Räddad av macken!

I oktober tyckte jag det var oförskämt tidigt att lansera årets julkalender. I rent trots beslutade jag mig för att vägra köpa julkalender innan mitten av november. Som kom och gick och det kändes ju låååångt kvar till 1 december. Ända till ikväll vid femsnåret när stora killen kliver in i bilen och undrar (för tredje gången) om jag köpt någon chokladkalender (vilket jag inte heller har). Och jag kom ihåg alla förste december från min barndom och hur förväntansfull jag var inför årets julkalenders första program och att ha en julkalender var ju en självklar del av denna förväntan och glädje. Så när jag insåg att jag hade några timmar på mig att fixa två julkalendrar fick jag bråttom - för till och med jag insåg (efter att ha frågat på två ställen) att det kanske var slut överallt på alla stora livsmedelsaffärer. Jag drabbades av panik och tänkte att jag var en hemsk mamma som inte sett till att kidsen skulle få en julkalender (och undrade i samma ögonblick som jag tänkte det om Sportfiskaren kände likadant, om han ens hade tänkt tanken eller om det var ännu en sådan där grej som jag i min bild av vad det innebär att vara mamma har tagit på mig?), att jag hade förstört en av de där härliga ögonblicken inför julen som jag älskade som barn. Satte kurs mot Lilla Stadens första stormarknad, men på vägen dit passerade jag en mack och strategisk som jag är (oehört selektivt, men ändå) tänkte jag: "Ha! Jag lurar alla - alla har köpt på stormarknaderna såklart, det är nog få som köper på macken så sannolikheten att det finns kvar där är större än på stormarknaderna"! Som ett tydligt bevis på min smarthet låg där fyra exemplar kvar framme vid mackens kassa. Och nu vet jag att kidsen kan bänka sig framför årets julkalender imorgon med en varsin julkalender så att de kan öppna luckan samtidigt som de öppnar luckan på tv (eller alla på en gång...). Jag har återupprättat min mamma-heder!

Adventspyssel och mjuka ostbågar

Idag har jag adventspyntat huset. Jag och lillen pysslade till och med ihop en dörrdekoration och en amaryllisinstallation. Vi blev mycket nöjda med våra pärlbeströdda hantverk. Imorgon är det pepparkaksbak, adventsgudstjänst, adventsfika och skyltsöndag - det ska bli så mysigt. Det är bara jag och lillen hemma i helgen. Så ikväll har jag hyrt film, en som jag velat se länge, men som jag vet att inte Sportfiskaren vill se. Men ikväll ska jag titta på den och som tilltugg har jag ostbågar som legat i öppen påse så de blir sådär mjukt, underbart sega och så ska jag dricka avslagen cola till - nej, jag skojar inte! Det är hur gott som helst!

En meningsfull jul

Sitter och funderar på julklappar till nära och kära. I år ska jag försöka köpa julklappar som betyder något. Och det kanske fler vill, så jag tänkte dela med mig av mina tips.

The Body Shop säljer ett rosa, glittrigt läppglans, SVIT Hi-Shine Lip Treatment, där en del av vinsten går till att motverka det våld kvinnor utsätts för i sina hem. Eftersom deras produkter innehåller parabener och mineraloljor är de inte ekologiska enligt mig. The Body Shop har ändå många produkter som är bra ur ett etiskt perspektiv, bl.a. genom att arbeta för mänskliga rättigheter genom att exempelvis stötta det lokala näringslivet och använda fair-trademärkta ingredienser i sina produkter.

UNICEF säljer bland annat leksaker och en del av vinsten går till deras arbete för barns rättigheter. Även Rädda Barnen har en webshop med allt från bebiskläder till glas där pengarna investeras i arbetet att främja barns rättigheter.

Danska smyckesföretaget Pilgrim bekostar produktion, design och utveckling av smycken som säljs till förmån för Läkare utan gränser. W2W säljer en vänskapsväska och tanken är att den ska ”återvinnas” genom att den som får den ska ge den vidare till någon annan. Väskan har en logg där ägarna till väskan skriver namn, stad, land och datum då de fick väskan. På så sätt kan väskans väg i världen följas. En del av vinsten går till projekt som främjar kvinnors hälsa och livsvillkor.

Kläder är ju alltid roligt och LaRedoute säljer rättvisemärkta kläder, bl.a. den här snygga tunikan. Jag har svårt att bestämma mig för om den blå eller nougatfärgade är snyggast. Röda Korset, ICA och Konstfack humanity har i ett samarbetdesignat ljusstakar som säljs på ICA för 79 kr paret. De finns i svart och i vitt. Ja, det var lite julklappstips från mig. Shoppa på och shoppa meningsfullt!

Girl-power personifierad!

Kolla! Är hon inte ljuvlig denna fighter som trotsat det mesta och blir bättre för var dag som går? Från förra bilden till idag har det hänt så mycket. Mamman och pappan har fått hålla henne första gången (och många fler efter det), hon har fått bröstmjölk och verkar nöjd med menyn och så nu, när hon börjat andas utan den stora (och ändå så lilla) masken över ansiktet. Helt underbart!

Något jag saknar...

...från tiden innan jag blev sambo är att få somna till musik. Förr hade jag stereon inom fjärrkontrollsavstånd från sängen. Jag brukade ofta lyssna på musik eller Karlavagnen när jag skulle sova. Nu har jag min mp3, men det är inte alls samma sak! Kunde vrida och vända på mig utan att trassla in mig i en sladd. Stereon hade dessutom en timer, perfekt!

DÖVÖRA!!!!!

Nu är jag så irriterad att jag nästan skriver en svordom som förstärkningsord! GRRRRR!!!!!! Vår växel servar två kommuner så de har en bedrövlig massa saker att göra. Därför har de inrättat en röststyrd telefonist som de vill att vi som ringer internt använder, annars blir de icke röststyrda telefonisterna ganska irriterade. Idag har jag försökt ringa två personer internt: Mats Andersson och Ylva Persson. Men den röststyrda telefonisten fattar inte vad jag säger och jag kan svenska och bryter inte på något annat språk (och nej, så mkt dialekt pratar jag inte faktiskt!).

Telefonist: Vem vill du ringa?
Jag: Ylva Persson
T: Du vill alltså ringa till Irene Persson?
J: Nej
T: Avbrutet. Vem vill du ringa?
J: Ylva Persson
T: Du vill alltså ringa till Lars Persson?
J: NEJ!
T: Avbrutet. Vem vill du ringa?
J: Y-L-V-A P-E-R-S-S-O-N
T: Du vill alltså ringa till Irene Persson?
J: NEEEEEJ!
T: Huvudmeny.
Jag lägger frustrerad på och försöker ringa upp nästa person istället.

Telefonist: Vem vill du ringa?
Jag: Mats Andersson
T: Du vill alltså ringa till Mats Andersson?
J: Ja
T: Det finns tre Mats Andersson, var arbetar den du söker är det på Hejsansvejsan avdelningen eller på Snigelavdelningen? (Min kommentar: den tredje Mats Andersson jobbar tydligen ingenstans?)
J: Snigelavdelningen
T: Säg för och efternamnet på den du söker
J: Mats Andersson
T: Du vill alltså ringa till Ola Andersson?
J: Nej!
T: Säg för och efternamnet på den du söker
J: Mats Andersson
T: Du vill alltså ringa till Inga Andersson?
J: NEJ!
T: Säg för och efternamnet på den du söker
J: Mats Andersson
T: Du vill alltså ringa till Jan Andersson?
J: Men NEJ!!!
T: Säg för och efternamnet på den du söker
J: Mats Andersson
T: Det finns inget anknytningnummer till Lennart Andersson, det finns däremot ett mobil (jag avbryter)
J: NEJ!
T: Säg för och efternamnet på den du söker
J: Mats Andersson
T: Du vill alltså ringa till Johan Andersson

Jag lägger fruktansvärt irriterad på och i det här läget är det tur att jag har en fin mobiltelefon som tjänstetelefon och inte någon fast telefon för då hade jag slängt på luren och slängt hela telefonbedrövelsen hårt i väggen! Det är ju svårt att "slänga på" telefonluren vid mobilsamtal, men så argt jag kan trycker jag bort samtalet, ringer växeln och tänker att jag har banne mig gjort mig förtjänt av lite hederlig, gammaldags icke-röststyrd telefonist-service!

Tillplattad

Låg och kollade DH igår. Stora killen hojtar "go'natt" från övervåningen en gång. Jag hojtar tillbaka "kommer!" och väntar en liten stund och hoppas, hoppas, hoppas det kommer ett reklamavbrott (och jag hoppas inte på reklamavbrott speciellt ofta!), men inte då! "Go'natt!" hojtar han från övervåningen en gång till. "Ja, jag kommer!" Segar mig ur soffan med högljudda rörelser så att han ändå hör att jag är i rörelse. Då hojtar han: "Nej, vänta lite förresten!" Glatt dimper jag ned i soffan igen. Tystnad från övervåningen och jag hör att det är den där tystnaden; jag-är-tyst-för-att-jag-gör-något-jag-inte-vet-om-jag-får-eller-något-jag-vet-att-jag-inte-får-tystnaden, så vill jag så gärna se DH att jag låter det gå. Efter en ganska kort stund och till min stora gläjde när det är reklam ropar han att jag får komma. Går uppför trappen och däruppe står en elvaårig kille och slokar lite med axlarna. Även framifrån ser jag att hans frisyr är lite - annorlunda. Han tittar på mig lite skamset, men med glimtande små bus-stjärnor i ögonen och säger lite generad:

- Jag trodde det skulle gå och göra en frisyr med plattången...

Och det gick ju, jag menar, det är ju helt klart en frisyr, fast sannolikt inte den frisyren stora killen hade i åtanke när han gick loss i det nyklippta håret med min ganska nyinköpta plattång.

Internationella dagen mot våld mot kvinnor

Idag är det "Internationella dagen mot våld mot kvinnor", en dag som instiftades av FN 1999. Manifestationer mot mäns våld mot kvinnor hålls runtom i Sverige. Låter uppstyltat det där med "mot våld mot kvinnor", men det finns en tanke bakom. En del kallar denna dagen lite slarvigt för "dagen mot kvinnovåld" och det är ju ännu konstigare! "Kvinnovåld", vad är det? Låter som våld utfört av kvinnor eller möjligtvis mellan kvinnor och det beskriver ju inte vad denna dag handlar om. För den handlar om det våld som kvinnor utsätts för, oftast av män, runtom i världen, i Europa, i Sverige, i alla städer, i alla bostadsområden. Brottsförebyggande rådet menar att det är endast 20-25% av våldet i nära relationer som polisanmäls. Så om tjugofem kvinnor gör polisanmälningar, finns det samtidigt ungefär 75 som inte gör det, utan som står ut, som överlever men går sönder inuti och utanpå här mitt ibland oss.

Det farligaste stället för kvinnor och barn i Sverige är hemmet. Det är där män våldtar, misshandlar och begår övergrepp mot kvinnor och barn. I hemmet, det ställe där du borde få vara trygg och säker.

