Jobbigt att vara tidsoptimist

Varför kan jag bara inte sluta vara tidsoptimist?! Började året ganska bra, men sedan har det spårat ur helt! Är aldrig i tid till någonting, alltid minst en minut försenad till allt, ofta ännu mer. Och det är så jobbigt för dels är jag i ständig stress och dels så blir ju andra arg på mitt respektlösa beteende. Och att jag dessutom vet att jag är tidsoptimist och inte gör något åt det borde ju vara straffbart; skampåle på lilla torget i lilla samhället i minst en dag i minus fem grader eller så - det skulle vara döden för ett ecuadorianskt penntroll som jag, van som jag är vid varmare breddgrader. Jag vill och måste bättra mig - det är inte hållbart! Ibland försätter min tidsoptimism mig i val jag egentligen inte vill göra.

Som idag när jag sa att jag skulle hinna lämna en sak till en person (jobbrelaterat) under eftermiddagen innan jag gick hem. När jag varit ute och gjort lite jobbärenden så kom jag tillbaka och "skulle bara" kolla mailen, där det ligger ett mail jag måste göra något åt och så tog det lite tid att göra något åt det mailet och när jag var färdig med det var det 15 min kvar till jag skulle hämta lillkillen på förskolan. Val: hålla mitt löfte till personen och hämta lillen försent (och jag kommer försent till förskolan nästan varje dag) eller hämta lillen i tid för en gångs skull och bryta mitt löfte till personen. Idag valde jag lillkillen, men lovade att komma med den där saken till den andra personen lite senare ikväll.

Och det ironiska med det här är ju att jag inte vill göra personer i min omgivning besvikna genom att säga att "du får vänta" eller "det hinner jag inte nu", det är ju därför jag lovar att jag ska hinna med minst en sak för mkt varje dag, oftast fler, men resultatet av min välvilja blir just att jag gör personer i min omgivning besvikna genom att inte hinna i tid.

Det cyklar omkring en tant i min stad och när jag ser henne cykla tänker jag att om hon cyklade långsammare så skulle gravitationskraften dra omkull henne och cykeln, så långsamt går det. Och jag erkänner, jag är avundsjuk på henne - hon ser inte ut att ha bråttom över huvud taget, trots att jag vet att hon har ett späckat schema. Hon har minsann bokat in ställtid av omtanke om sig själv och andra. Hon cyklar i sakta mak med vetskapen om att hon kommer hinna fram i tid. Hon är min förebild. Jag ska också lära mig cykla i sakta mak, ständigt på gränsen till att ramla omkull - och då kommer jag vara stolt! Men jag kommer fortsätta envisas med att ha min silverfärgade cykelhjälm, så det så!

Näe, nog med bloggandet, om jag ska ha någon rimlig chans att få pannkakorna färdiga i tid, så måste jag hasta iväg till köket nu!