Loppisfyndat!

Jag har ju nyligen börjat sy så jag har ganska få tyger och inget i trikå. Idag ringde jag Fru C (som skulle kunna döpas om till Loppisdrottningen) och frågade om det fanns tyger på Lilla Stadens största loppis. Jodå, det fanns det.

Så jag gjorde mig snygg och packade in Liten och barnvagnen i bilen och gav mig av. Och fyndade fyra stuvar trikåtyg för tio kronor; en i vinröd collagelycra, en i småblommig bomullsjersey, en i rosa mudd och en i svart bomullsjersey. Sedan betalade jag hela fem kronor för en meter randigt trikåtyg. Femton spänn för en massa tyg! Aj lajk loppis!

Kreativiteten ska flöda!

När jag skottade kom postbilen och i brevlådan låg sedan mina nya pärlor, kedjor och smyckesdelar. Hurra vad kul!

Jag skulle föredra...

...om den finska tyg-webshoppen hade bilder på deras outletvaror. Jag kan liksom inte lista ut vad det är för sorts tyg för trots att jag tryckt på engelska-knappen så heter ju tygerna en massa finskt i alla fall! Interlock och fleece fattar jag. Och frotee tror jag är frotté, men resten av dem utan bild? Ingen aning! Dumma sajt!

Chillar

Idag hade vi inget inplanerat mer än hämtning och lämning av Lillkillen. Träffade på en kompis och bjöd hem henne och hennes ettåring på spontanfika. Mycket trevligt! Sedan har vi tänt brasa och flyttat in våra förnödenheter framför den. Liten och jag har legat och gosat och pratat en låååång stund. Mysigt som bara den!

Kommentatorsfältet

Alltså, jag vet inte, men är det inte så att de flesta som lämnar kommentarer också vill läsa vilka kommentarer andra och eventuellt bloggaren lämnar på bloggposten? Jag skulle önska att krysset "skicka uppföljningskommentarer till e-postadress" o.s.v. alltid var ifyllt och att jag fick bocka av det om jag nu inte skulle vilja veta vad andra skrivit för respons på bloggposten (vilket aldrig skulle hända eftersom jag är löjligt nyfiken). Eller går det att ändra på det i någon inställningsmeny? Ibland glömmer jag retligt nog att fylla i den där rutan och då går det ju inte att ändra sig till att jag ju visst ville få uppföljningskommentarer om jag inte skriver en till kommentar. Också irriterande. Fast det kanske visst går bara att jag inte vet?

Tillskott i kassan?

Jag har fått förfrågan om jag vill sälja mina smycken i en snart öppnad butik. Tja, why not! Köper någon dem så är det ju kul och ger ett tillskott i kassan och även om ingen köper dem så har jag i alla fall fått lite egenterapi när jag gjort smyckena.

Idag inventerade jag bland mina pärlor, smycken, kedjor och tillbehör och konstaterade att jag behövde köpa in lite mer. Så synd... Kollade Tradera, men sist jag köpte därifrån tyckte jag kvalitén på pärlorna var väldigt skiftande så det blev inköp från två internetbutiker istället. Det ska bli kul att fixa och trixa lite mer halsband och örhängen!

Vintern rasat...

...ut bland våra fjällar? Nä, hardly, men Litens garderob har nu utökats med detta våriga lilla set. Fint tycker jag! Det var ju kläder i gult som jag saknade bland affärernas utbud.

mönster:
Till blusen hittade jag på webben och mönstret till brallorna kommer från Ottobre 1/2010. Har dock modifierat dem lite och gjort en mudd av tyget i blusen till benen samt ritade mönstret efter strl 62 på bredden och strl 68 på längden.

material:
Ohlssons tyger.

resultat:
det var svårt att veta hur stort resårbandet skulle vara i förhållande till omkretsen på Litens ben. Det blev lite tajt.

The hard way

Liten vill fortfarande inte bli lagd av Sportfiskaren, men det struntar jag i nu. Vi har försökt på alla möjliga olika sätt, men inget passar lilla fröken. Så idag kommer jag till kören i tid. Sen blir det som det blir här hemma. Hon är mätt (jag ger henne flaska innan jag åker), hon har en famn att vila i och en massa kärlek att få. Det är inte synd om henne. Det kommer gå bra.