Som vanligt är de flesta manifestationer arrangerade av kvinnor, trots att det är männen som utövar våldet, kontrollen och makten. Varför är det så? Hur kommer det sig att alla de underbara, fina och härliga män som finns därute finner sig i att de män som slår, hotar, kränker, dödar och hånar får göra det nästan "ifred", utan att någon stark mansorganisation säger nej, inte bara gör punktinsatser utan driver långsiktiga kampanjer för att motverka mäns våld mot kvinnor? Det finns i alla fall en organisation som gör det. Om du är man, gå in på deras hemsida och skriv under den kampanj som börjar idag. Ta ditt ansvar och visa att du tar ställning mot män som är våldsamma. Det är det minsta du kan göra!

Oh, come let us adore...the bird?!

Övningarna inför julkonserten fortskrider och idag skulle vi öva på en ny låt, med gammal text dock. Kanske lite suddig bild, men det står: "Pris ske den Helige And!" Känns konstigt att sjunga om den helige And. Jag förstår ju att det är någon sorts gammaldags böjning av Ande (som i den Helige Ande), men kan inte hjälpa att jag i huvudet får en bild av en and med lite skägg (varför skägg?!) som står på en liten gräskulle med en massa knäböjande människor framför sig. Och då är det lite svårt att sjunga sådär seriöst och gammaldags som sången ändå kräver, men det blir lite roligare!

En av det bästa sakerna med att umgås med barn...

...är deras härliga fantasi. Om du kom hem till mig skulle du kunna tro att det sprang omkring en treårig kille med en rutig kökshanduk på ryggen, men så är det inte för hemma hos mig finns det numera en liten batman och han har på sig eller med sig sin mantel överallt; på toa, i sängen, till förskolan. Helt underbart!

Knäppt!

Sitter och läser. Hade några bilar kvar i påsen från igår. Hällde ut dem på fåtöljens armstöd och kände ett behov av att ställa upp dem på en fin rad innan jag kunde äta dem. När jag mycket nöjt betraktade den iordningställda bilraden smög sig en annan känsla på - jag är helt superkonstig, helt neurotisk! Suck!

Så härligt med feed-back

På bara två dagar har jag fått en massa beröm för det arbete jag gör och det är så roligt! Dels var det en kollega som sa att jag gjorde ett bra jobb genom att föreläsa om mäns våld mot kvinnor och samma dag fick jag biobiljetter från en samarbetspartner som tack för ett bra arbete. Idag hade jag en föreläsning i ett missionshus och under bönen tackade pastorn för att jag gjorde ett bra arbete för de våldsutsatta som finns i vår kommun. Men det jag glädjer mig mest åt är att till föreläsningen kom en kvinna som jag hade kontakt med i somras. Då var hon rädd och orolig, bestämd i sitt beslut att lämna sin våldsamme man, men tveksam till att anmäla honom. Jag stöttade henne och till slut gjorde hon en polisanmälan. Idag när jag såg henne var hon lugn och glad, men hon berättade att det forfarande var jobbigt ibland eftersom han inte ville släppa henne. Hon fick mycket stöd från personer runtom henne och sa att det kändes fantastiskt att kunna få göra vad hon ville utan att bli kontrollerad eller hindrad. Hon sa att hon var så tacksam över det stöd jag hade gett henne och det kändes så gott att höra. Om det så bara är hon av alla kvinnor jag mött som känner så så är det värt det! Att veta att mitt stöd hjälpt henne på vägen till ett liv utan hot och våld känns fantastiskt.

Så här mycket är klockan...

...och jag har inte hunnit äta lunch än. Hela min kropp, för att inte tala om min psykiska hälsa, befinner sig i en snabbt nedåtgående spiral! Detta måste åtgärdas NU!

Walkin' in a winter wonderland

Håller på att öva för fullt inför körens julkonsert och speciellt då på Winter Wonderland som vi ska kunna utantill om 24 timmar...Då har vi nämligen kördag och ska fixa och trixa lite extra med den. Så när jag kom ut från möte på en skola i Storstan och såg detta blev jag så glad och tänkte att det kanske var så att mitt sjungande i bilen på väg dit framkallade snön?

Fem minusgrader...

...är inte något för ett penntroll från Ecuador. Med drygt trettio års erfarenhet bakom mig är jag övertygad om att jag har en inre termostat som inte är anpassad för flera månaders kyla. För att tina upp efter att ha skrapat rutor på två bilar inom loppet av en timme har jag nu fikat lussebulle och varm choklad.

Den är här!

Min fina designväska finns nu i tryggt förvar hos mig! Den är så prickig och snygg!

I'm a loser!

Fyra år sedan:
Satt på ett gym på en ort uppåt i landet. Jag var där tillsammans med min syster och hennes unge svåger på elva år. Jag skulle träna armmuskler i en maskin. Jag har aldrig varit speciellt stark så efter en eller två eller möjligtvis tre gånger orkade jag inte mer (det kan ha varit så att jag inte klarade en gång). Syrrans svåger skuttade upp i maskinen och gjorde minst tio sådanadär övningar på rad, utan ansträngning...

Igår:
Satt vid köksbordet efter kvällsmaten. Stora killen, elva år, vill bryta arm. Ok, säger jag och bryter arm med min son. Han vinner...han vinner!! Och det var verkligen inte så att jag lät honom vinna, utan jag kämpade som bara den och tog i allt jag kunde - till ingen nytta! Nästa gång var jag dock på hugget och vann över honom, men första gången, då vann han.

Så - endera är elvaåringar väldigt starka under någon viss period eller så är jag erbarmligt svag. Har en känsla av att det är det senaste alternativet. Suck!

Så himla skön dag!

Idag skulle pedagogerna på skola och förskola vidareutvecklas eller uppgraderas eller något sådant. I alla fall fick jag möjlighet att vara ledig och det har varit en så skön dag! Först åkte vi till badhuset. Badhus i sig är lite läskiga med alla baciller och människofibrer som ligger överallt - rys - men lillkillen älskar att bada och jag med (om det är varmt) så jag bet ihop och mötte upp min väninna som har en pojk i samma ålder. En sak jag funderat på med badhus - de där hårblåsarna, varför har de dem? De har en blåsförmåga som inte skulle klara godkäntnivån i en PEF-mätare! Dessvärre finns inget uttag som möjliggör medtagandet av egen hårblås. Nåväl, förutom ett blont hårstrå som flöt i vattnet och fastnade på min hand avlöpte det hela med många hopp från kanten, stoj, stim och glädje. Efter det besökte vi en tai-restaurang, alltid gott med jordnötssås! Vidare hem för att städa upp litegrann. Sedan kom Miss Gillette med barn på besök och vi bakade pepparkakor, men tyvärr tog degen slut alldeles för fort. Två paket på fyra ungar var för lite. Vi åt upp det mesta på en gång med lite mjölk till - mums - varpå kvällsvarden blev lättlagad eftersom ingen förutom stora killen var hungrig (så han ringde glad och nöjd efter en pizza). Sedan överraskade jag mig själv med att ha energi över till att ta in och diska ljuslyktan som står på farstukvisten, eller "bron" som Sportfiskaren envisas med att säga (en bro är ju något som går från en sak över ett hinder till en annan sak, eller hur?). Så nu är den nydiskad och lyser fint och välkomnande där den står! Ja, jag har hunnit med ganska mycket idag och ser fram emot ännu ett avsnitt med Desperate Houswives och en skål med nypoppade popcorn! Bäst av allt är att jag inte ens känner mig trött, utan bara nöjd med att jag gjort så mycket skojiga saker på en och samma dag! Fler utvecklingsdagar till pedagoger!

Funderar över berättelser om våld

Nu har jag arbetat heltid i snart ett år med våldsutsatta kvinnor och barn som bevittnat våld och ibland andra brottsoffer. Innan dess arbetade jag med barnavårdsutredningar, vilket innebar att jag även då kom i kontakt med berättelser om våld och övergrepp. Och sedan några veckor tillbaka funderar jag då och då på hur det påverkar mig att lyssna till alla dessa berättelser om våld och övergrepp. Det var när jag tittade på den där filmen om Rwanda som jag började fundera över hur de här berättelserna om våld som jag hör dagligen påverkar mig. För jag märkte att jag reagerade annorlunda än många andra på den. Andra började gråta av den, orkade inte se hela filmen på en gång eller inte alls. Men inte jag. Jag kollade på den och tyckte såklart att det var hemskt, men inte sådär jobbigt som andra verkade tycka. Förutom att det var våld som riktades mot en speciell folkgrupp och de mord som beskrivs så fanns inslag av det jag möter varje dag när jag kommer till jobbet; våldtäkter, sexuella övergrepp, tortyr, fysiskt våld, våldets konsekvenser för kvinnor och barn. Och det var nog då, när jag insåg att jag reagerade mindre på filmen än andra som jag började tänka och blev lite rädd.

Nu när jag tänkt några stunder så har jag kommit fram till att alla dessa berättelser om våld måste påverka mig, förändrar nog till viss del det jag tänker om världen och samhället och människan. Men jag vill ju inte bli hård och kall inför våldet och jag tror inte att jag blivit det. Däremot tror jag att jag måste kunna distansiera mig från våldet för att kunna hjälpa den som är våldsutsatt. Jag menar, det hjälper ju inte om jag tar till mig deras berättelser så mycket att jag också börjar gråta med dem. Om jag, när jag följer med som stöd vid rättegångar känner deras olust, obehag, nervositet och rädsla så mycket att jag också blir rädd och nervös.

Vissa berättelser berör mer än andra och då kan jag behöva prata av mig eller vara ensam innan jag känner att jag kan vara med mina barn och vara där, med dem, innan jag kan öppna dörren hem och vara jag, där, i mitt liv, med min familj. Innan jag känner att jag har ork att bry mig om vad Sportfiskaren haft för problem med försäkringspapprena på sin bank eller vilken cool gubbe stora killen gjort på Sims eller lägga ned energi på att hitta lillens svärd. För jag vill inte komma hem och tänka att jag struntar i att en smärre katastrof inträffat på Sportfiskarens jobb på grund av att han och en kund missförstått varandra för att jag bara tänker på den där berättelsen om hur han efter en fest blev svartsjuk och höll hennes huvud under vattnet i en älv de passerade, höll hennes huvud under vattnet som var iskallt och hur hon inte fick någon luft och trodde att hon skulle dö och att hon bara var tonåring när det hände. Och jag vill inte komma hem och tänka att jag inte orkar bry mig om att bildlektionen helt ballade ur och att stora killen hade supersvårt att koncentrera sig eftersom läraren inte kunde kontrollera högen med elvaåringar bara för att jag inte kan släppa att kvinnan som bor på boendet med sitt barn har bott på sju olika skyddade boenden under ett år och att han alltid, alltid lyckas hitta henne och att han hade slagit henne så att hela kroppen var som ett stort blåmärke och att barnet maktlöst tittat på. Och jag vill inte kliva in på förskolan för att hämta lillen samtidigt som jag inte alls är där för att jag fortfarande hör pojkens röst; "jag förstår inte hur socialtjänsten ena dagen tyckte att det var så allvarligt att pappa slagit mig nästan varje dag i ett och ett halvt år så att vi tvingades fly och bo på ett skyddat boende och sedan, sex månader senare, sa socialtjänsten att jag var tvungen att åka till pappa varannan helg, att han hade rätt till det". Nej, jag vill verkligen inte det. Jag vill vara närvarande och för att kunna vara det måste jag ju hitta sätt att distansiera mig från de berättelser om våld som jag hör varje dag när jag går till jobbet. Så jag tror, hoppas, att jag inte blivit hård och kall utan bara förhåller mig till berättelser om våld på ett annat sätt.

