Idag fick vi ett försenat julkort från en vän till Sportfiskaren. Han bor långt bort och jag har inte träffat honom och hans familj så ofta, men de var här i somras och såklart med på vårt bröllop eftersom han betyder mycket för Sportfiskaren.I somras när de var här satt vi och pratade länge om allt möjligt och efter ett tag pratade vi om deras dotter, som dog i cancer för några år sedan. Om sorgen, glädjen över att ha haft henne och hur de tog sig igenom åren då hon hade cancer och den sista tiden när de visste att hon skulle dö. Som förälder orkar jag knappt tänka tanken att någon av mina barn skulle dö, än mindre vågar jag känna på den fiktiva känslan att förlora någon av barnen. Jag undrar hur jag skulle kunna börja leva igen - för överleva tror jag ändå att jag skulle, rent fysiskt, men hur börjar föräldrar leva efter att ha förlorat ett barn?
Jag vet inte om jag fick ett svar den kvällen, men jag kände att det är möjligt, för min upplevelse är att de lever, de har inte bara överlevt sin dotters död utan de lever verkligen. Och Sportfiskarens vän har gjort något fantastiskt bra av sin flickas död. Han har på egen hand samlat in 300 000 kronor till Barncancerfonden och därmed blivit utsedd till Årets Insamlare bland annat.
Jag känner mig hedrad av att ha fått lära känna honom och hans fru. Och smycket som de hade skickat med julkortet kommer jag bära ofta, som en påminnelse om att jag ska ta vara på tiden med barnen för det är ingen självklarhet att jag har dem - de är en gåva jag förunnats.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar