Det här är en tredjedel av de kvinnor som dödas av sina nuvarande eller före detta pojkvänner, sambos och äkta män varje år. Titta på dem. De ser ju helt vanliga ut, eller hur. Du skulle inte se dem i din livsmedelsbutik och tänka: "Kolla, där är en misshandlad kvinna". Och de kvinnorna på bilden, som idag är döda, som ser ut som helt vanliga tjejer, de dödades av män som sannolikt ser ut som helt vanliga män. Som du inte heller skulle tänka: "Kolla där är en kvinnomisshandlare" om, om du såg honom i din livsmedelsbutik.Mörkertalet är stort när det gäller mäns våld mot kvinnor i nära relationer. Det uppskattas att bara 20 - 25 % polisanmäls, bara en fjärdedel. Och att när en kvinna polisanmäler sin pojkvän/sambo/man så har han i genomsnitt slagit henne mellan 32-38 gånger innan. Trettiotvå till trettioåtta gånger. Män som ser helt vanliga ut. Och det är inte konstigt att du inte kan känna igen varken en man som misshandlar eller en kvinna som misshandlas i din livsmedelsbutik, för det är sällan misshandeln sker offentligt och det är sällan som mannen slår kvinnan så att det syns på henne utåt. För är det någonting de män som använder våld i nära relationer inte har problem med så är det att hantera sin ilska. Glöm aldrig det! Om de hade problem med det, då skulle det ju hända oftare på offentliga platser; på ICA eller på stan, men det gör det inte, trots att upprinnelsen till att han slår just den gången kanske finns i ett besök på ICA där kvinnan träffade en manlig arbetskollega som hon hejade på, något som gjorde mannen arg. Men inte slår han där och då. Nej, han behärskar sig tills de kommer hem och först där gör han henne illa. Så att män som använder våld behöver hjälp med att hantera sin ilska, det är bara bull****, för det kan de redan.
Och jag vet att det inte finns ett bevisat samband mellan de här variablerna i forskningen (än), men jag kan ju inte blunda för det jag får veta i mitt dagliga arbete; många av de män vars kvinnor jag träffar, har själva sett hur mamma blivit slagen, eller hur pappa slagit. Därför måste vi prata med de barn som bevittnar våld, benämna våldet, säga att det är fel, hjälpa dem att bearbeta det de upplevt. Annars kanske de pojkarna växer upp och en dag dödar en kvinna de säger att de älskar, en kvinna som kommer hamna på Expressens framsida en sommardag om tjugo år bland sexton andra kvinnor, som också blivit dödade av sin pojkvän/sambo/man.
2 kommentarer:
Du har så rätt - det syns inte utanpå... och "i de lugnaste vatten" som man brukar säga... Advokaten Elisabeth Massi-Fritz var sommarpratare (jag lyssnade efteråt, via poddradio) och pratade om våld mot kvinnor och framförallt hedersmord. Riktigt bra - men fruktansvärt.
Jätteviktigt att lyfta fram och stötta barnen, precis som du skriver. Jag upplever ibland i mitt yrke (i skolan) att det är ok:at hemifrån med att slåss/slå tillbaka. Jag/vi (skolan) markerar tydligt, men det känns som man jobbar i motvind ibland...
Tack för bra inlägg i ett viktigt ämne!
Jag håller med dig. När jag jobbade som socialarbetare med barn och familjer träffade jag ofta föräldrar som gett sitt barn uppmaningen att "ta för sig", "inte backa" och att "ge igen". Då är det ju inte konstigt att miljön i skolan blir som den blir med mobbning och konflikter. Snacka om att inte ta sitt vuxenansvar! Och när det gäller pappor som slår, så säger de ju utan ord att det är okej att använda våld och det värsta är att i ett barns ögon ser det kanske ut som att våld är en lösning på problem, de ser ju inte de långsiktiga konsekvenserna av våldet.
Skicka en kommentar