Stabilt, med de kritiska 72 timmarna bakom sig

Lilltjejen klarade operationen och nu har även de 72 kritiska timmarna efter operationen passerat. Hon har en livsvilja som är fantastisk! Och nu även en söt liten rumpa!

Alla dessa hjältar!

Snubblade över denna artikel och blev imponerad och glad. Vilken tur att det finns så starka kvinnor som Lydia Cacho, som kämpar mot övergrepp på barn trots att hon hotas till livet på grund av att hon uttrycker en åsikt och berättar sanningen. All lycka och välgång till henne! Vidrigt att det finns vuxna, mestadels män, som anser sig ha rätten att utnyttja barn för sexuella syften. Bläh att det desstuom är såpass många att det är ekonomiskt lönande att bedriva sådana verksamheter! Och som sagt tur att det är flera organisationer och enskilda som på olika sätt protesterar mot och försöker krossa dessa verksamheter, men det borde bli fler. Det finns ju här, mitt ibland oss, förövarna (mestadels män) finns ju här mitt ibland oss, de är någons pappa, make, sambo, bror, granne, vän - de är inte "fula gubbar" någonstans i något annat land. De barn som utsätts för sexuella övergrepp är inte heller offer någonstans i något annat land - de finns här, mitt ibland oss, de är någons barn, syskon, klasskompis, förskolebarn, kusin, syskonbarn, granne. Vi måste våga se och våga fråga.

Vis av erfarenhet

Vi hade ju katt förut, men hon bara försvann. Till Lillkillen har vi sagt att hon är död och att hon antagligen blev påkörd av en bil. Sportfiskaren älskar ju hundar och i perioder spammar han mig med annonser från Blocket om små, gulliga valpar. En eftermiddag satt han med lillen i soffan och kollade på söta valpar.
S: Titta, vilka söta va?! En sån skulle vi väl ha?
L: Jaa!
S: Tänk om mamma kunde säga att hon ville sköta om en sådan, då kunde vi få en sån här söt liten hund...men nu vill hon inte det så det går inte.
(Supertaskigt sagt tycker jag!) Videotittandet fortsätter en stund tills lillen säger:
L: Kommer den också bli påkörd av en bil?
Fniss, fniss, stackars lillkillen, han tror att det normala är att husdjur bara försvinner en vacker dag och att de då blir påkörda.

Varning! Don't buy!

Försöker köpa mindre dåliga helfabrikatsalternativ, såsom ketchup med lågt sockerinnehåll. Köpte därför en Heinz-variant nu senast. En som stod med korken nedåt. Gör inte samma misstag. Den har en oerhört korkad öppning, som får till konsekvens att det inte kommer något, inte kommer något, inte kommer något - och sedan kommer en halv deciliter.
Så förutom att det innebär att det inte går att göra fina tunna ketchupsträngar så är det oekonomiskt! Ni ser ju på bilden hur resultatet blir; en stor ketchuphög i början och så en panikstirrig, smalare ketchupsträng på resten av korven. Grrrr! Överväger allvarligt att i likhet med Miss Gillette skriva till producenten och klaga! Kommer dessvärre inte göra det med sådan finess som Ms G.

Hurra för flexibla tjänstekvinnor (istället för tjänstemän)

I början av augusti var jag ganska frustrerad över ett pappershaveri som inträffat. Tänkte bara berätta att det visade sig att en chef fått uppdraget att faxa in ansökan, men att denne chef inte kom ihåg vilken faxmaskin som användes, en uppgift länsstyrelsen ville ha in för att kunna söka om ngt blivit fel. Det känns ju som att faxet aldrig blev faxat, så många faxar finns det inte på det kontoret. Men, men, strunt i det, det härliga är att tjänstekvinnan på länsstyrelsen ändå beviljade ansökan och vi fick de pengar som behövdes för att starta verksamheten för barn som upplevt våld i hemmet. Det känns så KUL och så underbart att byråkratiska Sverige inte består av byråkratiska människor utan av härligt, underbara människor som har överseende med misstag - HURRA!

Två par jobbskor

På vinterhalvåret behöver jag inneskor. Går mycket i högklackat, alla kollegor säger att de hör när jag kommer, men från och med nu är det ändring på det, vissa dagar i alla fall. Nu kommer jag smyga fram i mina nya ballerinaskor, som den indian jag är. Visst är de snygga! Och nej, jag har inte sådär korta brallor, drog upp dem så skorna skulle synas riktigt bra!

Nu är den slutsåld

Först kom jag inte in i onlinebutiken för det var för mkt folk, men sedan helt plötsligt var jag inne. Skyndade mig att lägga weeekendväskan i shoppingkorgen och rusade snabbt till kassan och genomförde köpet. Två minuter senare är den slut! Men innan dess har ett epostmeddelande landat i min mail, en orderbekräftelse där det står att väskan kommer i slutet av november. HURRA! Fast riktigt säker är jag inte förrän jag ser den här hemma i vårt hus!

Inför utvecklingssamtalet

Stora killen har utvecklingssamtal imorgon och inför detta har vi fått ett papper med oss hem som vi ska fylla i. Jag citerar:

"Skolan skall aktivt sträva efter att varje elev
- respekterar andra människors egenvärde,
- tar avstånd från att människor utsätts för förtryck och kränkande behandling samt medverkar till att bistå andra människor.

Beskriv hur du klarar ovanstående mål!"

