jag hann skriva en lista med böcker jag ville läsa som jag tog med till bibblan. Få fanns inne, men i jakten på dem hittade jag andra och reserverade flera av dem som inte fanns inne så nu har jag något att se från emot när de dyker upp. Hurra!

Tack

Vissa dagar känner jag i större utsträckning än andra dagar tacksamhet för att barnen är friska, att de utvecklats till de perfekta människor de är, att varje cell samarbetar med de miljoner andra cellerna i deras små kroppar. Idag är en sådan dag. Tack!

Min rygg vill ha hårda tag i sängen

Det här är min tillfälliga sovplats i paradiset. Hemma i vanliga sängen vaknar jag alltid med lite, lite ont i ryggen. Inte här minsann! I denna hårda träsäng med tunn madrass och masonitskiva under trivs min rygg. Inte ett uns ont i den arla morgonen. Love it!

There goes my everything...

...eller nästan i alla fall. Igår var det ännu en trist bortlämnardag. Ett tag trodde jag att jag skulle vänja mig, att sorgen dessa dagar skulle bli blekare och blekare. Så är det inte. Visst känns det något lättare sedan lillkillen kom; jag har fortfarande ett barn kvar att vara mamma åt, men de kan ju inte ersätta varandra, så längtan efter stora killen finns ju kvar. I vanliga fall handlar det om knappt tre dygn, under sommaren är det fjorton. För mig känns det som en evighet, eoner av tid. Sedan lillkillen kom går det ju inte att ta paus från livet, vilket jag gjorde tidigare, men jag har verkligen fått säga till mig själv att jag måste hitta på saker med lillen även om stora killen är borta, det är inget fel med det. Men saknar honom det gör jag!

Allting har sin tid

Så här såg det ut under brorsdotterns barnstol igår. Det var nästan så jag hade glömt hur bedrövligt sådana små skruttar kan skräpa ned på nolltid, helt ofattbart! Lillkillen är förvisso inte helt oskräpig, men det ser i alla fall inte ut så här under honom längre.

Undantagstillstånd?

Hittade en bortglömd napp i handväskan. När sambon skulle ut i bilen bad jag honom slänga ut nappen i skogen. Han gav mig en hundvalpsblick som fick mig att omedelbart vilja beslagta nappen. (Sambon har nämligen tyckt mycket synd om lillkillen när han saknat sina nappar, så jag var rädd att han skulle ge den till lillkillen.) Sambon föreslog då att lillen, precis som vuxna, skulle få ha det lite extra kul vid festliga tillfällen och få "festnappa". Det var ganska roligt sagt faktiskt, till och med så roligt att jag för en tusendels sekund övervägde det!

Showtime

Jaha, så är det strax dags. Nu har jag klockat och gjort de sista justeringarna i talet. Drygt fem minuter ska jag hålla låda om allt går som det ska, kortare om jag flippar ur och babblar på i alltför hög hastighet så att ingen hinner höra vad jag säger. Dessutom måste jag in till närmsta samhälle och köpa ny outfit eftersom den medtagna finklänningen som jag höll tal till syrran i är alltför fin och framförallt består av alltför lite tyg en kall (15 grader) sommardag som denna! Nu in i duschen!

Vinkevink!

Hemma när jag är ute och går försöker jag komma ihåg att le och säga "hej" till dem jag möter. Eftersom jag är lite glömsk så missar jag det majoriteten av gångerna. Men här på landet ligger alla långt före! Oavsett om jag kör bil eller går när jag möter någon så hälsar de genom att glatt vinka - och det är så trevligt! Det får mig att känna som om jag liksom hör hit och passar in. Det är en väldigt nice känsla! Så nu ska jag verkligen lägga manken till när jag kommer hem, för förutom att jag känner mig som en artig och trevlig människa när jag leende hojtar "hej" så är det skojigt att försöka gissa hur den mötande kommer reagera; artigt hälsande, förvånat stirrande, försiktigt leende eller oberört ignorerande. Prova du med vetja'!

A win win situation

Kvart över sju trodde stora killen att kusinen skulle vara vaken. Så var inte fallet, men eftersom han hade ställt klockan på ringning så var våra båda kids vakna. Jag var i behov av fortsatt sömn och frågade därför om de ville se Madicken, vilket de ville. Fram med laptopen och i med dvd:n och vips; de är nöjda (och framför allt relativt tysta) och jag får sova, smart va? Nu ska jag bara sluta blogga och börja blunda också...

Inga såsiga föräldrar här inte!

Grillat med potatissallad - gott, men jag hade ju glömt en liten detalj; mina päron har inget behov av sås till köttet. Det har dock jag, så imorgon blir det till att inhandla sås!

Åter till Paradiset

Nu drar vi iväg till Paradiset igen, vilket innebär kortare och kanske färre blogginlägg eftersom jag bara kan blogga via mobilen då. Innan vi kan åka till Paradiset ska dock en massa packas - tänk så mycket det blir av att vilja ha hängslen, livrem och fallskärm (kläder för bad, regn, fest, varmt och kallt). Dessutom ska jag köpa present och koka rabarbersaft så att sitta här och blogga är ju bara tokigt - nu måste jag hasta la vista!

En sakt till bara; glömde ju berätta att i Storstan hittade jag mitt svarta guld! Hurra för Storstan. Jag njöt i fulla drag av detta under filmen!

Mamma Mia vilken kväll!

Äntligen fick vi tid att träffas, min bästa väninna och jag! Vi bestämde att vi skulle se "Mamma Mia" i Storstan, som ligger mittemellan våra respektive hus. Jag såg musikalen "Mamma Mia" med min sambo för några år sedan då han fick gratisbiljetter från sitt dåvarande arbete. Jag älskade den, men min sambo var måttligt road, så därför slapp han följa med på filmen. Nej, vem kan passa bättre att ta med på bröllopsfilm än min blivande tärna? Och filmen var jordens adrenalin- och endorfinkick - jag blev helt glad i hela kroppen och det sitter i än faktiskt, så gå och se den! Till och med min väninna, som egentligen inte tycker om ABBA för att det är "sånt där synthljud hela tiden" tyckte det var bra eftersom "synthljuden" var borta nu. Hon är egen företagare och driver ett café i sitt samhälle och om du går in på ditt café imorgon och någon börjar sjunga ABBA-låtar så är det säkert hon, Företagerskan. Kvällen toppades av att jag fick se min blivande tärna köra ut ur Storstan i en röd audi cabriolet eftersom hennes biltokige karl, på väg i sin BMW för att köpa en Ford Mustang, krockade BMW:n, så därför är BMW:n på verkstad och Forden skulle tydligen hottas till lite och då fanns det bara en bil kvar på gården till Företagerskans fasa, hi, hi! Nu är det hög tid att slå igen ögonen men dessförinnan:

I have a dream, a song to sing
to help me cope with anything
If you se the wonder of a fairy tale
You can take the future even if you fail

I've been challenged

Jag har blivit utmanad av Fröken Johanna! Fick det sent igår, men svarar idag eftersom mycket av dagen hade gått igår när jag läste det. Ok - here we go!