Om mammor undrar...

...om de gjort tillräckligt med knipövningar efter sina förlossningar kan de gå ut och skotta snö en stund. Då vet de sen.

Jag är glad att jag följt min barnmorskas råd att göra knipövningar varje gång jag borstar tänderna.

Tidsgräns införd

Från och med nu får jag inte gå och lägga mig senare än 01:00. Jag klarar mig bra med sex timmars sömn, men blir det mindre så funkar jag inte speciellt bra när eftermiddagen kommer. Jag blir trött, irriterad och kan få huvudvärk. Samtidigt är det så najs att kunna fokusera och koncentrera mig på att sy eller göra smycken utan att bli avbruten. Och tiden flyger iväg. Även om klockan blir halvtvå eller två har jag energi kvar och kunde sitta uppe ännu längre, men den räcker tyvärr inte till dagen efter...

Så. Inte längre än till ett på natten. Basta!

Anar avgrundsdjup

Syrran skrev om Gärdestads "I den stora sorgens famn" på sin blogg. Den är underbar (som så många av hans låtar) och mina ögon fylls av tårar varje gång jag hör den. Det finns sorger som är otänkbara, som att förlora något av barnen eller Sportfiskaren. Så finns det sorger som är förutsägbara, men ändå på något sätt oförståeliga; som att förlora mamma och pappa. Bara tanken på det gör mig matt och tom, så därför försöker jag fortsätta tänka att de är odödliga.

Men ibland kommer verkligheten krypande. Jag ser att åldern försämrar deras fysiska hälsa på olika sätt. När jag tittar i våra album noterar jag med viss förvåning att de faktiskt ser äldre ut på fotot där de håller nyfödda Liten än de foton där de håller nyfödda Stora killen. En period envisades Mamma med att vilja gå igenom hela huset och visa vad som var värdefullt (för hon vet att jag inte har en aning) - jag har än idag aldrig tagit mig tid att få den kunskapen. Pärmar med mina adoptionshandlingar, mitt ecuadorianska pass, skolarbeten och annat jag producerat kommer med jämna mellanrum. De rensar.
Så vi ska slippa.
Sen.
När de inte finns kvar.

Tanken på att jag en dag ska bli föräldralös gör mig rädd och föder en känsla av vilsenhet i mig. För vem ska jag då vända mig till när jag vill vara liten igen? Hur ska jag klara mig utan deras omtanke och omsorg om mig och kidsen? Att aldrig få höra mamma säga:
- Du vet väl att vi älskar dig Bina
när jag är på väg ut genom dörren till mitt föräldrahem med en trulig nästan tonåring, en hit och dit-hoppande fyraåring och en det-är-för-varmt-ta-av-mig-overallen-skrikande fem-månadersbebis. Och aldrig mer få svara, och verkligen mena:
- Det vet jag. Och jag älskar er.
Aldrig mer få se kärleken till mig i deras ögon.

För mina föräldrar alltid varit den trygga hamn jag utgått från. Och återvänt till när livet känts bedrövligt. Det var till dem jag ringde när jag fattat det som borde varit mitt livs enklaste, men som då var mitt livs svåraste, beslut. Jag anar att de hade väntat på det telefonsamtalet i flera år. Solen stod högt på himlen men inuti var allt kaos. Bara ett visste jag; jag måste härifrån.
Kom och hämta mig.
Mamma och Pappa, kom och hämta mig,
ta mig härifrån.
Nu.
Och de kom. Såklart.
Det tvivlade jag aldrig på och det visar hur bra de är som föräldrar. De bästa faktiskt. Fantastiskt att just jag fick resa över halva jordklotet så att jag skulle komma till just Mamma och Pappa.

Och även om jag försöker ge tillbaka, med kärlek, omtanke, besök, telefonsamtal, en underbar svärson och de finaste barnbarnen - så kommer jag alltid stå mig slätt i jämförelse med allt de ger mig. Jag älskar dem och för mig är de omistliga. Men den dagen sorgen tvingar mig ned på knä kommer jag lyssna till den här låten och finna tröst i den. Och för mig kommer de små ögonblicken av skratt vara många, många.