Jaha. Nu är ju stora killen elva år så det går ju faktiskt att föra en bra diskussion kring detta numera. Dessvärre har denna lapp sett likadan ut sedan skolår 1 och att diskutera detta med en sjuåring var inte så väldigt lätt - skapligt abstrakta begrepp och svåra ord! Knappt så jag hade kunnat svara på ovanstående uppgift i ett medarbetarsamtal...

Allt jag kan ge dig

Lilla tjej, långt därborta, du finns i mina tankar idag
Jag ber att ditt hjärta ska fortsätta slå med starka slag
att du ska fortsätta kämpa, som du kämpat hitills
Jag ber om stadiga händer och skarpa ögon
hos de läkare som ska opererera dig
Jag ber för dina föräldrar,
att de ska hitta stöd i varandra
under den tid som förflyter när du opereras
Jag ber att din kropp ska läka fort och fint
och att du växer till dig i din kuvös
så att du snart får följa med mamma och pappa hem
och när du är tillräckligt stark får ni komma hit
Då kommer jag hålla dig nära
och ge dig en massa kramar och pussar,
men idag, långt borta från dig och dina föräldrar
är allt jag kan ge dig mina tankar och mina böner
Jag hoppas du känner dem i hela din kropp

Hon behöver era tankar

En av mina bästa väninnor bor utomlands. Där gryr dagen nu. I vecka 28 under ett vanligt ultraljud fick hon veta att den bebis hon bar i livmodern hade SCT. Samtidigt var det en stor läkarkonferens i Metropolen och läkare från både Holland och Australien kom och tittade till min väninna och bebisen därinne. Först var det tal om att operera i livmodern, något som aldrig hade gjorts förut. Sedan beslutades att det bästa var om graviditeten fick fortskrida så att bebisen fick växa sig så stark som möjligt, under förutsättning att bebisens hjärta orkade med eftersom det får jobba mycket hårdare för att syresätta även tumören. Några dagar därefter blev det akut kejsarsnitt och en liten tjej såg världens ljus. Hon hamnade såklart i kuvös och där ligger hon ännu. Imorgon ska hon opereras och nu ligger hennes liv i kirurgernas händer. Det finns berättelser om glädje och sorg och jag önskar så att jag kunde flyga till min väninna och finnas där för henne. Tänker att det måste vara jobbigt att ha långt till familj och en del vänner i en tid som denna. Under den här tiden har jag tänkt på henne och hennes man och lillflickan mycket. Lillflickan har varit stabil sedan hon kom ut, men hon är ju så liten! Hennes mamma skrev igår kväll: I am somehow calm after the meeting with the surgeons. Thursday is the day and now it's out of our hands! Babygirl is doing great and gathering strenght!

Och imorgon, torsdag, behöver hon alla tankar och böner hon kan få. Jag kommer tänka på henne och be för henne och jag hoppas att du gör det också.

Är en väska värt besväret?

Kollar in H&M:s samarbete med Comme de Garcons (det går att stänga av musiken!) för att veta om det är värt att sitta uppe natten till fredag för att invänta att onlinebutiken öppnar eller inte (enda alternativet för mig som bor i glesbygd). Finns en supersnygg klänning, som dessvärre kostar nästan 3 000 spänn, så den hoppar jag över. Utöver det en cardigan och en skjorta som jag kan tänka mig. Sen fanns det en supersnygg weekendväska som jag helt klart skulle vilja ha! Ja, så det skulle i så fall vara väskan som får mig sitta uppe och vänta till 23:59 piiip! Dessvärre brukar inte det alltid hjälpa då en del saker tar slut superduperfort! Satt uppe när kollektionen från Viktor & Rolf släpptes, men hade otäckt långsam uppkoppling och svårt att bestämma mig så jag hann inte köpa det jag ville. Men nu hoppas jag som sagt att jag kan få en weekendväska på torsdag natt.

Nu har det hänt

Visste ju att den här stunden skulle komma förr eller senare, speciellt med tanke på att Lilla Staden är just liten, men tycker ändå det är lika sorgligt att det hänt. Nu har jag träffat två kvinnor som utsatts för våld av samma man. När kvinna 1 bröt med honom träffade han kvinna 2 och nu visar det sig alltså, inte helt otippat enligt mig, att han fortsatte använda våld mot den nya kvinna han träffade. Det är bedrövligt. Vi måste arbeta med de män som använder våld i nära relation annars blir det ju så här. Arbetet med barn är till viss del brottsförebyggande, men för det mesta arbetar vi bara med konsekvenserna av mäns våld mot kvinnor. Vi måste arbeta med männen, oavsett kommun. Varje man som använder våld måste få hjälp att sluta med sitt beteende och att förändra de normer och värderingar som ligger bakom. Annars kommer jag snart att träffa kvinna 3, som han såklart också kommer utsätta för våld. Grrrrrrrrrrr!

Något som funkar!

Jag har mestadels använt läppglans eftersom alla läppstift fastnar på tänderna. Men nu har jag hittat ett märke som passar mig; MAC. Inhandlade därför ett i varm respektive kall vardagsnyans. Det var skönt! Nu kan jag somna och sova gott!

Det roligaste med denna metropol...

...är att jag får se så många kändisar! Gissa vem kvinnan med resväskan är?

Värre än vanligt

I vanliga fall när jag åker snabbtåg och sitter bakåtvänd kan jag må lite illa. Idag mår jag illa. Inte blev det bättre av att de nyss informerade att korgsystemet inte funkade, vilket innebär att det kränger mer än vanligt. Mådde genast ännu mer illa. En timme kvar! Usch!

Alldeles ensam

Ikväll när jag kom hem var jag helt själv. Alldeles ensam. Jag brukar ha svårt att tycka om ensamheten. Men ikväll var det ganska skönt. Kom hem och bara gjorde det jag vill göra, utan att bry mig om vad klockan är eller om någon kommer vakna.

