Oceaner av oro

Jag trodde aldrig att jag kunde känna så mycket oro som jag gjort från den dag jag blev förälder. När barnen är små, så som Liten är nu, oro för om de är för varma, för kalla, fått nog med mat. Sedan när de blir lite större, som Lillkillen, oro för att deras nyfikna kroppar med den inte utvecklade motoriken ska göra så att de skadar sig, kanske riktigt illa. I skolåldern en oro för att de inte ska få kompisar, att de ska hamna utanför. När barnen blir ännu större, som Stora Killen, oro för att någon är elak mot dem, eller de mot någon annan, orolig att de umgås med "fel" kompisar, att de gör val som inte är bra för dem och hamnar i konstiga och destruktiva situationer, orolig att tonåren ger dem för hårda törnar.

Och alltid, oavsett ålder, oro för det värsta - att döden på något vis ska ta dem ifrån mig. De flesta stunder håller sig oron i bakgrunden, står där, dold i mitt livs kulisser. Så plötsligt hoppar oron fram i strålkastarljuset och gör sig starkt påmind. Tänk om någon tar Lillkillen när han går omkring här på gården och leker? Tänk om Liten inte alls sover längre än hon brukar utan har slutat andas? Tänk om Stora Killen inte ser sig om när han går över gatan och blir påkörd? Tänk om någon otäck sjukdom slagit sig ned i någon av kidsens perfekta kroppar?

Funderar på om det finns något sätt att "köpa" mig fri från att det värsta ska drabba vår familj. Nej, det finns det nog inte. Och jag är säker på att oavsett vilken ålder kidsen har, även efter det att de blivit vuxna, så kommer jag alltid oroa mig för dem. Kanske det är en ofrånkomlig, ja, kanske till och med en nödvändig del av föräldraskapet.