Det är något speciellt med fjällen. Att blicken inte studsar mot något så snart jag lyfter den. Att blicken kan vandra fritt så långt som jag har förmåga att se. Utsträckta vidder, fjällens konturer mot himlen, molnen som sakta förflyttar sig, solen som lyser upp områden här och där. Ibland ger en fågel ifrån sig något ljud och ibland hör jag vinden (och ibland sambons och min egen röst), men för det mesta är det tyst.
Och i den där tystnaden, mitt i de vidsträckta vidderna tänjs min själ, mina tankar och min ande ut. De når ända upp till himlen bland molnen, ända till horisonten och ända in tystnaden - och där hittar jag något annat, något större än mig själv som ändå på något konstigt sätt får plats i mig. Och jag känner hur energin strömmar in i mig, glädjen över att jag är här, att jag kan se så långt, att jag kan höra tystnaden.
Och jag glädjs å mina röda goretexskors vägnar, att de äntligen får vandra bland mossa och stenar på fjället - det är något annat det än asfalten där hemma!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar