Syrran skrev om Gärdestads "I den stora sorgens famn" på sin blogg. Den är underbar (som så många av hans låtar) och mina ögon fylls av tårar varje gång jag hör den. Det finns sorger som är otänkbara, som att förlora något av barnen eller Sportfiskaren. Så finns det sorger som är förutsägbara, men ändå på något sätt oförståeliga; som att förlora mamma och pappa. Bara tanken på det gör mig matt och tom, så därför försöker jag fortsätta tänka att de är odödliga.
Men ibland kommer verkligheten krypande. Jag ser att åldern försämrar deras fysiska hälsa på olika sätt. När jag tittar i våra album noterar jag med viss förvåning att de faktiskt ser äldre ut på fotot där de håller nyfödda Liten än de foton där de håller nyfödda Stora killen. En period envisades Mamma med att vilja gå igenom hela huset och visa vad som var värdefullt (för hon vet att jag inte har en aning) - jag har än idag aldrig tagit mig tid att få den kunskapen. Pärmar med mina adoptionshandlingar, mitt ecuadorianska pass, skolarbeten och annat jag producerat kommer med jämna mellanrum. De rensar.
Så vi ska slippa.
Sen.
När de inte finns kvar.
Tanken på att jag en dag ska bli föräldralös gör mig rädd och föder en känsla av vilsenhet i mig. För vem ska jag då vända mig till när jag vill vara liten igen? Hur ska jag klara mig utan deras omtanke och omsorg om mig och kidsen? Att aldrig få höra mamma säga:
- Du vet väl att vi älskar dig Bina
när jag är på väg ut genom dörren till mitt föräldrahem med en trulig nästan tonåring, en hit och dit-hoppande fyraåring och en det-är-för-varmt-ta-av-mig-overallen-skrikande fem-månadersbebis. Och aldrig mer få svara, och verkligen mena:
- Det vet jag. Och jag älskar er.
Aldrig mer få se kärleken till mig i deras ögon.
För mina föräldrar alltid varit den trygga hamn jag utgått från. Och återvänt till när livet känts bedrövligt. Det var till dem jag ringde när jag fattat det som borde varit mitt livs enklaste, men som då var mitt livs svåraste, beslut. Jag anar att de hade väntat på det telefonsamtalet i flera år. Solen stod högt på himlen men inuti var allt kaos. Bara ett visste jag; jag måste härifrån.
Kom och hämta mig.
Mamma och Pappa, kom och hämta mig,
ta mig härifrån.
Nu.
Och de kom. Såklart.
Det tvivlade jag aldrig på och det visar hur bra de är som föräldrar. De bästa faktiskt. Fantastiskt att just jag fick resa över halva jordklotet så att jag skulle komma till just Mamma och Pappa.
Och även om jag försöker ge tillbaka, med kärlek, omtanke, besök, telefonsamtal, en underbar svärson och de finaste barnbarnen - så kommer jag alltid stå mig slätt i jämförelse med allt de ger mig. Jag älskar dem och för mig är de omistliga. Men den dagen sorgen tvingar mig ned på knä kommer jag lyssna till den här låten och finna tröst i den. Och för mig kommer de små ögonblicken av skratt vara många, många.
4 kommentarer:
Å syrran, jag sitter här och gråter av ditt fina inlägg. Jag känner precis likadant. Samtidigt så måste jag ju acceptera att detta är faktum. De ska dö, de ska försvinna. När jag ser på dem och tänker på det så får jag svårt att andas och det gör ont i hela kroppen rent fysisk. Själv har jag har sagt till Mannen att jag vill att de ska spela den här låten på min begravning.
Vackert.
Önskar att vi alla var förunnade att ha en sådan relation till våra föräldrar.
Min pappa är död och min mamma har jag valt bort själv av olika anledningar men det var inget lätt beslut och inget som togs i en hast.
Vårda er relation du.
;)
Ja, det är verkligen inte en självklarhet att ha en bra relation med sina föräldrar!
Vilka vackra ord om dina föräldrar. När jag läste som började jag undra om jag någonsin hört mamma säga att hon älskade mig. Hon är borta sedan mer än tio år. Jag har på de senaste åren kunnat förlika mig med att vi hade en dålig relation. Min pappa älskar och avgudar jag och det är ömsesidigt. Jag vill behålla honom länge till men han fyllde 79 år för några dagar sedan så jag vet ju att tiden börjar knappa in på oss.
Skicka en kommentar