Uppe på den här toppen, 1000 m ö h var jag så impad av stora killen. Utan att knota vandrar han på; över bäckar och stenar, stigningar och svackor. Men sedan blev jag än mer imponerad. Sambon och svågern ville inte gå samma trevliga väg ned från toppen utan valde en kortare väg ned, full av både stora, vassa stenar och mycket branta partier - en lite otrevligare väg helt enkelt. Men stora killen bara går, han kalkylerar var det är bäst att sätta ned foten nästa gång, sätter ned den där och går vidare, i högre tempo än mig och med större portion mod. Ja, han är fantastiskt duktig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar