Aldrig är söndarna så lååååååååååååånga som de söndagar då jag ska åka och hämta stora killen efter de långa sommarperioderna han är borta! Tiden segar sig fram till klockan 17:00; sekund läggs till sekund och blir minuter som blir kvartar, halvtimmar och timmar. När det är dags att åka iväg blir jag superirriterad om det är många valium i trafiken. Ja, jag kör lite fort då och då, men jag vill poängtera att jag till och med blivit uppmanad av en polis att göra det en gång när jag själv tvekade.
Poliskvinnan: Nu kan du köra om!
Ligger efter en lastbil på en landsväg i en lång uppförsbacke, fri sikt framåt ca. 300-400 meter.
Jag: Njaee...tror du?
Pk: Kör nu!
När en polis talar till mig i imperativform lyder jag. Jag kör om.
Pk: Nu har du klarat utryckningskörningen!
Jag tänker: Och med livet i behåll dessutom - tack och lov!
Idag är det i alla fall hämtningssöndag och som tur är ska familjen med de många efternamnen till fjällen, vilket innebär att vi har lite att pyssla med. Dock är de sista 45 minuterna i bilen oerhört dryga, speciellt om jag inte kör, det går liksom inte att göra så mycket annat än att känna hur hela kroppen längtar och är glad och inte kan vänta till ögonen får vila på och armarna omfamna den där underbara, förstfödde prinsen jag har.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar