Det är härligt att sjunga i kör. Även om varje körövning inte alltid känns rolig, så är det en fantastisk känsla när vi verkligen sjunger tillsammans.
Men de flesta av mina kör-kollegor skulle jag nog aldrig träffat om det inte vore för kören. Och hade jag träffat dem någon annan stans är det få jag skulle tagit kontakt med. Vi är ganska olika och/eller befinner oss i olika faser vi som är med i min kör. Eller så är det jag som är olik, vem vet...
I alla fall. Jag tycker ju att det är intressant att vi är så olika men ibland tror jag att det kan ligga oss i fatet. Just nu kämpar vi för att hitta vår gemensamma klang och vår dirigent säger att det händer ibland. Att vi sjunger t-i-l-l-s-a-m-m-a-n-s och får en gemensam klang, att vi inte spretar för mycket och sjunger "privat". Jag kan tänka att om vi vore mer lika, i ålder, i personlighet och i intressen så kanske vi inte behövde kämpa så för att hitta vår gemensamma klang, då kanske det skulle hända oftare och vara lättare för oss att hitta dit för som det är nu verkar ingen, varken av oss i kören eller vår dirigent, veta vad det är som får oss att hitta den där gemensamma klangen. Kanske det är så att jag måste skala bort allt det andra som jag är; trebarnsmamma, socialarbetare, kontrollfreak, ironisk, allvarlig, hobby-sömmerska, hobby-smyckesdesigner, ja, det där som ibland blir så olikt många andra i kören, och "bara" vara Sabina körsångare när jag är på kören. Kanske att vi skulle hitta vår gemensamma klang lite lättare om vi alla gjorde det. Kanske det är så att allt det där som vi alla har som gör oss till just dem vi är; våra yrken, våra intressen och egenskaper (blyga, öppna, ärliga, hålla-uppe-fasaden, spralliga, lugna, pastorer, översättare, socialarbetare, lärare, längdskidåkare, fotografer, bokmalar och allt vad det nu är) blir till en massa bråte som står i vägen för oss när vi ska mötas rent musikaliskt?
För att skala bort det krävs det lite mod, för nog tycker jag att det är ganska tryggt att hålla i "trebarnsmamma, fru, socialarbetare, allvarlig och ironisk". Vem är jag om jag "bara" är kammarkörsångerska?
Samtidigt kanske vår klang blir mer intressant när vi väl hittar den än om vi vore en mer homogen grupp som hade en gemensam klang. Men som sagt, ibland önskar jag att vi var något mer lika varandra i min kör.
1 kommentar:
Det här är intressant. Mycket. Jag har egentligen inga teorier om detta, men jag vet att det finns (som jag vet om, alltså, det kan ju vara fler) ett par stycken som tycker om kören just för att de då kan lägga bort all annan brôte och bara vara en s/a/t/b.
Min gissning är att den gemensamma klangen kommer när vi koncentrerar oss. Allihop. Samtidigt. Ofta är det lite för mycket flams när vi sjunger. Flams är bra, det är ett socialt kitt som också är nödvändigt, men var sak på rätt plats. Du tänkte också på att Maestro gav direktiv om hur till och med uppsjungningen bör vara? Han har börjat ruttna på att vi slarvar bort det vi är där för att göra. Jag tror det måste vara förbannat frustrerande att veta vilken kapacitet vi har -- men att vi inte tar vara på den maximalt. Jag syndar själv en hel del med flamset (det är ju så kul!) men försöker verkligen skärpa mig.
Det där om vem man är, det är också otroligt intressant. Jag började i kören med mycket tydligt formulerade tankar just kring detta, men det ska jag inte gå in på här. Kanske kommer vi in på det i nåt annat socialt sammanhang. Tack för samvaro under resan, förresten. Och i körligt vardagslag.
Skicka en kommentar