Regler:
- Posta reglerna först.
- Svara på alla frågor.
- Skicka vidare utmaningen till 6 andra bloggare.
- När du postat dina svar, berätta det för den som utmanade dig!

Fem saker som finns på din att-göra-lista idag:
Gå på bio, öva på att högläsa talet, göra näringsriktig kvällsmat, försöka hitta Malaco Truly Black (har försökt i flera dagar, men jag hittar den inte, trots att det verkar som att den finns kvar i sortimentet enligt deras hemsida), lägga in resesängen till syskonbarnet i bilen så jag inte glömmer den när vi ska åka imorgon.

Vad gjorde du för 10 år sedan?
1998 funderade jag på om kärleken verkligen övervinner allt. Sedemera kom jag på att det gör den säkert, men att det jag trodde var kärlek då faktiskt inte kan kallas för kärlek.

Ställen du bott på?
Nästan på ekvatorn.

Fem saker du skulle göra om du var biljonär?
Räknar upp några saker utan inbördes rankning; betala alla lån, se till att sambon fixade långsiktigt lönsamma placeringar så att kidsen har, åka till Ecuador, shoppa loss för minst 25 000 i månaden i minst 25 år, köpa/bygga ett hus med 9 r.o.k. och sjötomt. Va?! Är önskningarna redan slut!

Jag utmanar: Inte sex stycken i alla fall, för så många känner jag inte som bloggar ;) Men låt se: Fru Cedhamre, Jäntan, Miss Gilette och så G.O.A.T

Fästproblem

Den uppmärksamme har noterat att jag inte skrivit antal steg jag gått på ett tag. Även om sommaren inte är speciellt klänningvänlig så envisas jag med att använda klänning ändå. På hösten, våren och vintern har jag tjocka strumpbyxor eller tights under och fäster då stegräknaren i linningen på dem, men nu? Känns lite odd att sätta fast stegräknaren i trosorna... Någon som har något förslag?

Hemmamamma - jag?

Jag har ju varit mamma i snart elva år nu, allra första tiden med stora killen jobbade jag som undersköterska, vilket innebar många lediga dagar i och med att jag jobbade helger och kvällar. Sedan pluggade jag sju terminer på universitet, vilket innebar många lediga dagar eftersom vi hade föreläsningar mellan två till fyra dagar i veckan, resten var självstudier hemma och dem förlade jag kvällstid eller när stora killen var hos sin pappa. Så fram till han började skolan var jag hemma ganska mycket. Sen jobbade jag i ett och ett halvt år och sen kom lillkillen. Honom var jag hemma med i ett år och tio månader, under fyra av de månaderna jobbade jag deltid.

Jag har alltid sagt att jag blir en bättre mamma om jag jobbar och jag har verkligen menat det. Men sedan jag kom tillbaka till jobbet efter ledigheten med lillkillen så vet jag inte om det är så. Visst fanns det dagar under föräldraledigheten när jag bara ville vara ifred, men mest saknade jag nog vuxna människor att prata med, det var inte jobbet jag saknade. Nu har jag varit ledig i tio dagar, vilket inte går att jämföra med flera månaders föräldraledighet, jag vet, men jag trivs verkligen med att vara hemma. Dagarna har sin gilla gång. Kidsen bråkar och jag blir irriterad, visst, men samtidigt är det en sådan frihet i att få göra vad jag vill av dagen och att dela den med kidsen. Jag älskar mitt jobb, jag valde verkligen rätt yrkesbana och det värt varenda öre jag har i studieskulder. Att jag älskar mitt jobb gör så klart att jag är engagerad och vill göra bra ifrån mig, vilket i sin tur leder till att jag jobbar sent och knappt hinner träffa kidsen och sambon ibland, till och med ganska ofta. Ibland önskar jag att jag kunde nöja mig med ett jobb som jag inte skulle bli så engagerad i (utan att för den sakens skull mena att andra inte kan bli engagerade i det); typ att stå i någon kassa någonstans, packa bullformar eller sätta ihop mobiltelefoner. För då tror jag att jag inte skulle behöva fightas mot klockan varje dag när arbetsdagen närmade sig slutet utan då tror jag att jag bara skulle ta mitt pick och pack och åka och hämta lillkillen i tid varje dag utan att bry mig. Men jag tror inte jag skulle stå ut med att ha ett jobb som jag inte var engagerad i. Och då måste det betyda att jag faktiskt blir en sämre mamma av att arbeta. En mamma som är hemma mindre.

Så jag tror inte det stämmer längre det där med att jag blir en bättre mamma av att arbeta. Jag tror att jag helst skulle vilja vara en hemma-mamma, med många vuxna runtom mig ändå.

Med tårar i ögonen

Nu har lillkillen lämnat alla sina nappar i tomtens hus. Och när han tog upp en napp i taget med sin lilla hand och lade i napplådan, då kände jag hur några tårar ville tränga sig fram. Tiden går så fort - nappepoken är över och lillkillen är på väg att bli stor.

Näringslösa värdshus

På väg till tomteland tvingades vi åter inta lunch på värdshus. Samma meny i hela landet tror jag. Varför går det inte att få en fräsch sallad eller åtminstone några fräscha grönsaker? I brist på det - hamburgertallrik. Men till och med den var sorglig; bara bröd och en burgare, ingen dressing, ost eller grönsak. Pommesarna var bleka och sladdriga. Allt detta för åttiofem spänn - hujedamej!

Kom tillbaka tanten!

Fick just reda på av sambon att det en dag när vi jobbade stod en äldre tant, typ nittio, och en annan kvinna på vår uppfart. Vi var inte hemma, men det var vår sociala, obehagligt händige, granne. Han frågade dem om de ville något speciellt och då visade det sig att den äldre tanten hade bott i huset när det var nybyggt (1919) - och så var vi inte hemma?!! Det hade ju varit så häftigt att få höra henne berätta hur huset hade sett ut då, vem hon var, hur länge hon bodde här, vilken färg huset hade, vad som hände inne i huset (inga spöken än vad vi märkt) - ja, jag hade kunnat komma på tusen frågor till säkert. Vår serviceinriktade granne tog dem dock med på en utomhusguidning (hoppas det var en av de dagar det inte såg alltför katastrofaktigt ut, men det är ju inte så sannolikt) så hon fick se litegrann hur det såg ut idag när familjen med alltför många efternamn bor här. Grannen ska nu bege sig till stadsarkivet (finns det något sådant för en såhär liten stad?) och jag har intentionen att någon av oss (vuxna alltså, ingen av kidsen - hujedamig!) ska hänga på dit och förhoppningsvis hitta lite bilder från förr i tiden. Men mest av allt önskar jag att tanten kom tillbaka, för det är ju ändå inte alltid så att en bild säger mer än tusen ord (sorry fotografsyster). Fast jag tror inte att grannen ens fick ett namn på tanten så det blir kanske svårt att leta reda på henne. Kanske jag skulle sätta ut en såndär liten annons som man kan se ibland i lokalpressen? Efterlysa tanten helt enkelt? Tål att tänkas på.

Det syns inte utanpå...

Det här är en tredjedel av de kvinnor som dödas av sina nuvarande eller före detta pojkvänner, sambos och äkta män varje år. Titta på dem. De ser ju helt vanliga ut, eller hur. Du skulle inte se dem i din livsmedelsbutik och tänka: "Kolla, där är en misshandlad kvinna". Och de kvinnorna på bilden, som idag är döda, som ser ut som helt vanliga tjejer, de dödades av män som sannolikt ser ut som helt vanliga män. Som du inte heller skulle tänka: "Kolla där är en kvinnomisshandlare" om, om du såg honom i din livsmedelsbutik.

Mörkertalet är stort när det gäller mäns våld mot kvinnor i nära relationer. Det uppskattas att bara 20 - 25 % polisanmäls, bara en fjärdedel. Och att när en kvinna polisanmäler sin pojkvän/sambo/man så har han i genomsnitt slagit henne mellan 32-38 gånger innan. Trettiotvå till trettioåtta gånger. Män som ser helt vanliga ut. Och det är inte konstigt att du inte kan känna igen varken en man som misshandlar eller en kvinna som misshandlas i din livsmedelsbutik, för det är sällan misshandeln sker offentligt och det är sällan som mannen slår kvinnan så att det syns på henne utåt. För är det någonting de män som använder våld i nära relationer inte har problem med så är det att hantera sin ilska. Glöm aldrig det! Om de hade problem med det, då skulle det ju hända oftare på offentliga platser; på ICA eller på stan, men det gör det inte, trots att upprinnelsen till att han slår just den gången kanske finns i ett besök på ICA där kvinnan träffade en manlig arbetskollega som hon hejade på, något som gjorde mannen arg. Men inte slår han där och då. Nej, han behärskar sig tills de kommer hem och först där gör han henne illa. Så att män som använder våld behöver hjälp med att hantera sin ilska, det är bara bull****, för det kan de redan.

Och jag vet att det inte finns ett bevisat samband mellan de här variablerna i forskningen (än), men jag kan ju inte blunda för det jag får veta i mitt dagliga arbete; många av de män vars kvinnor jag träffar, har själva sett hur mamma blivit slagen, eller hur pappa slagit. Därför måste vi prata med de barn som bevittnar våld, benämna våldet, säga att det är fel, hjälpa dem att bearbeta det de upplevt. Annars kanske de pojkarna växer upp och en dag dödar en kvinna de säger att de älskar, en kvinna som kommer hamna på Expressens framsida en sommardag om tjugo år bland sexton andra kvinnor, som också blivit dödade av sin pojkvän/sambo/man.

Rallykänning

Sambon är överlycklig att han kunnat hålla sig nära porschen framför i flera mil. Sannolikt beror det mer på alla valium i trafiken än motorkraften i vår bil...porschen leker framför oss i avvaktan på nästa omkörningstillfälle, som kom nu. Hej då porschen och tack för att du förgyllde sambons dag, det är han alltid värd!

Framsteg i livsmedelsbutiken gör mig glad!

Det bästa som hänt i Lilla Staden måste vara att båda stormarknaderna numera har självscanning och självutcheckning. Perfekt med scanner; totalkoll på vad det kostar allteftersom varorna plockas i kassarna. Förvisso blir det inte samma ordning i matkassarna som förr i tiden när jag betalade i vanlig kassa, men det är ett pris jag gärna betalar. Sedan när jag lagt i det jag ska ha så sätter jag tillbaka scannern, drar mitt betalkort och går ut. Förutom att jag nästan aldrig behöver köa och i så fall bara typ två minuter så behöver jag inte heller prata med någon enda person. Jag kan bara gå in, hämta det jag vill ha, ja, sköta mitt och gå därifrån helt enkelt - så tidseffektivt och sådan bra service, love it!

"Nu måste jag säga förlåt till mig själv"

Lillkillen släpade omkring på en liten vagn av trä häromdagen. Den satt i ett snöre och han gick omkring och svängde den i luften. Förutseende som jag är sa jag till honom att vara försiktig så att han inte slog sig själv eller någon annan med vagnen. Två-och-ett-halvt-årig som han är struntade han fullkomligt i vad jag sa vilket resulterade i att stora killen fick vagnen på benet. Konsekvens: lillkillen måste säga förlåt. Det gjorde han och fortsatte slänga omkring med vagnen. En liten stund senare träffade han sig själv och fick lite ont. Läraktig som han är kom han till mig och sa: "Nu jag måste säja förlåt te mej tälv!"

Och tänk vad rätt han har och vad sällan vi, fast jag kan ju bara prata för mig själv så, rättare sagt, jag gör det. För visst gör jag så jag får ont ibland, sällan (faktiskt aldrig om jag inte missminner mig) av en trävagn, men på andra sätt. När jag sviker mina principer, när jag tidsoptimistsviker andra, när jag glömmer bort att det är viktigare att komma hem till kidsen och säga godnatt än att göra det där jobbet som ingen ändå kommer dö av om jag inte gör det just ikväll, när jag inte är den sambo som min sambo förtjänar, när jag "säljer" mig för att jag inte orkar ta en fight för mina värderingar och normer - ja, situationerna är oändliga. Men alldeles för sällan säger jag förlåt till mig själv, istället går jag och bygger på kontot för dåligt samvete. Ibland går jag i kyrkan och då får jag syndernas förlåtelse för allt det jag hinner räkna upp innan prästen säger: "Till dig som ber om förlåtelse säger jag i Jesu Kristi namn; dina synder är dig förlåtna." Fast jag känner mig aldrig riktigt förlåten, jag haltar omkring med mitt dåliga-samvete-konto som en klump runt foten ändå. Och jag tror att jag skulle må lite bättre om jag hanterade de situationer när jag gör så jag får ont som lillkillen, genom att säga förlåt till mig själv och ge mig själv förlåtelse för mina tillkortakommanden, så det ska jag börja med, från och med nu.

Prestationsångest

Den 20 juli har mina föräldrar varit gifta i 40 år. Det ska de fira med en fest om sju dagar. Jag har ju tänkt att jag borde förbereda ett tal eller så, men har inte riktigt tagit mig tiden även om lite trådar snurrar lösryckta här och där i min vimsiga hjärna. Så blev jag uppringd av mammas bästa vän (en polis) häromdagen.
PV (polisvännen):Vad bra att du ringde tillbaka, jo, jag ville bara säga att vi tänkte göra en grej på festen, men det är ju självklart att ni barn ska få göra ert först, vad ska ni göra?
Jag: Eeeeh...jaaa...vi har inte direkt pratat ihop oss om något men....ja...ett tal tänkte jag väl hålla.
PV: Ja, vad trevligt, vet du om det är någon mer som förberett något?
Jag: Nej, det vet jag inte. Men det är nog bara att ta ordet när det passar liksom.
PV: Okej, men då gör vi vår grej efter ditt tal då.
Jag: Ja, det blir bra...
Så nu sitter jag här med de där få trådarna och ska försöka få ihop dem till något bra. Fast jag vet ju egentligen inte så mycket om deras äktenskap, mer om hur de är som mamma och pappa. Och för er som inte visste det så är mina föräldrar odödliga - jo, det är sant, jag lovar! Så jag kommer aldrig behöva hålla något tal på deras begravningar där jag säger allt det där jag inte sa när de levde, så jag tänker att det kanske är det jag ska göra (nja, kanske inte riktigt allt). Dessvärre är ju inte jag någon rolig person som liksom kan skoja till det och få en hel församling att skratta, men jag är bra på att vara allvarlig, så jag får nog hålla mig till den linjen...

Enda gången jag hållit ett tal som var viktigt för mig var när jag skulle hålla tal när min syrra gifte sig. Jag fick reda på att de skulle gifta sig i januari året innan de gifte sig så jag hade en del tid på mig att få ordning på de trådar som snurrade omkring. Ändå ändrade jag in i det sista, till dagen innan bröllopet. Men det blev bra tyckte jag och sedan fick jag veta att andra blivit berörda och rörda av det jag sagt "det var till och med en karl bredvid mig som började gråta!" och det kändes ju kul, men bäst av allt var att jag fick med det jag ville och att jag kunde säga allt. För det finns en risk med den där allvarliga linjen och det är att jag själv blir för berörd, vilket jag blev på syrrans bröllop, jag började gråta under tiden och det är ju som bekant inte så himla lätt att framföra ett budskap när tårarna rinner nedför kinderna samtidigt, men tydligen så gick budskapet fram i alla fall, till både syrran och övriga i församlingen.

Åter till mitt förväntade och utlovade tal nästa lördag; jag har ingen utrustning utöver mig själv och min röst. Kanske jag som innehavare av en någorlunda sångröst skulle våga mig på ett skojsigt sångstycke med egenkomponerad text tänkte jag ett tag, men avfärdade tanken då det kändes som att någon sorts ackompanjemang då vore på sin plats. Då återstår ett tal. Och istället för att försöka få ordning på de där trådarna så att de kan virkas ihop till någon fin liten text med vackert mönster sitter jag och bloggar för att undvika det där virkandet. Dessutom är klockan mitt i natten nu och jag har ingen aning om var virknålen är och det är för sent att börja leta efter den för även om jag hittar den så kommer jag inte orka börja virka nu ändå.

Och, om du är uppmärksam så är svaret ja. Jag är hemma igen, annars skulle inlägget inte ha blivit så här långt ;)

Himmelriket är nära!

Ord är överflödiga; smörstekta kantareller med lite salt. Bäst av allt? Ingen mer än jag tycker om det! Nu ska jag sätta mig ned och uppleva ett hallelujah moment.

Blåbärsplockarens bästa vän

När jag var barn plockade vi blåbär för hand, ett i taget. Nu plockar jag blåbär med repare och att få ihop en liter går ju supersnabbt. Idag var pappa med mig och kidsen i blåbärsskogen. Jag erbjöd honom en repare, han tog artigt emot den, men konstaterade efter en liten stund att han inte hade den rätta knycken och återgick därmed till sin tidskrävande handplockning. Inte ens när vi hade rensat klart och jag fått en och en halv liter mer än honom ville han hålla med om att det var bättre att plocka med repare, suck! Och på något konstigt sätt känner jag mig lite lurad då jag under barndomens alla blåbärsturer fick plocka för hand för jag misstänker att det redan då fanns människor som plockade blåbär med repare...

Att skaffa ett skafferi

Mina föräldrar har inte samma mattider som oss. Lunch vid 14 istället för 12 resulterade i två, okej då, tre människor med mycket låg blodsockernivå. Förut tog vi en sväng till det större samhället och nu har jag ett eget skafferi så vi klarar dessa långa perioder av, i princip, svält. Kex, bröd, festis och kakor. Dessutom har jag smugit in några risifrutti och lite fil i kylskåpet. Förhoppningsvis kan jag nu avvärja de värsta dykningarna ned i blodsockerbristens mörker där irritation och vredesutbrott ständigt ligger på lur. Puh, semesterfriden är räddad!

Tålamodskrävande verksamhet

Ser du den yttepyttelilla vita saken? Då har du god syn i så fall för det är knappt att jag gör det... Det är en gluedot. Jag pysslar, men det är inte särskilt roligt att pyssla med något som är mindre än ens nagel, men det är ett pyssel jag måste pyssla med. Funderade en stund på att klippa naglarna, men då jag tagit med ett fint nagellack avfärdade jag den funderingen. Jag har bara strax under sjuttio gluedots kvar att pyssla med, men det känns som många även om de är små. Eller kanske just därför.

Författartips

Lyssnade för några helger sedan på p1 där radioteatern gav ovanstående föreställning. Det var bra och min nyfikenhet väcktes samtidigt som jag insåg att jag inte skulle komma ihåg att lyssna resterande lördagar. Således begav jag mig till biblioteket och nu har jag två böcker av ovanstående författare hemma, varav jag läser en. Den är mycket bra och jag kan rekommendera nämnda författare om du vill läsa en kriminalroman. För övrigt bloggar jag från mobilen, jag hoppas du har överseende med diverse felaktigheter såsom bilder i fel läge...

En i sanning medelmåttig fiskarvikarie

I paradiset måste man också fiska - tycker tre fjärdedelar av familjen. Jag är den fjärdedel som inte riktigt anser att det absolut är varken nödvändigt eller särskilt skoj, men eftersom kidsen ville så kände jag att fisketurerna inte kan vara beroende av att sambon är med. Sagt och gjort, fixade fram två spön, dessvärre utan krokar. Ringer sambon och får handledning i hur krokar ska knytas fast; något med en loop. Ok, daggmaskjakt...trettio minuter och tre maskar senare avslutades maskjakten. Flytvästar till kidsen, ösa vatten ur båten, i med utrustning, bete och kids, äntligen på sjön. Lillen fastnade med kroken i näckros på en gång men det fixade jag. Fasligt dåligt med fisk dock så stora killen rodde oss till bättre ställe. Det är lugnt, vindstilla. Plötsligt får stora killen napp, en medelstor, fin aborre! Jag ska hjälpa honom få upp den, men då löses min fina krokknut upp och fisken försvinner i djupet. Snopet! Vi härdar ut en stund till, sen ror vi in. Sorry kids, men jag är bara vikarie, lovar att göra om och göra bättre.

Paradiset

Paradiset

På besök i paradiset

Barnen är här, solen skiner, vattnet är blått, löven viskar, blåbärs- och kantarellskogen väntar. Lilla huset är vårt krypin. Min adam fattas mig dock, kostymklädd vandrar han bland papper, siffror och säljargument. Men förutom det är paradiset idag fullkomligt! Stilla tacksamhet...

Hanterbar och trevlig dagsutflykt

Idag regnade det inte, vilket fick mig att fundera över vad vi skulle uppleva idag. Efter lite surfande kom jag fram till att ett besök på Hova Riddarvecka skulle passa oss ypperligt. Sambon jobbar fortfarande, stackarn, så jag stuvade in kidsen i bilen tillsammans med regnkläder och fika - och kontanter förstås. Jag hade aldrig varit på Hova Riddarvecka förut så jag hade ingen aning om hur det skulle vara utan hade bara kollat dagens program på hemsidan. Väl där fick vi användning av regnkläderna och strosade sedan iväg. Där var gycklare och musikanter, hästar, hantverk och mat och en massa marknadsstånd med allehanda medeltidssaker. Det fanns en fin lekplats med pyssel för barnen, en liten riddarborg och en "vanlig" lekställning. Ingen entrékostnad, men riddarsakerna var alla dyra, om än i något varierande pris. Kan ändå varmt rekommendera det. Stora killen har varit på tornerspel och jag trodde inte lillen var så intresserad än så det skippade vi eftersom båda två var nöjda när de fått lite riddarutrustning. Nu springer de omkring i trädgården och "svärdas".

Och de som om relationen mellan stora och lilla killen sagt:"Det är ju synd att det är så långt emellan dem (åtta år), de kommer ju inte ha någon direkt glädje av varandra" så kan jag bara säga att ni hade fel! Förutom att de älskar varandra så får tioåringen öva sig på att sätta gränser och ta hänsyn och lillen får öva sig i att vara verbal (inte bara upphäva ett gutturalt skrik för att få som han vill) och ta för sig. De har stor glädje av varandra och längtar efter varandra när stora killen är borta. Och jag bannar mig själv ibland för att jag lät ovanstående ord så ett frö av tvivel, det var korkat av mig. För precis som andra syskon retar de gallfeber på varandra emellanåt, men deras gemensamma skratt och deras dialoger får mig att småle alternativt gapskratta minst tio gånger varje dag.

Plastikkirurgin har inte total genomslagskraft, men nästan...

TP-kväll med familjen. Vuxenfråga: Vilken plastikkirurgi utförs oftast i Spanien? Sambon funderar högt och långsamt i vanlig ordning. Tioåringen flikar snabbt in med ett segervisst leende:"Jag vet, bröstplantering!"

Moster är ingen frukt

För att vara en liten människa, två och ett halvt närmare bestämt, så har minstingen ganska bra koll på det här med relationer. Han har en moster som heter Anna och tidigare har han haft svårt för det här med att hon är moster till honom, men mamma till sina barn, men nu är det glasklart för honom. Hade inget att göra i väntan på att middagen skulle bli färdig i ugnen så jag gjorde en ananaspaj.

Jag till lillen: Det här är ananas.
Sambon till lillen: Som moster.
Lillen: Nää, moster heter inte ananas!
Sambon: Nehej, vad heter hon då?
Lillen: Hon heter N:s mamma, men hon ä moster te mäj!
Just det sambon!

En fantastisk samhällsinrättning

Idag har jag varit på vårt bibliotek. Och jag vill verkligen slå ett slag för alla bibliotek i vårt land. På vårt bibliotek finns det en trevlig barnavdelning med kritor, papper, spel och så massor av barnböcker och ljudböcker förstås. En regnig dag som denna är det perfekt att göra ett besök där med kidsen.

Idag gick jag dock dit utan kidsen då sambon kom hem mycket tidigt från sitt jobb. Så härligt att bara få gå där, botanisera i lugn och ro, hylla upp och hylla ned. Dra fingret längs bokryggarna, peta fram någon bok som har en intressant titel eller bara en spännande bokrygg. Dessvärre har ju många biblioteksböcker de där oattraktiva, fula baksidorna i gult, rött, blått eller grönt i vad-det-nu-är-för-material med samma typsnitt på allt, men tar du fram en bok kanske den lockar dig ändå. Jag är lite konstig för jag vill att böckerna också ska locka mitt föga estetiska öga. Så om en dålig bok har ett fult omslag kan det innebära att jag går miste om en bra bok och det är ju synd.