Utvecklar mitt syprojekt

Nu har jag börjat rita mönster själv till kläder. Tar lite från de kläder Liten har och blandar med sådant jag sett i affärer eller tidningar. Liten har ingen jeanskjol och det tycker jag är ett praktiskt och bra basplagg, såväl till stora som små! Problemet med kjolar på bebisar är ju att de lätt åker upp i armhålan. För att motverka det har jag sett att en del kjolar har som innerbyxor. Så igår ritade jag mönster till en kjol och sydde sedan färdigt den. Då var klockan halvtvå och jag var nära att väcka Liten bara för att prova den på henne...Idag när hon satte den på sig såg jag att den är lite pösig runt höften, men i övrigt passade den bra. Har redan omarbetat mönstret och ska nu sy en till kjol och se om det blev bättre.

Bortskämda näringsidkare

I Lilla Staden är inte utbudet speciellt stort av något. Därför är näringsidkarna ganska bortskämda, Lilla Stadens invånare handlar oftast i affärerna vare sig servicen är bra eller inte helt enkelt därför att det ändå blir lättast så. Bortskämdheten tar sig i trista uttryck såsom att komma in i en klädaffär och säga:
- Ursäkta kan jag få lite hjälp?
Och få svaret:
- Det beror på, i en snipig ton av en uttråkad butikstant.
Och ändå stanna kvar för att den här affären är den enda som säljer just de kläderna jag är ute efter. Eller att gå till en av stadens två syaffärer och finna att den stängt "tills vidare". Då kan jag bli lite lätt nedstämd.

Men några kvarter längre bort blir jag genast på gladare humör. För på ett ställe i Lilla Staden är servicen alltid god. Dit kan jag gå med mina förfrågningar, funderingar och inköpsförslag och alltid, alltid, alltid bli bra mottagen. Trots att jag själv inte alltid behandlar deras varor på ett acceptabelt sätt så gör personalen alltid allt för att försöka hjälpa mig få exakt den vara jag är ute efter. Vilken affär skriver jag då om? Jo, se det är inte alls en affär utan Lilla Stadens bibliotek. Ingen snipig oservice där inte!

OS är bra för min kreativitet

Vår antenn-sladd har tagit livet av sig så på lilla tv:n går det bara att kolla film och spela PS1. På stora tv:n går en massa tråksändningar från OS. Jag tycker inte det är ett dugg intressant att titta på så jag försöker göra andra saker. Som att sy kläder till Liten.

Jag har länge saknat ett par rosa örhängen. När jag var i Storstan sist gick jag in och botaniserade i pärlaffären. Hittade då en fin, större kula av rosenkvarts och av dem och några pärlor jag redan hade bidde de här:



Sedan kunde jag inte motstå de här fina cateye-pärlorna. Jag brukar bara göra smycken i riktiga pärlor och ädelstenar, men de här låg och lockade i sin lilla burk. Köpte några silverkulor till och använde kedjor jag har liggandes och vips så bidde det detta färgglada halsband.

En liten klänning

mönster:
Mönstergrunden är taget från Anita Gunnars bok "Sy till småbarnen", men jag har arbetat om det något.

material:
Det här fina tyget har jag haft liggandes länge. Köpte det när jag gjorde en anslagstavla till jobbet (hate de där trista bruna kommunkontorsfula). Inköpt för ett antal år sedan på Åhléns, tror det heter Florida.

resultat:
Fortfarande gör jag ett antal misstag, gärna när klockan är efter midnatt...men slutresultatet är jag nöjd med. Har också provat att sy med tvillingnål för första gången - det var ett mycket bra inköp! Skulle dock ha använt vanliga knappar istället för tryck-knappar alternativt bättre tryck-knappar än dem jag köpte. Misstänker att de kommer knäppa upp sig.

Denna tillsammans med matchande enfärgad body och enfärgade strumpbyxor får bli morgondagens outfit till Liten.

I pedagogikens namn

Lämnade Lillkillen på förskolan och kom in mitt i en konversation mellan förskollärarna om någon uggla. Lillkillen går på en uteförskola där de ofta är både ute i och lär sig om naturen. Efter ett tag vände sig ena förskolläraren mot mig och förklarade:
- Vi hittade en uggla här bakom och nu har vi klippt av näbben, ena vingen och ena benet.

Jaha. Trevligt! Styckad uggla på förskolan.

