Kunskapens vagga

Idag var jag tillbaka på universitetet där jag under fem terminer läste till socionom. Jag började ett år efter det att jag lämnat stora killens pappa så jag var ensamstående under hela studietiden. Jag hade nyss träffat Sportfiskaren, men vi blev inte sambo förrän en tid efter examen.

Efter första läsåret flyttade jag tillbaka till min uppväxtort, Storstan, bara några minuters gångväg från mina föräldrar. Utan dem hade jag inte klarat studietiden samtidigt som jag var ensamstående. Min mamma hjälpte mig att lämna stora killen (som var fyra år när jag började) hos dagmamman många morgnar när jag redan åkt för att hinna till universitetet i tid och pappa hämtade honom där ännu fler eftermiddagar när jag kom hem sent. Samtidigt var det en förmån att få studera under tiden innan stora killen började skolan. Jag hade honom hemma om vi inte hade föreläsningar på universitetet och pluggade på kvällar, nätter och de helger han var hos sin pappa - allt för att få så mycket tid som möjligt med honom.

Jag hade fantastiska praktikperioder där jag mötte människor som fortfarande är förebilder för mig i mitt yrkesliv och som sade saker till mig som jag fortfarande bär med mig i mitt arbetsliv som socialarbetare. Flera av dem jag mötte har jag fortfarande kontakt med, både privat och i yrkeslivet.

På universitetet deltog jag i så många intressanta seminarier, föreläsningar och diskussioner med mina studiekamrater och mina lärare. De lade grunden för min yrkesidentitet. Flera av mina lärare tänker jag fortfarande på flera gånger i veckan och någon av dem har jag alltid med mig för att försöka ha ett kritiskt förhållningssätt till det sociala arbete jag och mina kollegor utför. Vi var några stycken som kom från Storstan som samåkte under en period och som försökte grupparbeta så mycket som möjligt under studietiden för att minska pendlingstimmarna. Två av dem som var med i den första gruppen jag blev indelad i (ingen från Storstan) har jag fortfarande kontakt med och när vi träffas känns det som igår, fastän det kan ha gått något år sedan sist. En av dem har jag haft timslånga telefonsamtal med om våra arbetsplatser, svårigheter som socialarbetare och tankar om det sociala arbetet.

När jag gick förbi cafeterian idag tänkte jag att det vore roligt att räkna ut hur mycket pengar jag betalade för glass, godis och bullar under dessa fem terminer. Jag tänkte på alla timmar vi spenderat där i väntan på föreläsningar, bussar eller varandra. Den här tiden på universitetet förändrade mig som person. Det var en annan Bina som efter fem terminer, med vemod och glädje, mottog diplomet för socionomexamen än den som klev in där första dagen på termin ett. Det var där jag bland annat upptäckte att jag inte bara var människa, utan också kvinna - i den meningen att det innebar att jag hade en underordnad position i vårt samhälle enbart på grund av mitt kön.

Och idag väcktes åter igen min längtan tillbaka. Till böckerna, teorierna, hypoteserna, tankarna, diskussionerna. En av mina drömmar är att forska inom socialt arbete, men än en tid behöver och vill jag arbeta på fältet. När jag känner mig redo hoppas jag att jag får möjligheten att ta steget tillbaka i universitetsvärlden, skriva en avhandling och sedan få möjlighet att forska inom socialt arbete.