Rädsla för mörkret

Har precis kommit ned efter att ha stoppat om lillen i vår säng. Just nu är han i en period där han drömmer mardrömmar ofta. Jag har alltid varit mörkrädd ända sedan jag var barn (och är det ännu). Jag kommer fortfarande ihåg känslan av att vakna efter en mardröm; skräckslagen, med ett hjärta som slog hårt som en stånghammare, minnet av mardrömmen sittandes på näthinnan, ytliga, snabba, skälvande antetag och det kompakta mörkret som bara var hotfullt och skrämmande. Jag drömde ofta om häxor som ville fånga mig och äta upp mig.

När jag vaknade ropade jag på mamma och pappa - tyckte jag. Men eftersom jag var så rädd vågade jag inte ropa för högt för då var jag säker på att häxan skulle hitta mig före mamma och pappa. Så mina rop var nog snarare ljudliga viskningar, vilket resulterade i att ingen mamma eller pappa kom. Då återstod bara ett alternativ; att lämna sängen och rusa in i deras sovrum. Detta i sig var skräckfyllt; jag är uppvuxen i ett sjuttiotalshus med sovrummen på övervåningen. I trappnedgången fanns ett litet rektangulärt fönster strax innan trappen gjorde en sväng ned de sista trappstegen. Jag var alltid livrädd att jag skulle se någon stå och titta tillbaka på mig där, men jag kunde ändå aldrig låta bli att titta ditåt.

Men det var inte bara nattetid min mörkrädsla vann över mitt medvetande. Även när det var dag, men mörkt kunde jag bli rädd. Jag kommer ihåg att jag vissa gånger hade hämtat något på nedervåningen som jag skulle gå upp med. När jag satte foten på det nedersta trappsteget slog rädslan klorna i mig. Det var en trapp med mellanrum mellan varje trappsteg och min rädsla var både att någon skulle ta tag i mina fötter med otäcka händer genom mellanrummet och att någon skulle stått gömd i kapprummet bredvid trappen och börja jaga mig uppför. Kommer fortfarande ihåg den kittlande skräck-känslan i svanken som fick mig att vilja rusa uppför trappen. Jag försökte alltid kämpa emot denna irrationella skräck och ibland lyckades jag, ibland inte.

Så jag lider med min lillkille nu när han berättar om sina mardrömmar. Jag hoppas att mörkrädslan släpper honom ur sitt grepp snart. Och att jag ska vakna även om han viskar att jag ska komma.