Yay!

Kollade nyss resultatet på min examinationsuppgift. VG! Så himla najs!

Jodå så att!

Nu är de första jeansen färdiga till Liten!

mönster:
Hanne & Sofie Meedoms bok "Barnkläder - sy och sticka till barn 0-3 år". Mönstret var strl. 62 stod det, men enligt de kläder vi har hemma snarare strl. 68 eller nästan 74. Bytte resårlinning mot mudd i midjan och knyckte fickmodellen från en manchesterklänning som Liten har.

resultat:
En del misstag gjorde jag längs vägen. Fick dock bara sprätta en gång. Är inte bästa vän med min nya symaskin, men vi håller på att lära känna varandra.

Tycker själv jag var fyndig som sydde med röd tråd för att få jeans som matchar till röda kläder. Har tyg kvar och kommer sy ett par till med rosa tråd. Kanske ett varsitt par med gul och orange tråd om jag inte väljer att köpa färgat muddtyg istället.

För att vara ett första försök måste jag säga att jag är ganska nöjd med resultatet. Liten kommer definitivt få använda dem när hon vuxit lite till!

Hönsmamma?

Stora Killen ska till sin tjej idag. Hitintills har hon bara varit här, men nu ska han åka dit. Jag har sagt att jag vill gå in och hälsa på hennes föräldrar och han är supersur över det. Jag vill veta var och hos vilka han är, det tycker inte jag är konstigt. Eller?

Tänk vad lite jag vet

Inte visste jag att det gick att laga tv-spelskivor med tandkräm. När jag och Lillkillen skulle spela Spyro till PS1 förut så hängde det sig och trots typ tio omstarter funkade det inte. Stora Killen sa då att han kunde fixa det genom att ta lite tandkräm på. Yeah, right! Nåväl, bättre att försöka med det, som det var funkade det ju inte i alla fall så det kunde ju knappast bli sämre.

Och hör och häpna, det fungerade! Så när jag gick och lade mig spelade grabbarna Spyro! Jag lär mig något nytt varje dag!

Tandkräm! Hm! Vem hade trott det?!

Inget får jag ha ifred!

Stora Killen är ganska fåfäng och har lagt beslag på en kam och en paddelborste. Han har också, i jakten på de bästa hårprodukterna, använt en betydande del av alla de hårprodukter jag har hemma. Inte nog med det, nu har Lillkillen börjat lägga beslag på mina saker också. Häromkvällen när jag kom in för att krama honom godnatt kände jag att han luktade "Flora av Gucci". Frågade vad han hade gjort för något:
- Inget.
- Har du använt den lilla flaskan och sprutat med.
- Mm... det luktade jättegott mamma!
Jag vet. Och helt rätt tempus, för när jag gick och kollade var det ingenting kvar i den lilla provflaskan jag fick...Suck!

Retro-mellis

Idag åt jag mellis hos Lilla Tanten. Varm nyponsoppa, mandelbiskvier och vispgrädde. Snacka om retro. Och gott dessutom!

Och vi andra då?

Har försökt få tag i min barnmorska några dagar nu för att beställa tid för antibebis-sprutan. De har telefontid en timme på morgonen och ofta en timme efter lunch. Det är upptaget hela tiden under de tiderna. Suck. Ringer man utanför telefontiden går en svarare igång som berättar när de har telefontid samt att om man är gravid eller vill avboka en tid kan man lämna meddelande. Men om man som jag då, inte är gravid och inte vill avboka tid? Idag busade jag till det och lämnade ändå ett meddelande:

- Hej, jag är inte gravid men jag skulle vilja beställa en tid hos Johanna annars blir jag snart gravid för det är dags för en antibebis-spruta. Vore tacksam om hon ringer upp mig.

Och tänk, det funkade så imorgon ska jag dit och få spruta!

Blir gaaaaaaaaalen (men mest ledsen)

Strax innan Liten kom skrev jag om Sportfiskarens ovana att snooza. Jag skrev också om förhoppningen att det skulle bli bättre. Det har det inte blivit. Så förutom att min nattsömn blir störd tre gånger per natt av att Liten ska äta, så tvingas jag fortfarande ligga vaken och vänta på att maken behagar gå upp. Klockan börjar ringa vid sex...

