"Nu måste jag säga förlåt till mig själv"

Lillkillen släpade omkring på en liten vagn av trä häromdagen. Den satt i ett snöre och han gick omkring och svängde den i luften. Förutseende som jag är sa jag till honom att vara försiktig så att han inte slog sig själv eller någon annan med vagnen. Två-och-ett-halvt-årig som han är struntade han fullkomligt i vad jag sa vilket resulterade i att stora killen fick vagnen på benet. Konsekvens: lillkillen måste säga förlåt. Det gjorde han och fortsatte slänga omkring med vagnen. En liten stund senare träffade han sig själv och fick lite ont. Läraktig som han är kom han till mig och sa: "Nu jag måste säja förlåt te mej tälv!"

Och tänk vad rätt han har och vad sällan vi, fast jag kan ju bara prata för mig själv så, rättare sagt, jag gör det. För visst gör jag så jag får ont ibland, sällan (faktiskt aldrig om jag inte missminner mig) av en trävagn, men på andra sätt. När jag sviker mina principer, när jag tidsoptimistsviker andra, när jag glömmer bort att det är viktigare att komma hem till kidsen och säga godnatt än att göra det där jobbet som ingen ändå kommer dö av om jag inte gör det just ikväll, när jag inte är den sambo som min sambo förtjänar, när jag "säljer" mig för att jag inte orkar ta en fight för mina värderingar och normer - ja, situationerna är oändliga. Men alldeles för sällan säger jag förlåt till mig själv, istället går jag och bygger på kontot för dåligt samvete. Ibland går jag i kyrkan och då får jag syndernas förlåtelse för allt det jag hinner räkna upp innan prästen säger: "Till dig som ber om förlåtelse säger jag i Jesu Kristi namn; dina synder är dig förlåtna." Fast jag känner mig aldrig riktigt förlåten, jag haltar omkring med mitt dåliga-samvete-konto som en klump runt foten ändå. Och jag tror att jag skulle må lite bättre om jag hanterade de situationer när jag gör så jag får ont som lillkillen, genom att säga förlåt till mig själv och ge mig själv förlåtelse för mina tillkortakommanden, så det ska jag börja med, från och med nu.