När jag var hemma med minstingen så hade jag en så bra lista; där skrev jag upp varje boktips jag hittade med titel och författare. Så tog jag listan och kollade på internet om den fanns på biblioteket, om den fanns inne eller var utlånad (då reserverade jag den) eller om den inte fanns alls framförde jag en försiktig förfrågan om den gick att hämta hem eller rent av köpa in. För på mitt bibliotek - och säkert på ditt också - finns det en mycket trevlig bibliotekarie. Hon är så serviceminded och det spelar ingen roll om det är privat eller i min yrkesroll jag letar efter litteratur så hjälper hon till och finns det inte på vårt bibliotek då lyckas hon ändå se till att den kommer dit. Så om du har ungefär likadant väder som jag, växlande uppehåll och under sommartemperatur (för det måste väl ändå 11 grader räknas som?), gör ett besök på ditt bibliotek. Det är i sanning en skattkammare, om man då inte är som en f.d. kollega till mig i stora staden, hon fixar inte att låna böcker för hon tycker så illa om tanken på att andra har bläddrat i dem och att hon inte har en aning om vad de gjort innan de bläddrar i boken som hon sedan ska bläddra i...och när hon sa så då övervägde jag ett tag att låta min slumpvisa bacillneuros blomma ut inom området biblioteksböcker, men biblioteket lockar mig för mycket, så jag avfärdade den tanken och stuvade in den långt in långt bort någonstans i minnet.

Idag såg jag till min glädje att det var många gäster på biblioteket, säkert delvis tack vare vädret, och då for en förflugen tanke genom mitt huvud: "Jaså, biblioteket duger nu när det är dåligt väder. Jag är minsann här oavsett väder, året om!" Och så fortsatte jag strosa samtidigt som jag njöt av känslan att jag är en riktig biblioteksgäst!

Biokväll med prins fick mig gråta av lycka

Läste Narniaböckerna när jag var liten och tyckte om dem, även om jag idag inte riktigt kommer ihåg detaljerna - och det har inget med min semesterdemens att göra...I kväll såg jag i alla fall prins Caspian. Satt väldigt nära duken så det kändes nästan som att vara i filmen. Mycket svärdfighter, coola kläder, det goda vann över det onda och så lite lööööv mitt i alltihop. Biopopcorn - goda men tyvärr svårskalade. Bäst av allt...sällskapet! Jag lade armen om honom och han kurade ihop sig vid min sida. Och när soundtracket började spelas upp, en långsam, skir låt, kom mina instängda längtanstårar blandat med mina glädjetårar över att min förstfödde, min alldeles egna lilla prins är hemma igen.

Sega chokladrutor

Jag har en liten bagare som har hjälpt mig baka idag. Vi har inte smakat på dem än eftersom vi ska käka lunch först och dessutom fyller tjejen med civilkurage år idag så vi ska äta en massa fikabröd där också. Iaf så tänkte jag att fler kanske vill ha lite baktips. Det bästa med den här är att om jag tar dubbel sats så räcker det till en långpanna och då blir det en massa härliga sega chokladrutor att lägga i frysen. Perfekt att ta fram när det kommer gäster eller när du bara blir sugen - dessutom är de ganska goda frusna ;) Har även gjort dem med låglaktosprodukter och det blev också gott om du är laktosintolerant.

100 g smör eller margarin
2 ägg
3 dl strösocker
1 ½ dl vetemjöl
4 msk kakao
1 ½ tsk vaniljsocker
2 tsk bakpulver

Smörj och bröa en ugnsform med måtten 20 x 25 cm. Smält smöret på svag värme. Vispa ägg och socker pösigt och rör ner det smälta smöret. I en annan bunke blandar du mjöl, kakao, vaniljsocker och bakpulver. Rör försiktigt ned mjölblandningen i äggsmeten. Häll smeten i formen och grädda 35 minuter i 150 grader.

Semesterdemens och sömnsjuka

Hjälp! Nu börjar jag nästan bli nervös. Jag glömmer något hela tiden; jag kommer inte ihåg att sätta på mig stegräknaren och kommer jag ihåg det så glömmer jag att skriva upp vad den står på när jag nollställer den på morgonen och skriver jag inte upp det direkt så har jag ingen aning om vad den stod på, inte ens på vilket tusental det var! Dessutom lägger jag ifrån mig förlovningsringen lite då och då för att undvika en massa smuts på den (vilket inte brukar vara något problem i vanliga fall) och sedan glömmer jag bort att ta på mig den och när jag väl kommer på att jag ska ta på mig den så har jag glömt var jag lade den! Snart ska jag ut och gå och jag hoppas att jag kommer ihåg var jag bor! Och jag vet i alla fall att det är söndag och det är lika med scones-till-frukost-dag i vår familj - mums!

Som om inte glömskan vore nog är jag så trött, trött, trött! Igår sov jag middag en timme, släpade mig upp ur sängen så vi hann att gå på den lokala teaterföreningens barnteater (snacka om tur med vädret, det var utomhus, åskan mullrade under nästan hela föreställningen, men regnet började falla först när vi satte oss i bilen!). När sambon gick och lade lilla killen vid åtta somnade jag omedelbart i soffan, vaknade till vid nio och började kolla en kriminaltv-serie, som jag naturligtvis lyckades missa slutet på. Imorse sov jag till 07:50!! Jag brukar vakna vid 06:00 i vanliga fall.

Inget regn förrän vid sextiden igår kväll alltså = inga kladdkakor i frysen än. Nu är det soldis, men jag hoppas jag hinner gå min runda innan något eventuellt regn börjar trilla ned!

Ny modetidning

Igår köpte jag en ny modetidning; Eco Queen. Annars är det Plaza Kvinna och Elle som fångar mitt modeintresse.

Jag har ju försökt hitta både kosmetika, hudvårds- och hårvårdsprodukter som är snälla mot miljön och utan mineraloljor och parabener så att de också är snälla mot huden. Har lyckats hitta schampon som funkar bra, men inte ett enda balsam. Håret envisas fortfarande med att bli tovigt och flygigt. Jag har provat ett flertal mineralfoundations och har hur många prover som helst hemma från Meow Cosmetics, HHmineralcosmetics och annat smått och gott. Jag köpte foundation både från I.D och Everyday minerals. I.D hade ingen passade ton för ett penntroll från Ecuador plus att det innehåller ämnet bismuth, som kan irritera huden och EM hade en perfekt ton, men lade sig i mina skrattrynkor så jag såg ut som en gammal tant, vilket jag inte är! Efter detta gav jag upp och köpte Mary Kay:s foundation. Dessvärre är jag helt torsk på Urban Decays eyeprimer och den är inte speciellt ekologisk, men den är så bra att jag inte kan vara utan den. Och innan jag började köpa ekologisk kosmetika hade jag köpt typ 25 ögonskuggor från MUS och dem byter jag ut allteftersom. Fast jag har både hudlotion, ansiktskräm, ögonkräm, ansiktspeeling, ansiktsmask och makeupborttagning som är snälla mot hud och miljö.

Men igår när jag läst Eco Queen fick jag ny inspiration, så nu har jag beställt en massa prover på mineralfoundation från Softskin. Hoppas, hoppas, hoppas att det finns något i pepparkaksnyans! Det här är ju något av det bästa med semester, att få lägga ned tid på sådant som inte egentligen är viktigt. Idag ser det ut att bli molnigt - i så fall är det dags att fylla frysen (och min magsäck) med kladdkakor!

Nyhittat smultronställe med lösning på ett i-landsproblem

Var på biblioteket med lillen för att hämta reserverade böcker, HP:s senaste på ljudbok åt stora killen och Karin Fossums senaste åt mig. Biblioteket ligger blott ett stenkast från lilla killens favvo-lekplats så det blev en stund där också. Fick köpa en liter blåbär för fyra kronor - det var billigt, men dessvärre lämnade kvalitén på blåbären lite i övrigt att önska, de var hårda och väldigt svårtuggade med en tydlig stensmak.

På väg till bilen passerade vi en affär jag aldrig varit inne i, men som bl.a. Miss Gilette tipsat mig om tidigare. Nu tog jag mig äntligen tid att gå in - och jag fann ett smultronställe med massor av härliga, fina kläder med bl.a. en svensk designer. Hittade en liten sak att köpa och väl framme vid disken lyfter jag blicken från lilla killens höjd (eftersom han envisades med att spatsera omkring med ena handen utsträckt hela tiden) till affärsinnehaverskan och på hyllan bakom henne står Mary Kayprodukter!!! Å jag som sökt konsulent i lilla staden men inte hittat någon via MK:s hemsida. Förvisso var problemet redan löst då min väninna högre upp i landet är konsulent och skulle ordna min foundation åt mig, men nu vet jag att det finns någon i lilla staden som säljer denna produkt. Hurra! Jag kommer definitivt gå till butiken fler gånger, dock utan liten människa med lång arm och klibbig hand.

Himlen är oskydligt blå

Idag har jag sagt hejdå till en kvinna och hennes barn. Nu sitter de i en bil på väg mot en för henne, och mig, okänd destination, till ännu ett skyddat boende. Det tredje inom nio dagar. Jag önskar att jag hade kunnat säga: "Allt kommer bli bra", men det vet jag ju inte - de kanske inte ens får stanna i vårt land. Det enda jag kunde säga till kvinnan var att hon har gjort helt rätt, att hon är modig och att hon har gjort det som är bäst för hennes barn. Till barnen sa jag att de gjorde rätt som berättade för polisen vad pappa gjort mot dem och mot mamma, att ingen någonsin har rätt att göra dem illa, att de har världens modigaste mamma och att de kan bli vad de vill för att de är så starka och underbara. Men det känns ändå rätt futtigt.

"Jag vet hur det känns, när broar till tryggheten bränns" sjunger Ted Gärdestad. Det vet de kvinnor och barn jag möter varje dag också. Först när den man de älskar förnedrar, kränker och slår dem. När den de älskar sakta, sakta bryter ned deras självkänsla och deras tillit till sig själva. De vet hur det känns när broar till tryggheten bränns när de en dag bestämmer sig för att lämna sin våldsamme man. De lämnar allt; sitt hem, sina vänner, alla saker som är kända för dem. Kan komma utan någonting mer än de kläder de har på sig. De vet ingenting om vad som ska ske med dem nästa dag eller ens om några timmar. Allt de vet är att nu har de fått nog, att de tänker stå upp för sig själva.

Idag när jag slutar går jag på semester i sex veckor. Men innan dess vill jag hylla alla dessa kvinnor och barn jag mött hitills. Ni är så modiga. Jag beundrar er oerhört mycket och er styrka gör att mitt arbete känns meningsfullt. Ni har alla så olika livsberättelser och förutsättningar, men ni har en styrka som är oerhörd. Oavsett om ni står fast vid ert beslut att lämna era misshandlande män eller om ni gått tillbaka till dem så har ni stått upp för er själva, om det så bara var en gång i några timmar, så har ni gjort det. Glöm inte det.

Och till var och en av er som jag just vinkade av, som just nu är på väg till okänd destination: "Mina ögon kommer alltid le mot dig".

Svensk mat?

Idag läste jag följande mening ur ett stycke text som handlar om personer i Sverige med utländsk bakgrund: "Kvinnan lagar svensk mat såsom taco och lasagne, men hennes syster är inte alls lika svensk". Måste ju säga att min nyfikenhet växte och jag undrar vad kvinnans osvenska syster lagar för mat? Kanske pizza eller sushi? Och är det inte lite härligt frimodigt att åtminstone författaren av ovanstående citat har tagit till sig de utländska maträtter som naturligt följer med de människor som kommer till Sverige från andra länder?

Fast jag undrar litegrann över var gränsen för svensk mat går? Gå den mexicanska restaurangen i Mexico City med på att taco är svensk mat? Är det alla maträtter som tillagas och serveras i Sverige eller finns det någon annan gräns?

Funderade på att ta den vegetariska varianten

Äntligen var det dags att välja efterrätt!!! Men vafalls?! Citron är inte min favorit och till detta hund med hallonsmak?! Jag blev mycket skeptisk. Miss Gilette beställde modigt "hallonhunden tack", vilket gjorde servitören förvirrad varpå Miss Gilette förklarade att hon ville ha halloncollien, den med citronmousse på, då förstod han. Själv frågade jag först efter ett vegetariskt alternativ på denna dessert, men innan jag fick veta om det fanns något sådant valde jag istället en skogsbärstårta. Välj inte den. Torr, för syrlig och utan någon prick över i:et. Den hade de facto, både bokstavligt och smaklökigt talat, inget "i" överhuvudtaget. Och för dig som är nyfiken; så här såg collien ut, oklart var hunden är.

Kris och panik plus ett svårt val!