Jag tänker på min man, jag saknar honom.
Och jag är så oerhört tacksam för att han är min man,
att han finns där för mig,
att han är samma,
att han är trygghet,
att han är närhet,
att han är den stillsamma lyckan i en blick genom rummet,
en smekning på kinden,
en kram mitt i vardagen,
en hand att hålla i,
ett andetag i natten.
Lojal, trofast och stark står han vid min sida,
han tror på mig, stöttar mig och stärker mig.
Han är kärlek

Hur ofta kallas han för något annat än Falukorv bland jobbarkompisarna?

Okej, detta var under valvakan 2004...


Å detta var under valvakan 2008...


Känns som att "Ooops I did it again" är passande i sammanhanget...

Mr President

Jag är glad att Barack Obama vann! Det här är en del av hans tal till nationen. Det är bra. Tänk på de färgades historia i USA, från slaveri till idag, när de har en representant som styr landet. Som den pepparkaka jag själv är känns det på något vis extra bra. Det är ännu ett steg mot jämlikhet där vi har samma rättigheter och skyldigheter oavsett hudfärg och ursprung. Nedan finns länken till USA:s presidents segertal. Det är bra! 14:58 in i klippet börjar han sin avslutning av talet - om du inte lyssnar till något annat, lyssna till det, det ger mig en förhoppning om att världens mäktigaste land från och med inatt svensk tid styrs av en kompetent person som vill lära av historien och göra bättre i framtiden.

http://www.svt.se/svt/road/Classic/shared/mediacenter/index.jsp?&d=99395&a=1302056&lid=puff_1271334&lpos=extra_0

Tjänsteresa som lönade sig!

Idag var jag på tjänsteresa och i närheten av dagens tjänsteresemål finns ett gårdsmejeri. Jag har aldrig varit där förr, men köpte deras brieost på en marknad i höstas. Den var fantastiskt god, smälte i munnen liksom! Så nu när jag var i närheten av detta mejeri tog jag mig tid att åka dit - och det ångrar jag inte! Inne i det lilla rummet som syns i hörnet på ladugården fanns en gårdsbutik. Som tur är tänkte jag till innan jag åkte ut på landet så jag hade med mig kontanter, vilket visade sig vara helt rätt tänkt! Inne i den lilla butiken (som luktade obekvämt mycket getost) fanns förutom den fina kylen med underbara ostar ett bord med våg och en skål och ett papper. Det går nämligen att handla där när bondmoran och bonden inte är hemma! Då tar kunden ut en ost ur kylen, väger den bit kunden vill ha, kollar prislistan, skriver upp datum och summa för betalning samt lägger kontanter i en liten korg. Är inte det fantastiskt så säg?! När jag var där idag fick jag dock hjälp av bondmoran och i kylen ligger nu en mumsig brieost som ska mogna ungefär en vecka till. Sedan ska jag avnjuta den!

Bajsigt irritationsmoment

Lillkillen tycker det är superduperroligt att säga "bajs". Allra roligast är det att säga det vid matbordet och även om jag utifrån ett högst subjektivt perspektiv kan tycka att han är söt när han säger det för att han ser så busig ut, så kommer jag ju inte tycka det är lika sött när han gör det vid ett matbord någonannanstans än hemma med några andra än familjen där. Därför försöker jag få honom att sluta säga det. Dessvärre får jag ingen uppbackning från lillens andra förälder för han tycker att det är precis lika roligt att säga "bajs", vilket leder till att nedanstående konversation och händelseförlopp utspelar sig nästan en gång om dagen hemma:

L(illen): Bajs! (Skrattar högljutt alternativt fnissar medan det lyser bus i ögonen)
Jag: Men lillen, du vet att du inte får säga bajs vid matbordet, det är inte speciellt trevligt vet du.
L: (skrattar alltid högljutt här) Bajs!!
Jag: Sluta nu lillen, det är inte roligt.

Fortsättningsalternativ 1:
S(portfiskaren): Bajs! (fnissar och ser allmänt busig ut)
L: BAJS, BAJS!
Jag: Sluta nu Sportfiskaren, det är inte roligt!
S: Är det inte roligt att säga bajs?
Jag: Nej, inte vid matbordet i alla fall! (med rynkade ögonbryn och du-är-vuxen-kan-du-vara-snäll-och-föregå-med-gott-exempel-blick till Sportfiskaren)
L: (vrålskrattar innan han högljutt säger) BAJS, BAJS, BAAAAAAAAAAAJS!!
Varpå Sportfiskaren bryter ihop och börjar asgarva, vilket får konsekvensen att lillen spårar ur totalt och bara hojtar och skrattar och kastar saker omkring sig helt okontrollerat. Det tycker inte Sportfiskaren är speciellt roligt utan säger till, men då lyssnar inte lillkillen så uppmärksamt, undrar varför?

Fortsättningsalternativ 2:
Sportfiskaren bryter ihop och försöker dölja sitt skrattanfall, något han gör rätt dåligt varpå jag ser en skakande kroppshydda i min periferi, då riktar jag blicken mot honom.
Jag: (med samma röstläge som till lillen, tre år) Sportfiskaren, jag vet att du tycker det ordet är minst lika roligt, kanske roligare än vad lillkillen tycker, men just nu är det inte läge att skratta!
S: (vrålskrattar när han ursäktar sig) Ja, men han är ju så söt när han säger det och bajs är ett roligt ord!

Jaha, tack för supporten, vilken tur att jag har en förälder att dela föräldraskapet med...not!

Musikaliskt glädjefnatt!

För en tid sedan skrev jag om julsången framför andra julsånger; Koppången. Igår hade vi allahelgonakonsert och det innebar att det var dags att börja öva inför årets julkonsert på dagens körövning. Gissa om jag blev glad när jag såg detta ligga bland noterna!!! Så underbart! Dessvärre hann vi inte sjunga något på den idag, men jag smygtittade i den och bara njöt av de vackra orden och vetskapen om att snart, snart kommer jag få sjunga den i ett underbart arrangemang!

El-fri gemenskap

I vårt förra hus blev det strömavbrott lite nu och då. Vi brukade tända ljus och spela Alfapet i flera timmar. Det är verkligen så roligt! Kom ihåg att göra upp regler innan ni börjar spela (jo, det är med regler, men jag och Sportfiskaren tycker inte de är heltäckande), annars är det lätt att bli lite oense om vissa ord (få poäng för ord du vet finns, men inte vet innebörden av? bara ord som finns i SAOL?)

Något jag inte visste var att det går att tävla i Alfapet! Det verkar ju superkul och de måste ju ha supertydliga regler - dem ska jag försöka hitta så att vi slipper tvista om ord i framtiden. Är t.ex. "Vasarna" godkänt pluralis av Vasar (som släkten Gustav Vasa) och är "nix" godkänt?

Till mormor

Idag var jag, mamma och pappa vid din grav och tände ljus. Den 20 december är det tio år sedan du dog. Jag kommer ihåg den sista gången vi sågs som om det var igår. Det var några dagar innan du dog. Det var dimmigt när vi åkte de sju milen till sjukhuset där du var. Du satt i en sjukhussäng och hade vita sjukhuskläder. Som barnbarn hade jag alltid uppfattat dig som "gammal", men aldrig tyckt att du blev äldre, inte förrän då. Vi fick en stund för oss själva och jag glömmer aldrig det samtalet vi hade då. Du kramade om mig och tog adjö.

- Vi har haft ett bra liv tillsammans, du och jag Bina. Du har en underbar pojke!

Det kändes svårt att acceptera att du visste eller i alla fall anade att du snart skulle dö, men det kändes ändå bra att få ta farväl. Stora killen satt i ditt knä en stund och du kramade honom hårt, ditt barnbarnsbarn.

Jag jobbade och stod utomhus när jag fick veta att du hade dött. Det var några dagar senare. Din död innebar att jag tog tag i mitt liv. Det kändes oacceptabelt och skamfyllt att du skulle titta på mig från himlen och se att jag hade gjort val som inte var speciellt bra för mig. Jag bestämde mig för att jag skulle göra bättre val och det gjorde jag, även om det tog sju månader ungefär.

Du bodde ju hela ditt liv i Lilla Staden, där jag bor nu med min familj, och det känns bra. Jag åker nästan dagligen förbi fiket där du, mamma och jag fikade när jag var liten. "Kvantum" har blivit "ICA MAXI Stormarknad" och ser helt annorlunda ut - borta är restaurangen där vi alltid fikade eller åt när vi hjälpte dig storhandla. För något år sedan åkte jag upp till bostadsområdet där du bodde den senare delen av ditt liv, den enda delen av ditt liv som jag upplevde. Jag ställde mig utanför ditt hyreshus och tittade upp mot din lägenhet och vet du? Helt plötsligt fick du konturer igen, jag såg dig tydligare, kände lukten av din lägenhet och dig - mormorsdoften. Jag såg framför mig de gardiner du hade i lägenheten och inredningen i övrigt. Den stora gröna tvålkoppsgrodan med en tvål i sitt röda gap. Det stora penntrollet med gul tröja som stod på tv:n. Byrån med alla foton och porslinsfigurer på och hela ditt liv inuti, den som nu står på övervåningen i mitt hem. Tygtavlan med rådjur på, som hängde ovanför din säng. Jag såg hur vädringsfönstret i köket stod på glänt och där bakom stod du, med en cigarett i handen och vinkade när vi kom och när vi åkte. Dina stora lockar i det gråa håret och de olika städrocksliknande klänningarna. Men framför allt hörde jag din röst; du hade alltid anekdoter ur ditt liv som du berättade för mig. Nu, som vuxen, reflekterar jag över att flera av dem var ganska tragiska, men du berättade dem med inlevelse, humor och yviga rörelser, så det gick mig spårlöst förbi när jag var barn.

Som vuxen kan jag reflektera över ditt liv och är det någonting du har lärt mig så är det att det aldrig är för sent att göra om och göra bättre, att det alltid finns hjälp att få och att kraften alltid räcker till, även om det inte känns så i de mörkaste stunderna. För mig står du för styrka och mod för även om de val du gjorde tidigare i ditt liv inte var de bästa för dig eller din familj så hade du styrkan och modet att försöka ge upprättelse till dem du svikit, inklusive dig själv. Det gör mig så stolt över dig och jag hoppas att även du är stolt över dig själv för det!

Och jag vill att du ska veta, hur mycket du betydde för mig, hur avgörande din död blev för resten av mitt liv. Jag hoppas och tror att du tittar på oss från himlen då och då och att du småler och glädjs åt vilken fin person stora killen är, att du njuter av att se min lycka och alla välsignelser jag fått. Och du ska veta att när mitt liv innehöll otrevligt många mörka och jobbiga stunder blev jag stärkt av tanken på dig mormor. När jag skriver allt det här kommer du nära igen och det känns gott och varmt inuti. Fortfarande, efter dessa tio år som gått sedan din död, har jag en massa kärlek kvar till dig, känner du det? Den kommer räcka hela mitt liv och sedan får vi ses igen - det längtar jag efter! Då kommer jag ge dig en bamsekram och jag kommer njuta av att få vara ditt barnbarn och känna mig liten och omhuldad igen.