Den ena handen ger, den andra tar

Nu känner jag mig allvarligt upprörd över min kommuns sätt att hantera kommuninvånare som har behov av särskilt stöd. Exempelvis; en avdelning ger pengar till behandling för missbruk, efter avslutad behandling ger nästa avdelningen avslag på ansökan om pengar till bostad. Dock finns det lagligt krav att se till att individerna i vårt land har mat, varpå samma person beviljas en matrekvisition - trist bara att personen i fråga (som inte fick någon bostad) inte har någonstans att ställa maten som kan inhandlas för pengarna... Annat exempel: en avdelning har bestämt att kommuninvånarna inte får något ekonomiskt bistånd om inte alkoholister varje morgon kan lämna ett negativt urinprov på en annan avdelning. Det finns inget stöd för detta i socialtjänstlagen! Det kan väl inte bara bestämmas att i vår kommun ger vi bara pengar till nyktra personer. Vad gör det för egentlig skillnad om de lämnar ett negativt u-prov på morgonen, femton sekunder senare kanske de häver i sig en kvarting! Jag fattar ingenting. Det är bara trams och påhitt, så oerhört kränkande behandling av dessa personer, som redan befinner sig i en svår situation. Ytterligare exempel: En person som haft det lite trassligt har fått hjälp av ena avdelningen att få ordning på sitt liv och ska börja studera och i och med det bli självförsörjande. Behöver dock pengar till en hyra - en hyra - får avslag av andra avdelningen och konsekvensen blir således att personen får vänta ett läsår med att påbörja studier, vilket i sin tur resulterar i att personen kommer behöva pengar till uppehälle ett år till. Igen; jag fattar INGENTING! Vad är det för organisation jag befinner mig i?! Jag blir mörkrädd! Och då har jag ändå ett hus att gå hem till om några timmar, med ett kylskåp fullt av mat och jag behöver inte slåss mot något sug efter någon drog. Om jag inte hade det; om jag hade missbruksdemoner att slåss emot och inte hade tak över huvudet när kylan och mörkret sänker sig i augustikvällen - då skulle det kännas som att slåss mot ett oövervinnligt monster eller som att banka huvudet gång på gång i en ogenomtränglig, oöverstiglig mur. Jag säger som norrlänningen i "Expedition Robinson":

SKÄMMES TA MIG FAN!