Idag upptäckte jag, eller rättare sagt har jag låtit tanken passera tidigare, men idag upptäckte jag att jag måste göra något åt det. Tre av mina favoritprodukter håller på att ta slut; Santes ansiktscreme, Helena Rubenstein mascara Lash Queen Waterproof samt The Body Shop Hi-shine lip treatment nr.4. Som om detta inte vore nog försvann min foundation, Mary Kay 402, under vår helg i fjällen. Jag vet att det är ett i-landsproblem, men för mig är det en smärre vardagskatastrof. Den blir dessutom värre av att endast två av ovanstående fyra produkter går att få tag i här i lilla staden, resten måste jag till storstan för att få tag i. Och dit har jag ingen resa planerad än, men jag kanske måste planera en nu då...

Det svåra valet kommer jag ställas inför ikväll då jag ska träffa delar ur min förträffliga kammarkör för lite socialt umgänge. Det är en efterätts- eller pubkväll, man får välja själv vad man vill kalla det. Det är inte ett svårt val för mig - pubkväll finns knappt i mitt vokabulär. Men däremot funderar jag redan på vad jag ska välja för efterrätt! När jag satt och funderade över detta redan igår så gick jag in på den aktuella restaurangens hemsida där deras meny tidigare funnits, men vad händer då?! Jo, då håller de på att "uppdaterar sin profil på webben, välkommen tillbaka", tackar, åter tillbaka till deras hemsida idag och då har de inte uppdaterat den färdigt! Vafalls! Ska det verkligen behöva ta sådan tid undrar ju jag. Så nu sitter jag här och har ingen aning om vad jag kan välja mellan för smaskiga efterrätter på efterättskvällen. En lösning på mitt problem skulle ju i och för sig kunna vara att resa på rumpan och knata de 150 metrarna till restaurangen och kolla i menyn "live" så att säga...

Och! Om tanken svävat genom ditt huvud så vill jag med bestämdhet dementera denna tanke; jag bloggar inte på arbetstid - jag har inte stämplat in än, men nu tänker jag göra det!

Jag är i alla fall bättre än en hund

Jag har långt mörkt hår, vilket innebär att jag har långa, mörka hårstrån. Varje människa tappar ungefär 100 hårstrån per dag och mina penntrollshårstrån syns när de ligger som mörka, anorektiska ormbebisar överallt. När jag dammsög förut tänkte jag: "Hujedamig vad många hårstrån jag tappar!" Det var till och med så att jag blev lite irriterad på de där hårstråna som ligger överallt och drar till sig en massa damm (annars är det mest sambon som blir irriterad på dem). Men, som den optimist jag är, tänkte jag: "Ja, ja, men jag tappar ändå mindre hår än en hund!" Hundar måste ju tappa minst en miljard hårstrån om dagen så mycket hår som det blir av dem innan man ens har hunnit säga "hårstrå"! Jag tänkte att det ska jag säga till sambon när han nästa gång förfasar sig över mängden hår jag tappat i duschen efter en dusch. Han tycker nämligen mycket om hundar och önskar att vi kunde skaffa en. Han tyckte till och med, hi, hi, hi, att vi skulle passa på att skaffa en hund i samband med att lillkillen skulle födas för då var ju jag ändå hemma på dagarna. Det var ju liksom inte ens värt att bemöta...speciellt med tanke på att sambon då fortfarande veckopendlade och var borta mer än han var hemma plus att jag var ensamstående med stora killen, som hade skola, fritids, kompisar och fritidsaktiviteter inne i stan (vi bodde då tre kilometer utanför city).

Sen funderade jag lite till i brummet av dammsugaren och monotonin i rörelserna;

ok, hundar tappar en miljard hårstrån per dag - jag tappar bara hundra, jag vann!
hundar är lojala - det är jag också
hundar är lydiga - njae, där kanske hunden vinner
hundar tycker om att gå på promenader - ok, hunden vann
hundar är glada i mat - jepp, det är jag med plus att jag tycker fantastiskt mycket om efterrätter, I win
hundar kan skälla ordentligt när de blir arga - jag börjar bara grina, hunden vann
hundar är mycket positiva varelser - jag tar nog livet lite för allvarligt, hunden vann igen
hundar kan ha bedjande bruna ögon - I'm on! Oavgjort.
hundar är osjälvständiga - jag är självständig, jag vann.
Fram till nu såg det lite mörkt ut för min del måste jag säga, bara tre vinster, men då kom jag på det!
hundar kan få tretton barn på samma gång - jag tänker på min höjd få tre (och definitivt inte på samma gång, utan utspritt på hela mitt fertila liv)

Och det du, min älskade, det måste ju vara vinsten som får vågen att väga över till min fördel! För i jämförelse med hundar, som fäller en miljard hår om dagen, är löjligt lydiga, vill ut och gå med dig flera gånger varje dag, skäller på dig, är jobbigt positiva och efterhängsna samt kan få tretton bebisar på en å samma gång (tänk dig hur det skulle bli med tretton småtroll?!?) så måste ju jag vara ett kap!

Med detta hoppas jag att diskussionen om införskaffande av hund till denna vår familj med de många efternamnen är för alltid avklarad ;)

Får jag veta vem mördaren är?

Ikväll är det ju en helkväll i tv. Först "Allsång på Skansen" och sen "Morden i Midsomer". Så efter att lillen stoppats i säng är det dags att poppa popcorn som ska saltas och skalas för att sedan avnjutas till bl.a. Sanna Nielsen. Vet att det är larvigt och pensio-varning på att tycka om "Allsång på Skansen", men det gör jag ändå. Det började när jag sommarjobbade som undersköterska på servicehuset i den lilla byn vid Frykens strand. Alla pensionärer kollade och förutom små avbrott när jag gick mellan lägenheterna så hörde jag hela programmen. Eftersom jag tycker om att sjunga, nynnade jag med och efter några veckor såg jag fram emot tisdagkvällarna lika mycket som tanterna. Så - I like "Allsång" och det står jag för!

Dessvärre är ju "Morden i Midsomer" inte mellan nio och tio utan ända till halvelva. Det är tyvärr trettio minuter för långt för mina ögonlock. Det är snarare regel än undantag att de stänger runt tio. Jag vaknar sedan med ett ryck och medan min hjärna försöker komma på var jag är och vad klockan är lyckas mina torra-lins-ögon fokusera på tv-skärmen bara för att se eftertexterna. Oerhört snöpligt! Och även om jag får reda på vem mördaren är av någon i min närhet så är det ju inte riktigt samma sak.

Å en annan tv-relaterad sak. I min lilla stad pratar nästan alla som Thabita (04:30) och/eller Gulletussan (07:45) och även om de inte alls är som dem så kan jag ibland asfnissa inombords för att de låter så roligt! Det sätter liksom guldkant på min vardag emellanåt.