Det är ju inte så att jag har något sömnöverskott den här tiden när Liten fortfarande äter på natten. Det kan dessutom inte vara så svårt att räkna ut tycker jag. Och Sportfiskaren frågar ofta hur natten varit (om hon kinkat mycket) och oftast har den varit bra, hon äter och sedan somnar hon om. Men fortfarande blir jag väckt ett antal gånger, lyfter över henne i vår säng, ger henne mat och ligger vaken under tiden, lyfter tillbaka henne i hennes säng när hon käkat klart. Det behövs väl ingen raketforskare för att förstå att varje minuts sömn är viktig då?

Efter förra diskussionen om snoozningen började Sportfiskaren sova i gästrummet.
Slutsats: det är viktigare för honom att snooza än att dela säng med sin fru.
Det är vid sådana tillfällen jag känner hur viktig jag är för honom...

Vi får väl se om det blir något!

Idag har jag beställt kataloger på tyger. Blev helt plötsligt sugen på att sy bebiskläder. Jag hittar inga kläder i gult till Liten och jag älskar gult, rött och orange. Rött finns. En del i orange, men nästan inget i gult. Så då tänkte jag att jag kanske kunde sy själv. Och beställde så en tygkatalog. Sannolikt kommer jag titta i den, köpa något tyg, sy ett plagg som jag inte blir nöjd med och så kommer jag inte sy något mer sedan.

Jag ska till Riga!

I höstas funderade jag på om jag skulle följa med kören till New York eller jobbet till Syrien. Till slut bestämde jag mig att jag i alla fall inte skulle till New York. Sedan visade det sig att vi skulle vara tio dygn i Syrien. Jag vill inte ta med Liten till Syrien och jag fixar inte att vara utan henne så länge, inte Lillkillen heller. Helst inte Stora Killen heller förstås, men det är lite annorlunda både för att han är äldre och eftersom jag "tvingas" vara utan honom vartannat lov och så. Så ett tag såg det ut som att det inte bidde någon resa alls.

Men så första övningen med kören hade vi en diskussion om resan till New York och det visade sig att majoriteten inte ville åka så långt. En massa förslag på andra resemål kom upp, men nu är det klart att vi ska till Riga i maj. Jag var lite osäker på om Liten fortfarande vill äta på natten och om hon i så fall har vant sig vid att ta flaska på natten, så vi bestämde att jag tar med Liten. Och en nanny till henne. För vi ska ju sjunga en massa förutom att prata, skratta, äta och shoppa. Det blir svårt att sjunga konsert samtidigt som jag ska ta hand om Liten. Så Företagerskan är snäll nog att följa med.

Jag ser verkligen fram emot det här, det ska bli så kul!

Fasansfullt

Vilken ångest hon måste ha haft innan hon dog. Fy! Att bli levande begravd. Med bakbundna händer. Av sin pappa och farfar. Hoppas verkligen de får livstids fängelse. Och trots att jag gått en spetskompetensutbildning kring hedersrelaterat våld och förtryck så har jag så svårt att förstå att vikten av att bevara familjens heder är så stark att det i värsta fall innebär att man måste mörda sitt barn, syskon, sin kusin eller sitt barnbarn.

Inne men inte ute

Sedan Stora Killen skaffade blått hår lägger han ned väldigt mycket tid på att fixa sin frisyr, som trotsar gravitationskraften. Han kan inte ha mössa på sig ute då, förstår vi väl, säger han när vi påtalar att mössa är på sin plats när det är minus tio grader ute.

Så kommer jag in idag efter en promenix. Då sitter Stora Killen framför datorn - iförd mössa?! Jaha. Så det går bra att ha mössa inne för frisyren, men inte ute?

Är jag sjuk?!

Något har hänt. Något jag aldrig trodde skulle hända! Ända sedan jag var liten har jag ÄLSKAT Melodifestivalen. Kommer ihåg hur jag och Fröken Multisport ringde varandra innan rösträkningen och delgav varandra våra omdömen om låtarna. Det var ju på den tiden det bara var en Melodifestival.

Kanske det är det. Kanske det är att det är så många Melodifestivalar nuförtiden. Varje lördag hela våren. Med så många kassa låtar. För jag har tröttnat lite. Känner inte alls samma förväntan som jag gjort förut inför Melodifestivalen. Föreslog för maken att vi skulle hyra DVD istället, men han ville spela data-spel. Så jag sitter ändå här framför Melodifestivalen, men utan något större engagemang. Nu ska jag hasta iväg till närbutiken för att få lite snacks och kanske hyra en DVD som jag vill se.

Den hjälpsamme hjälpredan

Lillkillen är så underbar. Ofta när jag grejar i köket kommer han traskandes och frågar:
- Kan jag hjälpa till med något?
eller:
- Finns det något jag kan göra?
Antar att han hört oss vuxna och tar efter. Han tar sina uppgifter på största allvar om än inte med den största portion uthållighet... Men allt han hjälper till med är ju en god hjälp. Idag hjälpte han till att göra pajdeg och sedan fördela pajens ingredienser i pajskalet.

Ibland har jag ingen uppgift som passar till honom när det gäller matlagningen, men då brukar jag ge honom några smutsiga saker och be honom diska dem. Han åtar sig uppgiften med glädje och nu är han så stor att risken för vattenskada i stort sett är obefintlig. Kommer ihåg när vi bodde på landet och han var ett och ett halvt och stod och diskade - tur att vi hyrde det huset för ibland blev det som en liten insjö på köksgolvet ; )

Det är underbart med en så hjälpsam liten unge!

Dröm i miniformat

Ända sedan jag var liten har jag älskat att skriva och att lära mig läsa var en av de bästa saker jag lärt mig i hela mitt liv. När jag var ung skrev jag dikter och dagbok. Nu skriver jag blogg. Jag har alltid drömt om att skriva en bok. Nu är jag ju vuxen så nu borde det ju snart vara dags...

I alla fall, idag har jag fått skriva lite. Vårt län vill uppmärksamma kvinnor som "gift sig" hit och sedan blir utsatta för våld av sin man/sambo. Eftersom de får tillfälligt uppehållstillstånd via anknytning räknas de inte som flyktingar och får därför inte per automatik gå någon introduktionskurs eller SFI (Svenska för invandrare). De får inte heller någon handläggare eftersom de inte få någon introduktionsersättning. De är helt enkelt ganska beroende av sina män gällande både försörjning och möjlighet till att ta del av sitt nya land och om han då utsätter dem för våld lever de i en väldigt utsatt situation. Landshövdingen vill därför ha in avidentifierade berättelser om dessa kvinnor. Jag har träffat några stycken i Lilla Staden och har valt en av dem och skrivit om det.

Jag skrev fyra sidor i jag-form och tyckte det var roligt. Och att det blev ganska bra. Och den där drömmen om, längtan efter, att skriva en bok vaknade igen. Nåväl, ung är jag inte längre, men förhoppningsvis har jag många år framför mig och således en massa tid att så småningom kunna skriva den där boken.

Ojdå. Det var många!

Häromdagen ställde jag mig på vågen första gången sedan decembers pepparkaks- och lussebullsfrossa. Till min förvåning hade jag inte alls gått upp så mycket som jag trodde. Inte alls faktiskt. Hurra för amning!

Jag är inte bra på att räkna. Men i morse roade jag mig med att försöka räkna ut ungefär hur många lussebullar jag åt under december. Jag bakade tre satser med lussebullar, 24 varje gång, sammanlagt 72 st. Kidsen, maken och gäster åt kanske sammanlagt högst 15 av dem. Då återstår alltså 57 stycken (tror jag, orkar inte ta miniräknaren). Och så åt jag några på lite andra ställen.

Under december åt jag således ungefär 65 lussebullar!! Det är många det. Men gott var det! Längtar redan till nästa lussebullsperiod!

Pollykakan

Den var helt perfekt idag. Så om jag kan vänta en dag så kommer jag ha den i ugnen enligt receptet. Annars fem minuter till. Idag serverades den med vaniljglass och jordgubbs-mos.

Jag vet att det är mycket snö...

...när jag kan skotta på våra tujabuskar. Om jag hade tvivlat innan. På att det är mycket snö ute alltså. Snön får gärna ligga kvar, men det behöver inte komma mer för då kan det bli som imorse när jag var tvungen att välja mellan att skotta och att sminka mig för att hinna lämna Lillkillen i någorlunda tid. Jag valde att skotta. Fick sminka mig när jag kom hem därifrån, men då hade jag ju redan visat mig helt osminkad. Hujedamej! Inga fler morgnar med sådana svåra val tack!

Oceaner av oro

Jag trodde aldrig att jag kunde känna så mycket oro som jag gjort från den dag jag blev förälder. När barnen är små, så som Liten är nu, oro för om de är för varma, för kalla, fått nog med mat. Sedan när de blir lite större, som Lillkillen, oro för att deras nyfikna kroppar med den inte utvecklade motoriken ska göra så att de skadar sig, kanske riktigt illa. I skolåldern en oro för att de inte ska få kompisar, att de ska hamna utanför. När barnen blir ännu större, som Stora Killen, oro för att någon är elak mot dem, eller de mot någon annan, orolig att de umgås med "fel" kompisar, att de gör val som inte är bra för dem och hamnar i konstiga och destruktiva situationer, orolig att tonåren ger dem för hårda törnar.

Och alltid, oavsett ålder, oro för det värsta - att döden på något vis ska ta dem ifrån mig. De flesta stunder håller sig oron i bakgrunden, står där, dold i mitt livs kulisser. Så plötsligt hoppar oron fram i strålkastarljuset och gör sig starkt påmind. Tänk om någon tar Lillkillen när han går omkring här på gården och leker? Tänk om Liten inte alls sover längre än hon brukar utan har slutat andas? Tänk om Stora Killen inte ser sig om när han går över gatan och blir påkörd? Tänk om någon otäck sjukdom slagit sig ned i någon av kidsens perfekta kroppar?

Funderar på om det finns något sätt att "köpa" mig fri från att det värsta ska drabba vår familj. Nej, det finns det nog inte. Och jag är säker på att oavsett vilken ålder kidsen har, även efter det att de blivit vuxna, så kommer jag alltid oroa mig för dem. Kanske det är en ofrånkomlig, ja, kanske till och med en nödvändig del av föräldraskapet.

Bob Marley regerar

Pollykaka!

Idag är kidsen lediga så jag har haft förmånen att få umgås med dem alla tre ganska länge innan Stora killen drog hemifrån. Då gjorde jag en Pollykaka efter ett recept jag fick av svärmor för en tid sedan. Den var god, men jag kommer ha den i ugnen fem minuter längre nästa gång. Om man dock tycker om när det är riktigt kletigt inuti så är 25 minuter perfekt! Å andra sidan stod det i receptet att den gärna får stå och "ässa till sig" över natten (men vem orkar vänta så länge?!) så kanske den är mindre kletig i morgon, det märks då!

200 g mörk blockchoklad
100 g smör
2 dl socker
3 ägg
220 g Polly
½ dl vetemjöl

Smält blockchoklad och smör. Vispa ägg och socker pösigt. Rör ned chokladsmeten, vetemjöl och sist Pollysarna.

Grädda i 175 grader i en form med löstagbar kant i 25 minuter. Låt gärna stelna till dagen därpå.

Dagens synd-om-pris...

...går till mig, som slog av nageln när jag skulle stänga till ena förrådet. Jag blöder. Det gör ont. Stackars mig!

Usch vilket ljud!

Jag föredrar snön framför blasket. Mellan fem och sju minusgrader är lagom för ett penntroll som jag och mina tre småtroll. Men igår när jag gick ut knirrade snön så att det lät som frigolit - ryyys längs hela ryggraden! Icke frigolit-låtande snö är bättre tycker jag!

Badhuset sucks!

De flesta barn tycker om att åka till badhuset. Mina också. Lillkillen och jag åkte dit i helgen, men vårt badhus är verkligen inte bra! För det första är det ju, som alla badhus, fulla med baciller - hujedamej, om jag tänker på det orkar jag inte åka dit, så jag deletar den tanken. För det andra är det läskigt kallt i omklädnings- och duschrum. Som om inte det är nog är badtemperaturen runt 17 grader. Ja, kanske lite mer, men inte mycket! Så himla snål-kallt badhus!

I mars stänger dock bacillhuset. För gott. I höst kommer ett nytt badhus. Med färre baciller. Och förhoppningsvis fler grader! Ser fram emot det!