...eller nästan i alla fall. Igår var det ännu en trist bortlämnardag. Ett tag trodde jag att jag skulle vänja mig, att sorgen dessa dagar skulle bli blekare och blekare. Så är det inte. Visst känns det något lättare sedan lillkillen kom; jag har fortfarande ett barn kvar att vara mamma åt, men de kan ju inte ersätta varandra, så längtan efter stora killen finns ju kvar. I vanliga fall handlar det om knappt tre dygn, under sommaren är det fjorton. För mig känns det som en evighet, eoner av tid. Sedan lillkillen kom går det ju inte att ta paus från livet, vilket jag gjorde tidigare, men jag har verkligen fått säga till mig själv att jag måste hitta på saker med lillen även om stora killen är borta, det är inget fel med det. Men saknar honom det gör jag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar