Prestationsångest

Den 20 juli har mina föräldrar varit gifta i 40 år. Det ska de fira med en fest om sju dagar. Jag har ju tänkt att jag borde förbereda ett tal eller så, men har inte riktigt tagit mig tiden även om lite trådar snurrar lösryckta här och där i min vimsiga hjärna. Så blev jag uppringd av mammas bästa vän (en polis) häromdagen.
PV (polisvännen):Vad bra att du ringde tillbaka, jo, jag ville bara säga att vi tänkte göra en grej på festen, men det är ju självklart att ni barn ska få göra ert först, vad ska ni göra?
Jag: Eeeeh...jaaa...vi har inte direkt pratat ihop oss om något men....ja...ett tal tänkte jag väl hålla.
PV: Ja, vad trevligt, vet du om det är någon mer som förberett något?
Jag: Nej, det vet jag inte. Men det är nog bara att ta ordet när det passar liksom.
PV: Okej, men då gör vi vår grej efter ditt tal då.
Jag: Ja, det blir bra...
Så nu sitter jag här med de där få trådarna och ska försöka få ihop dem till något bra. Fast jag vet ju egentligen inte så mycket om deras äktenskap, mer om hur de är som mamma och pappa. Och för er som inte visste det så är mina föräldrar odödliga - jo, det är sant, jag lovar! Så jag kommer aldrig behöva hålla något tal på deras begravningar där jag säger allt det där jag inte sa när de levde, så jag tänker att det kanske är det jag ska göra (nja, kanske inte riktigt allt). Dessvärre är ju inte jag någon rolig person som liksom kan skoja till det och få en hel församling att skratta, men jag är bra på att vara allvarlig, så jag får nog hålla mig till den linjen...

Enda gången jag hållit ett tal som var viktigt för mig var när jag skulle hålla tal när min syrra gifte sig. Jag fick reda på att de skulle gifta sig i januari året innan de gifte sig så jag hade en del tid på mig att få ordning på de trådar som snurrade omkring. Ändå ändrade jag in i det sista, till dagen innan bröllopet. Men det blev bra tyckte jag och sedan fick jag veta att andra blivit berörda och rörda av det jag sagt "det var till och med en karl bredvid mig som började gråta!" och det kändes ju kul, men bäst av allt var att jag fick med det jag ville och att jag kunde säga allt. För det finns en risk med den där allvarliga linjen och det är att jag själv blir för berörd, vilket jag blev på syrrans bröllop, jag började gråta under tiden och det är ju som bekant inte så himla lätt att framföra ett budskap när tårarna rinner nedför kinderna samtidigt, men tydligen så gick budskapet fram i alla fall, till både syrran och övriga i församlingen.

Åter till mitt förväntade och utlovade tal nästa lördag; jag har ingen utrustning utöver mig själv och min röst. Kanske jag som innehavare av en någorlunda sångröst skulle våga mig på ett skojsigt sångstycke med egenkomponerad text tänkte jag ett tag, men avfärdade tanken då det kändes som att någon sorts ackompanjemang då vore på sin plats. Då återstår ett tal. Och istället för att försöka få ordning på de där trådarna så att de kan virkas ihop till någon fin liten text med vackert mönster sitter jag och bloggar för att undvika det där virkandet. Dessutom är klockan mitt i natten nu och jag har ingen aning om var virknålen är och det är för sent att börja leta efter den för även om jag hittar den så kommer jag inte orka börja virka nu ändå.

Och, om du är uppmärksam så är svaret ja. Jag är hemma igen, annars skulle inlägget inte ha blivit så här långt ;)