...och jag är vaken, men som tur är verkar inga spöken vara vakna i detta hus. I förra huset, se bild, var det iaf ett spöke, men det var ett snällt spöke och då är det ju okej. Bara högst ofarliga spökigheter inträffade; lampor som tändes, steg som hördes. Var egentligen aldrig rädd faktiskt.
Nu har jag lagt upp en blogg. Jag har hört att det kan ha goda effekter förutom glädjen att få skriva av sig. Exempelvis har min syster (enligt hennes man) använt bloggandet som "hotivation" (i brist på motivation); Om du inte gör så här så kommer jag skriva om det i bloggen.
Nej, om jag ska ha ngn chans att komma iväg på morgonpromenix imorgon vid sex så bör jag masa mig uppför trappan till övre våningen. Funderar ofta på varför jag inte kan lära mig att beama mig upp, vore inte det en uppfinning värt nobelpriset?
Nu hör jag lillkillen låta däruppe, med all sannolikhet eftersom sambon som alltid tände lampan i hans rum för att se hur söt han är när han sover. Det är ju bara det att nu vaknade lillen och inte var det pappa han ropade på...
Å du förresten, välkommen att ta en sneakpeak då och då eller ofta på mitt liv! Bara 7 200 idag förresten.
2 kommentarer:
Vad roligt! ÄNTLIGEN bloggar du också! Det är jätteroligt och ganska befriande. Jag har slutat gå med stegräknaren på mig... Men 7200 är väl helt okej för en vanlig jobbdag.
Hur mycket går du per dag annars, tar du långpromenader fortfarande?
Och först att kommentera var jag också! Ha!
En vanlig skräpig dag på kontoret med bara samtal här - högst 4-5 tusen, lite mer om jag cyklar till och från jobbet.
Försöker som sagt ta långpromenixar tre ggr/v.
Skicka en kommentar